Lorenzo Hammarsköld
Wikipedia
Lorenzo Hammarsköld (eg. Lars Hammarskjöld), ättling i femte led till Peder Mikaelsson Hammarskjöld, litteratur- och konsthistoriker, kritiker, född 7 april 1785 på släktgården Tuna gård i Tuna socken, Kalmar län, död 15 oktober 1827 i Stockholm.
Lorenzo Hammarsköld var son till kaptenen och kammarherren Carl Gustaf Hammarsköld (1729-1799) och Catharina Mariana Breitholtz. 1801 blev Hammarsköld student i Uppsala och 1805 fil.kand. samt disputerade 1806 för graden. Redan dessförinnan hade han begynt sin författarverksamhet. 1803 hade bland några studenter, mest östgötar, uppstått ett sällskap, Vitterhetens vänner (V.V.), vars verksamhet i huvudsaklig mån främjades av Hammarsköld. Utom honom var Wilhelm Gabriel Lagus, Leonard Fredrik Rääf, Clas Livijn, Hallström (sedermera biskop) med flera deltagare i detsamma. Mest utpräglade var redan då Livijn och Hammarsköld, vilkas bekantskap började vid denna tid och ledde till en livlig brevväxling (1803-1810; i utdrag offentliggjord av K. Hjärne i "Dagen före drabbningen", 1882). Det framgår av denna, att Hammarsköld redan tidigt befann sig i opposition mot den akademiska efterklangspoesin och var förtrogen med grekisk, tysk och även äldre svensk poesi; att för Sverige bli något av vad Lessing varit för Tyskland syntes honom som ett framtidsmål.
Till följd av för litet antal betyg måste Hammarsköld avstå från att promoveras 1806 och begav sig i stället till Stockholm, där han på hösten samma år inskrevs som extra ordinarie amanuens i Kungliga biblioteket. 1809 blev han andre, 1811 förste amanuens där, promoverades 1812 till fil.mag. och erhöll 1826 titeln kunglig bibliotekarie. Flera år var han även notarie i boktryckerisocieteten. Efter överflyttningen till Stockholm vidtog för Hammarsköld en period av rastlös produktion, inledd av översättningar och imitationer efter äldre och nyare skalder (1806), försök att översätta dikter (1807), försök till en kritik över Friedrich Schiller (1808), som är den nyromantiska kritikens förstlingsskrift i Sverige, och åtskilliga tidningsuppsatser av blandat innehåll. 1809 prisbelöntes Hammarsköld av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg för tolkningen av en rapsodi ur Iliaden.
Det blev Hammarsköld och hans stockholmsvänner, Agardh och Askelöf, inte uppsalaromantikerna (Atterbom m.fl.), som öppnade fälttåget mot den härskande efterklangslitteraturen i Sverige och "gamla skolans" livs- och konståskådning. I den av Askelöf redigerade tidningen "Polyfem" lämnade Hammarsköld såväl positivt upplysande som parodiska bidrag (berömdast är de under pseudonymen Nils Nyberg skrivna Sjökapten Baggfots papper). Med understöd av Benjamin Höijer, Jöns Jacob Berzelius och Agardh utgav han tidskriften "Lyceum", där Hammarsköld skrev viktiga kritiska uppsatser, samt ensam "Läsning i hvarjehanda" (1810), allt i avsikt att uppmuntra till "sundare estetiska åsikter och romantisk poesi". Ett huvudarbete i denna strid var Kritiska bref rörande Herr Cantzlirådet C.G. af Leopolds samlade skrifter (s.å.), en flytande skrivven stridsskrift mot den gamle gustavianen, där överdrifterna och den häftiga tonen inte kan fördunkla intrycket av skarp kritik och gott litterärt omdöme.
Svaga var däremot hans egna litterära alster, Kärleksqväden (1811), Sorgespelet Prins Gustaf (1812) och Poetiska studier (1813; se Atterboms granskning i "Swensk litteraturtidning", 1813-1814), om än de delvis haft litteraturhistorisk betydelse. Balladen Strömkarlen betecknar sålunda en vändpunkt i vår balladdiktning och är en av de första dikterna på blandad vers under 1800-talet; Hammarsköld sökte även uppliva sonetten, terzinen, distikon m.fl. föga använda versmått. Hammarsköld bidrog med en mängd kritiska artiklar till "Swensk litteraturtidning", oftast instruktiva, stundom bittra och skarpa; särskilt kan framhållas hans uppskattning av Schack Staffelt. Alltmer bunden av sina mångsidiga vetenskapliga arbeten, övergav Hammarsköld så småningom den vittra verksamheten, vars sista nummer var berättelsen Helvin och Ellina eller trohetsprofvet (1817), novellhäftet Sju timmar på Fitja (1821) och översättningen av Reineke Fuchs (1827) samt några dikter i den av Hammarsköld och C.J.L. Almqvist utgivna "Opoetisk kalender" (1821-1822).
Innehåll |
[redigera] Filosofiska perioden
Brev öfver Plotins philosophiska lärobyggnad (1814), som sammanställde Plotinos med kristendomen, utgjorde början till hans filosofiska författarskap. Samtidigt sökte han genom en rad föreläsningar över de bildande konsternas historia (hållna 1815, utgivna 1817 under titeln Utkast till de bildande konsternas historia) att verka för den allmänna bildningens höjande i detta hänseende. Hans mångsidiga beläsenhet och alltid livliga håg att göra sina studier gagnande för en större allmänhet fann flera andra tillfällen att göra sig gällande; till en del tvangs han också genom ekonomiska förluster att söka ökade inkomster på författarbanan. Så tillkom, för att blott nämna några av hans skrifter under den följande tiden, Första grunderna af grekiska språkläran (1818), det av Tegnér så illa åtgångna arbetet, Svenska vitterheten (1818-1819), vilket i sin nya, av Sondén ypperligt bearbetade upplaga 1833 blivit Hammarskölds förnämsta och varaktigaste minnesvård; det innehåller visserligen misstag i enskildheter och fördelar tadel och beröm med partiskhet, men är grundläggande genom sin rikedom på nya uppgifter, sin klara uppställning, de ofta briljanta karakteristikerna och är skrivet med fart och friskhet; Svenska folksagor (1819) tillsammans med J. Imnelius, den första och länge den enda i sitt slag, Beskrifning öfver Rosersberg (1821), Historiska anteckningar rörande fortgången och utvecklingen af det philosophiska studium i Sverige (1821; början av denna skrift belöntes 1818 med stora priset av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien) m. fl.
[redigera] Polemisk verksamhet
Inte heller den polemiska verksamheten vilade under denna i övrigt så verksamma tid. Utom de alltid mångfaldiga smärre tidningsuppsatserna skrev han den ursinniga polemiken mot Wallmark, Allmänna journalistens hederskrans (1819), den lilla ganska underhållande skriften Stridsfrågan i vår litteratur (s.å.) samt deltog i avfattningen av Markalls sömnlösa nätter, vars "första natt" (1820) utgjorde en av Hammarsköld ursprungligen för "Polyfem" författad parodisk hjältedikt, sedan för det nya ändamålet omarbetad av Atterbom, Sondén m.fl. (den s.k. "kommittén för Markalls sömnlösa nätter"). Mot slutet av sitt liv ägnade sig Hammarsköld utom åt tidningsuppsatser (i "Nya Extraposten", 1819-1821, den av Hammarsköld och C.J.L. Almqvist utgivna "Hennes", 1821, "Kometen", 1825-1827 m.fl.), mestadels åt filosofiska studier. Dessa hade till frukt bl.a. det gedigna arbetet Grunddragen af philosophiens historia (4 band, 1825-1827), och en Lärobok i logik (1827). Outtröttligt verksam även som bibliograf och utgivare, offentliggjorde Hammarsköld Svenska boktryckningshistorien (1810), Förtekning på de i Sverige från äldre, till närvarande tider, utkomna schole- och undervisningsböcker (1817), ännu ensam i sitt slag, Repertorium för svenska bokhandeln (1823), upplagor av Stiernhielm (1818) och Stagnelius (1824-1826; ingen samtida verkar ha uppfattat Stagnelius med en sådan entusiasm som Hammarsköld, vilket framgår av hans nekrolog över skalden 1823), m.m. Slutligen bör inte heller förbigås, att Hammarsköld var en av de ivrigaste deltagarna i fejden mot Grevesmöhlen 1815. Hans privata liv som make och familjefader var lyckligt, trots att slutet av hans liv förmörkades av ekonomiska bekymmer, åsamkade genom en sviklig affärsväns fallissemang och rymning.
[redigera] Eftermäle
Den ovanliga omfattningen av Hammarskölds litterära alstring och det på nästan alla punkter vägbrytande i hans verksamhet vittnar om hans sällsynt livliga och rika andliga utrustning och initiativförmåga. Han var i mångt och mycket skapt till tidningsman, skrev lätt och livligt, men var vanligen inte mån om den grammatiska korrektheten, hade stor mottaglighet och ytterligt vidsträckta kunskaper; var stridbar och fördes livet igenom av en absolut oegennyttig, lågande hänförelse för romantikens idéer. Den kritiska verksamhet, som Hammarsköld och Palmblad utövade, var i högsta grad betydelsefull. Bristerna i hans verk sammanhänger på det intimaste med förtjänsterna: övermåttet i kritik och entusiasm berodde på den lidelsefulla häftigheten hos honom, de många misstagen och felen på hans mångslöjd och arbetsjäkt. Den parodiska dikt "Hammarspik", i vilken Esaias Tegnér hämnades på Hammarsköld för dennes kritik av "Nore", ger naturligtvis endast en vrångbild av Hammarsköld. Personligen var han en älskvärd, vänsäll natur, vars hem var en föreningspunkt för skriftställare och vetenskapsmän i huvudstaden och som med pennan bortlade hela den polemiska skärpan. Den mycket betydande brevväxling, som Hammarsköld förde med svenska och utländska skriftställare och som förvaras i Kungliga biblioteket, är en huvudkälla för kännedom om vår nyromantik; endast en liten del av densamma är utgiven (av G. Frunck).
[redigera] Litteratur om Hammarsköld
Utförlig biografi över Hammarsköld saknas; bidrag finns i "Minnen af Lorenzo Hammarsköld" (1827), "Svenskt Pantheon", X, den utförliga bibliografin i Svenskt biografiskt handlexikon, XIII (2:a uppl. 1876, s. 410 ff.) och Börje Norlings inledning till Hammarskölds "Valda humoristiska och poetiska skrifter" (1882).
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
