Georg Stiernhielm

Wikipedia

Georg Stiernhielm porträtterad 1663 av David Klöcker Ehrenstrahl.

Georg Stiernhielm, född 7 augusti 1598 i Vika socken i Dalarna, död 22 april 1672 i Stockholm, svensk ämbetsman, språkforskare och skald, kallad "den svenska skaldekonstens fader".

[redigera] Biografi

Stiernhielm föddes den 7 augusti 1598 i Svartskärs by inom Vika socken i Dalarna, där fadern, Olof Marqvardsson, var bergsman. Sin första undervisning fick han i Västerås skola. Därifrån avgick han 1619 till Uppsala akademi och tog då namnet Lillia (han hade förut kallat sig Göran Olofsson eller Georgius Olavi).

Sedan han vid lärosäten i Tyskland fullbordat sina studier, återkom han 1624 till Uppsala, men följande år reste han åter till Tyskland, som handledare för en ung Gyllenhielm, samt besökte även Italien, Frankrike, Holland och England. År 1626 kallades han av biskop Johannes Rudbeckius till lektor vid gymnasium i Västerås, och kort därefter blev han av kung Gustaf II Adolf utnämnd till "läsemästare för riddarhuset" i dåvarande Collegium illustre, i vilken egenskap han ådrog sig stor uppmärksamhet.

1630 utnämndes han till assessor i Dorpats hovrätt, och 1631 adlades han med namnet Stjernhjelm samt fick i förläning Stjernlunds och Vasula gods i Livland. 1639 blev han landtråd där och 1642 kallades han till Stockholm för att delta i den då tillsatta lagkommissionen. Därefter stannade han flera år i huvudstaden, tillvann sig allmän uppmärksamhet för sin begåvning och sina kunskaper samt kom även högt i drottning Kristinas ynnest genom sina dikter.

Han utnämndes 1648 till vice president i Dorpats hovrätt, men hade knappt tillträtt denna befattning, då han återkallades till Stockholm för att mottaga tjänst som riksarkivarie. Under vägen förliste det fartyg, på vilket han färdades; med nöd räddade han sitt eget liv och kom alldeles utblottad till huvudstaden. Av drottningen ånyo mottagen med välvilja, utnämndes han 1649 till riksarkivarie samt blev vid hovet mycket använd och uppburen för sina poesier, baletter och "upptåg". Han hade nu sin gladaste och lyckligaste tid.

Snart föll han dock i onåd för skarpa utlåtelser om någon av drottningens gunstlingar och måste återvända till Livland. Förjagad därifrån under ryska kriget 1656, kom han med hustru och barn tillbaka till Stockholm och drog sig där med mycken nöd fram till 1658, då han av Karl X Gustaf utnämndes till landsdomare i det till Sverige avträdda Trondheims län. Men när detta län 1660 åter gick förlorat, var Stiernhjelm igen utan syssla, till dess han 1661 kallades till krigsråd och året därpå till ledamot i reduktionskollegium, en befattning han dock undanbad sig.

Efter inrättandet av antikvitetskollegium förordnades han 1667 till dess förste styresman och såg som sådan sin ålderdom betryggad mot penningbekymmer, som följt honom livet igenom. Han dog i Stockholm den 22 april 1672. 1791 lät Svenska akademien prägla en minnespeng över honom. På hans gravsten står det "Vixit, dum vixit, laetus.", vilket på svenska betyder: "Han levde glad, så länge han levde."

[redigera] Stiernhielm i perspektiv

Stiernhielm var på sin tid den mest lärde mannen i riket; hans litterära bana var lika mångsidig som vidsträckt. Bland hans femtio till sextio särskilda verk, av vilka blott femtedelen blivit tryckt och ungefär lika stort antal förkommit, tillhör, utom poesin, somliga matematiken och naturkunnigheten, somliga lagvetenskapen, somliga hävdaforskningen och statistiken och somliga filologin (dessa är de flesta). Det finns inget av dessa fält, på vilket ej hans arbete lämnat spår efter sig, knappt något, på vilket han ej är för sin tid upptäckare. Han försökte sig på mycket, och följaktligen fullbordade han föga. Han var, som Geijer kallar honom, "i allt en stor börjare".

Som matematiker var han en bland de första, som i Sverige tillvunnit sig en allmännare uppmärksamhet. De matematiska vetenskaperna, vilka varit ett huvudföremål för hans studier under de utländska resorna, förde han med sig till Sverige, där de förut varit föga kända. Regeringen begagnade hans insikter däri att ordna rikets mått, mål och vikt efter vetenskapliga grunder. Han lär ha varit den förste, som till Sverige infört mikroskop och solglas. Som rättslärd genomgick han alla våra äldre lagar och utgav Västgötalagen. Han är den förste, som till någon av våra lagböcker fogat förklaring. Som filosof föredrog han Platon och Plotinos framför den då mest gällande Aristoteles, men var ingen vän af den cartesianska filosofien, vars erfarenhetslära han påstod vara "ett filosoferande utan högre sinne, ett filosofiens neddragande i smutsen". I historien och språkforskningen, vilka båda vetenskaper han nära förband med varandra sträckte han sina forskningar ganska långt, ja även långt utom vetenskaplighetens område. Föranledd av missförstådd fosterlandskärlek och slutande sig till den av föregående svenska fornforskare antagna trosartikeln att den s. k. stora folkvandringen utgått från Sverige, sökte Stjernhjelm visa, att "gotiskan" eller ursvenskan var alla språks stammoder. Emellertid är han en av dem, som tog de första stegen till en jämförande språkforskning.

Hans egentliga storhet är att finna i de förtjänster, han inlagt om svenska språket och skaldekonsten. Han visste nämligen att väcka ett livligare intresse och en större aktning för det dittills så förbisedda och föraktade modersmålet, såväl genom sin iver för dess renhet - vilket bl.a. hans verk Gambla Swea- och Götha-Måles Fatebur, seu Lexicon vocabulorum antiquorum gothicorum vittnar - som genom sin för den tiden mästerliga behandling av detsamma. Han har renat och berikat det dels genom att återgå till den gamla äkta svenskans källor i fornspråk och folkspråk, dels genom att utdriva onödig främmande tillsats. Hans uppträdande som skald utgjorde en vändpunkt i den svenska poesin, som dittills i själva verket inte varit annat än konstlös folkvisa, med några efterbildningar i samma riktning, eller konstlat rimmeri, men som med och genom honom blev en skaldekonst, varför han också med skäl blivit kallad "den svenska skaldekonstens fader". Redan under hans livstid (1668) utkom, i sin första upplaga, samlingen av hans kväden: Musæ Suethizantes, det är sång-gudinnor, nu först lärande dikta och spela på svenska. Med dem ville han grunda en nationell vitterhet i huvudsakligen antik form. Utan att enbart härma antikens skalder använde han på det ännu så föga utbildade svenska språket deras rikt utbildade versformer, på samma gång han likväl även upptog åtskilliga moderna rimmade sådana, såsom alexandriner och sonetter, i vilka han rörde sig med mindre ledighet. Hans mest berömda poetiska arbete är det på i allmänhet välgjorda och klingande hexametrar diktade lärokvädet Hercules, som, med namn och fabel lånade från de gamle, egentligen är en målning av tidens seder och en varning åt Sveriges unga adel, sådan den i lyckans övermod började visa sig vid Kristinas hov. Vid detta hov uppfördes hans "baletter": Then fångne Cupido, Fredz-afl och Parnassus triumphans, utgörande en blandning af kostymerad bal och sångpjäs, med aväxling dels av egentliga sångstycken, dels av verser, vilka reciterades. Där uppfördes likaledes hans s.k. "upptåg", allegoriska representationer utan dans, diktade i mindre omfång och med blandning av vers och prosa. Först på äldre dagar skrev Stjernhjelm sitt bekanta diktverk Bröllopsbesvärs ihugkommelse, en hexametrisk, till största delen skämtsam brudskrift, som skildrar, mestadels med övervikt av komisk ton, de mångfaldiga bryderier och vedermödor, som föregå och efterfölja varje giftermålsförbund, dock så, att sakens ljusa sida till sist görs gällande. Stjernhjelm var inget skapande skaldesnille i högre mening, även om han visserligen även i skaldebegåvning stod långt framom sina föregångare inom svenska litteraturen; det var egentligen som språkkonstnär, genom den utbildning han gav svenska språket, som han utövat ett så stort inflytande på Sveriges vitterhet.