Professor

Wikipedia

	Denna artikel bör utökas/ändras för att få ett globalt perspektiv.
	Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Professor är i Sverige benämningen på den högsta lärartjänsten inom universitetet och högskolor. Professorer anställs på två olika sätt. Antingen (1) efter ett öppet sökningsförfarande, där sökande från såväl universitetet eller högskolan ifråga, andra svenska högskolor och utlandet kan söka. De sökandes meriter sakkunniggranskas av tre (eller flera) äldre professorer från andra universitet inom och utom landet, som slår fast huruvida de sökande är kompetenta för tjänsten och därefter rangordnar de (främsta av de) kompetensförklarade med hänsyn till vetenskaplig skicklighet och pedagogiska meriter. Sakkunnigprövningen är mycket grannlaga och kan dra ut på tiden.

Ett annat anställningsförfarande gäller (2) den som innhar tillsvidareanställning som universitetslektor och som därmed är berättigad att efter särskild ansökan och meritprövning istället bli anställd som professor, om han eller hon önskar detta och har de kvalifikationer som krävs för professur. Han eller hon skall då på vanligt sätt inlämna ansökningshandlingar till universitets rektor och sakkunnigbedöms därefter av externa granskare på sina vetenskapliga meriter precis på samma sätt som vid tillsättning av utannonserad professur. Denna reform var i första hand avsedd att främja jämställdheten.

Numera anställs professorerna direkt av högskolan ifråga. Före 1990-talet beslutade regeringen i tillsättningsärenden på professorsnivå.

En professor är ansvarig för forskning och forskarutbildning inom sitt ämne. För några decennier sedan var det fortfarande så att det bara kunde finnas en professor för ett ämne på varje enskild högskola. Tidigare fanns titeln preceptor för en hög vetenskaplig befattning där det inte fanns professur. Preceptorerna befordrades sedermera till professorer. I andra språk förekommer det att ordet "professor" används som ett allmänt ord för "lärare".

När professorer pensioneras får de titeln professor emeritus, en titel som markerar att professorn alltjämt är knuten till fakulteten.

Biträdande professor, var en lägre professorstjänst (som numera är avskaffad); Adjungerad professor, ofta en expert knuten till ett ämne men med anställning i näringslivet (eller motsvarande) och som universitetet eller högskolan för en sexårsperiod önskar knyta till sig.

Det förekommer också personliga professurer, finansierade av såväl det allmänna som av enskilda företag eller personer. I sådana fall förekommer självfallet inget ansökningsförfarande, utan den sökande kallas till tjänsten.

[redigera] Anställningstrygghet

Professorer hade tidigare väldigt stark anställningstrygghet; t ex anställdes majoriteten av alla professorer fram till juli 1993 med så kallad fullmakt. Dessa professorer kan inte sägas upp på grund av arbetsbrist, utan kan avskedas endast om de genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåligganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten. Beslut om avsked för dessa professor sker genom beslut av Statens ansvarsnämnd.

De tidigare reglerna syftade till att professorerna skulle vara skyddade mot åtgärder som inskränkte den vetenskapliga friheten eller lärarens integritet i undervisningen (se till exempel prop 1996/97:141 s. 29). Ändringen av anställningstryggheten behandlas bland annat i prop 1996/97:141 som föreslogs av dåvarande regeringen Persson. Propositionen innehöll den numera genomförda befordringsreformen som innebär att en lektor med kompetens motsvarande professorsnivå har en rätt att befordras till professor. Efter genomförda befordringar bedömdes att andelen professorsanställda vid universitet och högskolor skulle öka, och regeringen fann det orimligt att en så stor andel av de universitetsanställda skulle åtnjuta ett anställningsskydd som avviker från allmänt tillämpliga regler på arbetsmarknaden (se prop 1997/97:141 s. 29).

Regeringen betonade också att även andra lärare vid universitet har ett stort ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. Regeringen ansåg att det sedvanliga anställningsskyddet ger ett tillräckligt gott skydd mot ogrundade uppsägningar och därmed är en garant för den vetenskapliga friheten.

Reglerna har därför ändrats så att professorer som anställs idag kan sägas upp vid arbetsbrist och de omfattas väsentligen av samma anställningsskydd som andra arbetstagare.