Krim

Wikipedia

Krim (ukrainska: Крим, Krym; ryska: Крым, Krym, eller Крымский полуостров, Krymskij poluostrov; krimtatariska: Qırım) är en halvö på Svarta havets norra kust. Den är cirka 25 500 kvadratkilometer stor och har omkring 2,3 miljoner invånare (2005).

Politiskt är halvön en autonom republik i Ukraina (officiellt namn är Autonoma republiken Krim; ukrainska: Автономна Республіка Крим, Avtonomna Respublika Krym; ryska: Автономная Республика Крым, Avtonomnaja Respublika Krym; krimtatariska: Qırım Muhtar Cumhuriyeti). Huvudstad i republiken är Simferopol. Officiellt språk är ukrainska.

De största städerna är Simferopol (342 500 invånare år 2005), Sevastopol (360 000 invånare; bas för den rysk-ukrainska Svartahavsflottan), Kertj (152 200 invånare), Jevpatorija (105 200 invånare), Jalta (90 000 invånare) och Feodosija (69 200 invånare 2004).

Innehåll 1 Etymologi 2 Geografi 3 Historia 3.1 Antiken 3.2 Medeltiden 3.3 Krimkhanatet 3.4 Under Tsarryssland 3.5 Sovjettiden 3.6 Under Ukraina 4 Demografi 5 Statsskick 6 Politik 7 Administrativ indelning 8 Ekonomi 9 Infrastruktur 10 Kultur 11 Turism 12 Städer 13 Se även 14 Referenser 15 Källor 16 Externa länkar

[redigera] Etymologi

Namnet Krim kommer troligen av det krimtatariska Qırım, "min kulle", av qır, "kulle", och suffixen -ım, "min", såsom namn på den stad som var huvudstad i Gyllene hordens provins på halvön, och som på ukrainska idag heter Staryj Krym, "gamla Krim". Betydelsen har sedan utvidgats till att syfta på halvön. Andra teorier är att namnet härleds från mongol-tatariska kerim, "fästning", från krimtatariska qrym, "klippa", från namnet på kimmerierna, den folkgrupp som levde på halvön på 700-talet f.Kr., eller från grekiska kremnoi, "stup". Grekerna kallade det under antiken Chersonesos Taurike ("Tauriska halvön"), Taurica eller Taurida (modernt grekiskt namn är Krimaía).

[redigera] Geografi

Krimhalvön skjuter ut ifrån det numer ukrainska fastlandet på Svarta havets nordkust. Den avgränsas i väst och syd av Svarta havet, och i nordöst av Azovska sjön. Den har rombliknande form, och sträcker sig omkring 321 kilometer i öst-västlig riktning mellan koordinaterna 44° 23' och 46° 10' N samt omkring 177 kilometer i nord-sydlig riktning mellan 32° 30' och 36° 40' Ö. Den har en yta på mellan 25 500 och 26 100 km², beroende på hur man räknar. Kusten är omkring 1000 kilometer lång. Av ytan upptas ungefär 72 % av fält, 20 % av bergsland och 8 % av sjöar eller annat vatten.

I nordväst skiljs Krim från fastlandet av Karkinitviken. Halvön förbinds i norr (till oblastet Cherson på fastlandet) via det 5–7 kilometer breda Perekopnäset; öster om detta och åt sydöst längs med kusten sträcker sig Syvasj, känt som "ruttna havet", en stor, grund lagun omgiven av ett system av grunda bukter och våtmark såsom en förlängning av Azovska sjön öster därom, skilt från den senare genom sandlandtungan Arabat. Den östligaste förlängningen av Krim är Kertjhalvön, mellan Azovska sjön i norr och Svarta havet i söder, som avslutas i det 3–13 kilometer breda Kertjsundet (eller Yenikalesundet), Azovska sjöns utlopp i Svarta havet, mittemot den ryska Tamanhalvön. Krimhalvöns sydligaste spets kallas Sarytj. Krims sydvästkust utgörs av Kalamitbukten som sträcker sig upp till halvöns västligaste punkt, Tarchankut.

I söder går de skogsklädda Jajlabergen (eller Krimbergen), stora plattoppade kalkstensklippor, som sträcker sig från sydöstkusten och 8–12 kilometer inåt land. Hela bergsområdet sträcker sig som mest ungefär 55 kilometer in från kusten. Bergen börjar på Krims sydvästligaste punkt, Kap Fiolente (antikens Parthenium, på vars spets det Artemistempel där Ifigenia tjänstgjorde som prästinna sägs ha legat), för att gå mot nordöst och snabbt nå höga höjder innan den senare långsammare tonar bort strax innan Kertjnäset. Dessa berg skyddar den sydliga kuststräckan mot nordliga vindar. De yttersta reser sig abrupt från ett av Svarta havets djupaste områden strax utanför kusten (som mest 2000 meter under havsytan) till en höjd av 600 till 750 meter. Den högsta toppen är Roman-Kosj på 1545 meter över havsytan; näst högsta toppar är Demirkapu (eller Kemal-egherek) på 1536 meter, Tjatyrdag på 1527 meter och Lapata på 1406 meter. Bakom den huvudsakliga bergskedjan finns också flera mindre parallella kedjor. Den första av dessa bakom Jajla uppgår till mellan 450 och 580 meter. Denna den andra kedjan har liksom den första brant stupande klippor mot sydöst men endast svaga sluttningar åt nordväst; i de förra finns tusentals små grottor där människor tros ha levt sedan paleolitikum. Flera små vattendrag korsar landskapet i raviner. En räcka mindre åar kastar sig, speciellt aktivt under vårfloden, nedför bergens sluttningar, däribland Tjernaja, Belbek, Katja och Alma ner i Svarta havet, samt Salghir med dess biflöde Karasu ("svart vatten" på krimtatariska) i Syvasj. Bördiga dalar korsar bergen och skiljer de olika kedjorna åt; en 16–19 kilometer bred dal skiljer den första bergskedjan från den andra och en annan 3–5 kilometer bred dal skiljer den andra från den tredje, som reser sig 150 till 250 meter. En fjärde, lägre kedja kan skymtas i sydväst. I de högsta delarna av dessa berg finns flera plana bergsbetesmarker, korsade av en mängd bergspass. Under vintern täcks många av topparna i snö, men denna når sällan söder om dem.

Bortsett från bergsområdet i söder består landskapet på Krim till 75 procent av låglänt och flack stäpp, en sydlig fortsättning på den Pontiska stäppen, med ringa ytvatten. Klimatet där är tempererat med varma somrar och kalla vintrar samt låg nederbörd. Sträng blåst är vanligt, liksom, på vintern, snöstormar och frost. Under tidig vår är de norra stäpperna rika på gräs och liljeväxter, men under juli och augusti torkar den mesta växtlighet bort, och luften fylls av dammoln. Stora delar av norra halvön är saltimpregnerade, och saltsjöar är vanligt förekommande (uppåt 400 stycken, de flesta vid Perekop); i dessa områden växer mycket lite annat än malörter och sodaörter. På sydvästkusten finns två sjöar: Sasyk och Donuzlav. Kustområdena mot Svarta havet, undantaget den bergiga sydkusten, och framför Azovska sjön, kännetecknas av smala, sandiga landtungor som skjuter ut i vattnet; den största av dessa är Arabat, som skiljer vattenområdet Syvasj från Azovska sjön, och som är runt 120 kilometer lång men i genomsnitt endast 8 kilometer bred.

Nederbörden på halvön är generellt låg, med något mer i bergstrakterna i söder än i norr, och den varierar även kraftigt från år till år. Klimatet är betydligt torrare på stäppen i norr än i bergen i söder. Temperaturen på halvön är på vintern högre än på fastlandet, men under sommaren jämnar skillnaden ut sig. Vidare är det generellt varmare i söder än norr om Jajlabergen. Medeltemperaturen i regionen norr om bergsområdet ligger i januari mellan -0,1 och -2,9°C, i juli mellan +22,1 och +23,8°C; på sydkusten är medeltemperaturen i januari +4°С, i juli +24°С.

Den smala remsan mellan Jajlabergen och havet, mellan det sydligaste Sarytj till Feodosija i nordöst, domineras av kuperad terräng fylld av bördig grönska. Klimatet där är milt medelhavsklimat med varma somrar och milda vintrar, där sommarvärmen mildras av brisen från havet; under mars, april och maj förekommer tjocka dimmor. Vegetationen är subtropisk med cypresser, pinjer, hassel och andra nötträd, lager, mullbär, fikon, oliver och granatäpplen, och där magnolia, oleander (rosenlager), tulpanträd, begonia, myrten, kamelia, mimosa och många fruktträd odlas i det fria, samt med skogar av ek, björk, alm, gran, tall och andra barrväxter på de högre bergssluttningarna. Området kallas stundom "Ryska rivieran" och hyser många bad- och kurorter med mineralrika källor. Flera städer ligger längs kusten, däribland Alupka, Jalta, Gurzuf, Alusjta, Sudak och Feodosija (av dessa är speciellt de fyra första mycket viktiga turistorter). Vingårdar, tobaksodlingar och fruktodlingar samt fiske, gruvdrift och framställning av eteriska oljor ur växter för främst parfymtillverkning är viktiga näringar i regionen. Bland annat produceras det mousserande vinet Krimsekt, även kallat "rysk champagne", som blivit ett känt märke och en viktig exportprodukt. Under Sovjettiden var regionen ett semesterparadis för det politiska toppskiktet och främmande dignitärer; många av ledarna hade sina datjor i området, och där finns även semesterkomplex som ursprungligen tjänade som sommarkolonier för de sovjetiska prominentas barn, däribland Artek. Vidare finns där flera krimtatariska byar, moskéer, kloster, kejserliga ryska palats för tsarfamiljen och adeln samt antika grekiska och medeltida bysantinska befästningar.

Krims kustlinje bryts av flera bukter och naturliga hamnar. Dessa ligger på kusten mot Karkinitviken väst om Perekop, i sydväst vid Kalamitbukten, med hamnarna i Jevpatorija och Sevastopol, vid Arabatbukten på nordsidan av Yenikalenäset (eller Kertjnäset), som förbinder Kertjhalvön med resten av Krim, samt vid Feodosijabukten (eller Kaffabukten) på sydsidan av Yenikalenäset med bland andra hamnen i Feodosija.

Fisket är viktigt längs kusterna; bland fiskar märks röd och grå multe, sill, makrill, piggvar, tungefiskar, rödspätta och andra plattfiskar, vitling, braxen, kolja, sardin, gädda, skarpsill, ål, lax och stör.

Totalt finns på Krim uppemot 2600 arter vilda växter.

Bland mineralförekomster märks fosforrik järnmalm vid Kertj samt fältspat och salter och även porfyr, kalksten (och ur denna utvecklad marmor), olja, kol, naturgas, koppar, mangan, bly och diorit. Den brytbara berggrunden utgörs av 250 lager om 27 olika mineraler.

[redigera] Historia

[redigera] Antiken

Paleolitiska boplatser har påträffats, däribland grottan Kiik Oba. De indoeuropeiska kimmerierna tros ha bebott halvön från 700-talet f.Kr. men de förvisades av skyterna på 600-talet f.Kr. En liten grupp kimmerier som tog skydd i bergen levde dock kvar och blev senare kända som taurierna. Från skyterna finns bevarade ett flertal kurganer, gravhögar, som finns utspridda på på den krimska stäppen. Under samma århundrade började grekiska kolonisatörer bosätta sig på kusterna, däribland dorer från Herakleia Pontica vid Chersones (Chersonesos) och joner från Miletos vid Feodosija och Pantikapaion (Panticapaeum; dagens Kertj) (vid Kertjsundet, även kallat Kimmeriska Bosporen).

Halvön enades på 480-talet f.Kr. under de grekisk-skytiska spartokiderna från deras säte i Pantikapaion. År 438 f.Kr. utropade sig arkonten av jonerna till kung över Kimmeriska Bosporen, känt som det bosporanska riket, en stat med handelspolitisk betydelse som behöll förbindelser med Aten och försåg den staden med vete och andra varor. Under 400-talet omnämndes Krim, för första gången, av den grekiske historikern Herodotos såsom "Taurien".

Krims inland var länge fortfarande skytiskt och under 100- och 200-talet f.Kr. flyttades den skytiska statens centrum från Dnjeprområdet till Krim. På 100-talet gick skyterna under Skilur och dennes son Palak i krig mot de grekiska städerna i ett försök att lägga beslag på Krims hamnar. Den siste av de bosporanska kungarna, Paerisades V, satte sig år 114 f.Kr. i protektoratställning under kung Mithridates VI Eupator av Pontos på grund av trycket från skyterna. I gengäld skickade den pontiske härskaren trupper till Krim under generalen Diofantos' ledning. År 107 f.Kr. skedde en skytisk resning i Savmak, men denna slogs tillbaka av Mithridates, vilket tillfälligt försäkrade dennes överhöghet på Krim.

Efter Mithridates VI:s död gav år 63 f.Kr. dennes son Farnakes II det kimmeriska kungadömet till Pompejus såsom tack för stödet den romerska republiken gett i Farnakes' krig mot sin far. År 15 f.Kr. återställdes området till kungen i Pontos, men var hädanefter ansett som en romersk tributstat. Romarna fortsatte att kontrollera delar av halvön fram till 200-talet e.Kr. Från 40-talet fram till 200-talet e.Kr. upplevde Krim en blomstrande handel. Efter flera decennier av krig mellan skyter och det bosporiska riket besegras skyterna 193 av Savromat II som även lyckas rensa Svarta havet på pirater.

[redigera] Medeltiden

På 100-talet e.Kr. började de första sarmaterna bosätta sig i norra delen av halvön. På 200-talet gick det boporiska riket under till följd av sarmatiska och alanska påtryckningar. Omkring år 250 e.Kr. hade goter invandrat och Krim blev ett ostrogotiskt lydrike. I söder bosatte sig även en grupp alaner. Goterna på Krim, senare kallade krimgoter, kom att finnas kvar på halvön fram till 1700-talet. År 258 intogs flera kusttstäder av pirater, men dessa gick under vid Greklands kuster omkring 270. Omkring år 330 började Bysantinska riket ta kontrollen över städerna på sydkusten och halvön såg återigen en uppgång i handel. Bysans makt ökade under 300- och 400-talen, och feodala furstendömen som Feodoro och Eski-Kermen framkom. Hunner kom till halvön 376 och förblev där under 400-talet, då de även följdes av spridda grupper khazarer, kumaner och tatarer samt bulgarer på 500-talet, innan Bysantinska riket omkring år 640 återtog de grekiska kolonierna på den södra delen av halvön. Under 700-talet besattes delar av halvön av kumaner och petjeneger. På 800-talet besatte khazarer den sydöstra delen av halvön, men dessa fördrevs av kumanerna på 1000-talet. I mitten av 900-talet erövrades östra Krim av Svjatoslav I av Kievriket och området underställdes staden Tmutarakan. År 988 intog Vladimir I den då bysantinska staden Chersones och lät sig senare omvändas till kristendomen där. Bysans återtog åtminstone delar av halvön 1016. Kiptjaker invaderade halvön 1050 och besatte åtminstone delar av den för uppemot två hundra år framåt (den berömde mamluksultanen Baibars ska ha varit antingen kiptjak eller tjerkess och fötts i den kiptjakiska staden Solhat på Krim).

På 1200-talet installerade sig på halvön först venetianer, men dessas kolonier övertogs dock snart av deras rivaler i Genua, vilka etablerade sig i Cembalo (nuvarande Balaklava), Soldaia (nuvarande Sudak) och framför allt i Kaffa (nuvarande Feodosija) och utvecklade där betydande och blomstrande handelscentrum, som bestod fram till osmanernas ankomst år 1475.

År 1237 nådde mongolerna halvön och med dem flera mongol-, turk- och tatarfolk. Krim kom ungefär 1402 under Gyllene horden som höll det under senare delen av medeltiden.

[redigera] Krimkhanatet

Samtidigt med andra folkslag hade stammar av turkfolk, som tillsammans med mongoliska stammar utgör grunden till vad som idag är krimtatarer, levt runt halvön sedan hunnernas tid. Under 1200-talet etablerade dessa sig i de norra och centrala delarna av halvön. Bland dessa turkfolk fanns en liten befolkning karaimer som främst levde kring fortet Çufut Qale (även Qırq Yer). Islam etablerades på halvön år 1315. Då Gyllene horden försvagats efter dess förlust mot Timur Lenk år 1395, började turkfolken på halvön sträva efter självständighet. År 1428 kom Haci Giray, en ättling till Djingis khan tillika pretendent till Gyllene hordens tron, till Krim från sin exil i Litauen och hade 1430 tagit makten över turkfolken där. Då ett långt krig för Krims oberoende förts kunde Haci Giray upprätta ett eget rike, kallat Krimkhanatet, år 1441 eller 1443. Han flyttade sitt residens från Çufut Qale och han och hans efterföljande regerade Krimhalvön och dess omgivningar (med undantag för några genuesiska besittningar) från Bachtjysaraj på centrala Krim.

De genuesiska handelsstäderna på halvön erövrades av den osmanske generalen Gedik Ahmet Pascha år 1475 och från och med 1478 var de krimeiska khanerna nominellt underställda såsom vasaller till Osmanska riket och de betalade tribut till sultanen. År 1498 drev krimtatarerna på osmansk order ut de polacker som trängt in i Moldavien. År 1502 besegrade Krimkhanatet den siste khanen av Gyllene horden, vilket beredde vägen för Tsarrysslands erövringar av Kazankhanatet (1552) och Astrachankhanatet (1556). Krimkhanatet lär ha hjälpt den framtide osmanske sultanen Selim I att 1511 få en postering som provinsguvernör, vilket banade väg för hans trontillträde året därpå. År 1569 anföll khanatet Astrachan, som då kommit under Ryssland. År 1571 ledde Mohamed Khairi på order av Devlet I Giray en krimtatarisk hord norrut och för sista gången plundrades Moskva; man lät bränna staden, avkrävde den ryske tsaren tribut och lär ha tagit 100 000 fångar. År 1578 understödde krimtatarerna den osmanska armén i ett krig mot Persien. Under 1500- och 1600-talen företogs vidare räder in i Ukraina och togs sammanlagt uppemot två miljoner rekryter och krigsfångar tillbaka till Krim, men dessa räder motstods i stort av zaporogerna (även kallade Zaporozjekosackerna; bosatta runt staden Zaporizjzja). Snart blev dock Ryssland allt mäktigare och år 1678 hade halvön inneslutits av ryska trupper; år 1697 erövrades Perekop. År 1736 invaderades halvön av ryssarna och Bachtjysaraj förhärjades. Den osmanska dominansen över krimkhanerna varade fram till 1774 då osmanerna efter det rysk-osmanska kriget 1768–1774 tvingades avsäga sig makten över halvön i freden i Kutschuk-Kainardji.

[redigera] Under Tsarryssland

Efter att de besegrats av Alexander Suvorov år 1777 kom krimkhanerna under rysk överhöghet. Den ryska inflyttningen av kristna ukrainare, greker och armenier till Krim ledde till ekonomisk kollaps och inbördeskrig mellan khanerna. År 1783 annekterades Krim av Katarina II, "från och med nu och för all framtid"; detta erkändes av Osmanska riket i freden i Jassy 1792 (1791 enligt julianska kalendern). Den ryska svartahavsflottan etablerades i Sevastopol och krimtatariska landegendomar konfiskerades och gavs till inflyttade ryssar vilket ledde till utvandring av krimtatarer, främst till Osmanska riket.

Halvön blev först en del av oblastet Taurien (Tavritseskaja oblast). Tsar Paul I lät ersätta detta med provinsen Nyryssland (Novorossija) år 1796 eller 1797. Genom ett ukas utfärdat av Alexander I år 1802 skapades guvernoratet Taurien (Tavritseskaja gubernija), där förutom Krim även ingick ett större område av stäpp norr om halvön. Benämningen Krim försvann från det officiella språkbruket då detta var alltför förbundet med det krimtatariska khanatet vilket inte gillades av de ryska myndigheterna. Omkring år 1805 kom tyska kolonister, kallade krimtyskar, från Siegerland i nuvarande västra Tyskland, till halvön.

Krimkriget, som ägde rum mellan 1854 och 1856 mellan Ryssland å ena sidan och Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien å den andra, ödelade ekonomin och den sociala strukturen på Krim. Krimtatarerna tvingades lämna området på grund av krig, förföljelse och konfiskering. Många begav sig till Osmanska riket, främst Dobrudzja och Anatolien. Krimtatarerna hann komma i minoritetsställning på Krim innan den ryska regeringen satte in åtgärder för att förhindra utflyttningen då denna medförde att bördig jord stod obrukad. I början av 1900-talet skedde en tredje utvandring av krimtatarer, även denna gång främst till Osmanska riket.

I samband med ryska revolutionen upphörde guvernoratet att fungera och krimtatarerna utropade i december 1917 en självständig republik med Numan Celebicihan (Numan Hiji Khan) som president; området kom att bli del av den nya ukrainska staten då denna utropades den 22 januari 1918 men behöll en relativ autonomi. Redan samma månad kom dock kommunisterna till makten på halvön och den krimtatariske presidenten avsattes, sattes i fängelse och avrättades den 23 februari. Sovjetmakten föll dock temporärt och under ryska inbördeskriget var Krim ett fäste för den anti-bolsjevikiska Vita armén som där under general Pjotr Wrangel höll emot Röda armén till 1920.

[redigera] Sovjettiden

Den 18 oktober 1921 skapades den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en del av Ryska SFSR. Den konstitution som antogs strax därefter betonade jämställdheten mellan alla folkslag och gjorde både ryska och krimtatariska till officiella språk.

I ett försök att omlokalisera judarna i Sovjetunionen föreslogs 1928 Krim bli en speciell judisk region; detta möttes av protester bland invånarna på Krim och det beslutades senare att upprätta den judiska regionen i Sibirien (se Judiska autonoma länet). Som en följd av protesterna lät Stalin 1929 reducera krimtatariskans officiella betydelse och Krims territoriella autonomi och lät även deportera runt 40 000 krimtatariska familjer till Sibirien. År 1931 utbröt hungersnöd på Krim; det uppskattas att uppemot 60 000 människor kan ha dött i denna.

På Krim utkämpades några av andra världskrigets blodigaste slag efter att Nazityskland i juni 1941 invaderade Sovjetunionen. Den nazityska ledningen var angelägen att erövra och kolonisera den bördiga och vackra halvön som en del i planen att låta flytta in tyskar till Östeuropa på slavernas bekostnad. Stalin lät å sin sida deportera de omkring 50 000 krimtyskarna på halvön till Kazakstan. De tyska trupperna led svåra förluster då de försökte avancera över Perekopnäset mellan Ukraina och Krim sommaren 1941. Efter att den tyska armén brutit sig igenom (i Operation Trappenjagd) hade de i oktober det året ockuperat det mesta av Krim, undantaget staden Sevastopol som höll ut till 4 juli 1942 (och därför senare kom att kallas "Hjältestaden").

Nazistiska Einsatzgruppe D inledde omedelbart förintandet av de cirka 60 000 judar som var bosatta på Krim, och i april 1942 förklarades halvön vara ”judefri”. Under kriget deporterades även krimtatarer till fångläger i närheten av Berlin där de utnyttjades som arbetskraft. Från 1 september 1942 administrerades halvön som Generalbezirk Krim und Teilbezirk Taurien ("generaldistriktet Krim och deldistriktet Taurien") under den tyske generalkommisarien Alfred Eduard Frauenfeld (1898–1977) under de tre på varandra följande rikskommisarierna av Ukraina; distriktet tvingades upphöra den 23 oktober 1943 då Röda armén intog distriktshuvudstaden Melitopol. Det var tänkt att Krim skulle annekteras till Tyska riket såsom Gotengau eller Gotenland, anspelande på de germanska krimgoterna, att en motorväg skulle förbinda halvön med Tyska riket och att sydtyroler skulle flytta dit för kolonisering, men detta blev aldrig av.

I början av 1944 återtogs halvön av sovjetiska trupper. Mellan den 18 och 21 maj 1944 deporterades 181 000 krimtatarer, utav en krimtatarisk befolkning på uppskattningsvis omkring 350 000 personer, från halvön av sovjetregeringen då de av Stalin anklagades för att ha samarbetat med de nazistiska ockupationsstyrkorna. Det uppskattas att ungefär 20 000 personer kan ha stått på tyskarnas sida medan minst lika många tjänat i Röda armén. Halvön så gott som rensades på krimtatarer och mycket av det de lämnade efter sig, exempelvis moskéer och andra kulturella byggnadsverk, förstördes. Uppskattningsvis 46 procent av dem dog av svält och sjukdom då de i boskapsvagnar transporterades per järnväg till Centralasien och Sibirien. Efter krimtatarerna deporterades runt den 26 juni 1944 även 14 500 greker, 12 000 bulgarer och 11 300 armenier. Året därpå genomfördes deportationen av resterande del av den krimtatariska befolkningen.

I Jalta på södra Krim hölls i februari 1945 Jaltakonferensen mellan de allierade ledarna i andra världskrigets slutskede.

Enligt dekret utfärdat av högsta sovjeten i december 1943, vilket förklarade krimtatarerna som förrädare, och som trädde i kraft 23 februari 1944, verkställdes upplösningen av den autonoma sovjetrepubliken den 20 juni 1945 varpå denna den 30 juni ersattes av oblastet Krim inom Ryska SFSR. År 1954 överfördes oblastet från RSFSR till Ukrainska SSR, enligt högsta sovjets dekret på grund av geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina. Överlåtelsen presenterades av den ukrainskfödde sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654 då det kosackiska Ukraina övergick från Polen till Ryssland. I gengäld gav Ukrainska SSR området kring Belgorod till RSFSR.

Krimtatarerna återfick vissa av sina rättigheter efter Stalins död 1953 och de fick 1967, tio år efter andra deporterade grupper, officiellt erkännande och var då inte längre att betraktas som förrädare, men då var flertalet bosatta i Uzbekiska SSR. De började ta sig tillbaka till Krim 1985, under 1980-talets politiska reformer i Sovjetunionen, men fick inte förrän 1988 officiellt lov att återvända. Efter Sovjets upplösning 1991 återvände fler, men omkring 400 000 talare av krimtatariska, vilket är ungefär hälften av det totala antalet talare, beräknas fortfarande leva i Uzbekistan.

[redigera] Under Ukraina

I en folkomröstning i januari 1991 röstade majoriteten för att skapa en autonom sovjetrepublik Krim inom Sovjetunionen. I och med Sovjetunionens upplösning organiserade sig krimtatarerna politiskt på Krim i juni 1991; den 26 juni bildades ett råd (madzjlis) i Simferopol för att företräda det krimtatariska folket. Överlåtelsen av Krim till Ukrainska SSR innebar att halvön blev del av Ukraina vid dettas självständighet efter Sovjetunionens kollaps 1991. Stora delar av den ryska majoritetsbefolkningen på halvön motsatte sig detta, vilket ledde till spänningar mellan Ryssland och Ukraina. Då den forna sovjetiska svartahavsflottan, som tingades av båda länderna, opererade från halvön fanns en viss oro för väpnade skärmytslingar. Krim förklarade självstyre den 5 maj 1992, och den 6 maj fastställde parlamentet i Simferopol en konstitution och enligt en resolution av den krimeiska högsta sovjeten avskaffades epitetet sovjetrepublik. Efter protester från det ukrainska parlamentet gick republiken senare med på att ingå i Ukraina som en autonom republik och lagarna anpassades efter Ukrainas konstitution. Staden Sevastopol, med den rysk-ukrainska flottbasen, fick speciell administrativ status.

I januari 1994 valdes, efter en hård och stundvis blodig valkampanj, ryssen Jurij Mesjkov, som propagerade Krims närhet till Ryssland, till Krims president. Under sommaren 1994 pågick en omfattande maktkamp mellan presidenten och parlamentet. Efter upprepande krav från det ukrainska parlamentet i Kiev att lagstiftningen i Krim skulle underställas den ukrainska hotade Ukraina att dra tillbaka Krims autonoma status helt och efter detta fattas nu inga beslut i Krim som strider mot ukrainsk lagstiftning.

Fram till 1995 fortgick konflikter mellan Ukraina och Ryssland angående halvöns tillhörighet och om den ryska svartahavsflottan. År 1996 fastställdes Krims autonomi i nuvarande utformning och republiken erkände sig som en del av Ukraina. Efter att Ryssland och Ukraina skrivit under vänskapsavtal och avtal om flottförbindelser 1997, i och med vilket Ryssland sedan dess hyrt en plats i militärhamnen i Sevastopol, har stämningen mellan länderna lättat och spänningarna på halvön långsamt avtagit. Fördraget från 1997 gäller dock endast i tio år och endast om Krims autonoma status uppehålls. Gränsdragningen i Kertjsundet är fortfarande omstridd. År 1998 antogs republikens nuvarande konstitution och namn.

Efter att Viktor Jusjtjenko vunnit det ukrainska presidentvalet den 21 november 2004, där 82 procent av befolkningen på Krim röstade för dennes motståndare Viktor Janukovitj, lät den förre byta ut all myndighetspersonal på Krim, för att "byta ut regimen och dess representanter".^[1]

I protest mot Ukrainas planer att gå med i NATO ägde på Krim i maj och juni 2006 demonstrationer rum riktade mot den amerikanska militära närvaron, vilken enligt demonstranterna innebar ett brott mot konstitutionen, då Krims parlament ej godkänt närvaron.

Ett misslyckat försök att landsätta en amerikansk trupp i hamnen i Feodosija gav upphov till stora demonstrationer i staden.^[2]

[redigera] Demografi

Sammanlagt har halvön 2 024 056 invånare enligt folkräkningen år 2001. Enligt uppskattning från år 2005 bodde där då närmare 2,3 miljoner (enligt annan uppgift, december samma år, dock 1 994 300). Folktätheten är enligt officiell siffra 82 personer per kvadratkilometer.

Större städer på Krim är Simferopol (342 500 invånare år 2005), Sevastopol (360 000 invånare; bas för den rysk-ukrainska Svartahavsflottan), Kertj (152 200 invånare), Jevpatorija (105 200 invånare), Jalta (90 000 invånare) och Feodosija (69 200 invånare 2004). Andra städer är Dzjankoj, Alusjta, Krasnoperekopsk, Saky (Saki), Alupka, Armjansk, Balaklava, Bachtjisaraj, Bilohirsk (Belogorsk; Karasubazar), Staryj Krym och Sudak, med flera. Enligt en mätning bor omkring 1 274 300 personer, eller 62,7 %, i städer, medan resterande 759 400 personer, 37,3 %, bor på landsbygden. Statistiskt sett finns 16 städer, 56 samhällen och 957 byar.

Enligt folkräkningen 2001 är de viktigaste etniska grupperna ryssar (58,32% av halvöns befolkning), ukrainare (24,32 %), krimtatarer (12,1 %), vitryssar (1,44 %), tatarer (0,54 %), armenier (0,43 %) och judar (0,22 %). Mindre grupper, om cirka 0,2 % vardera, är polacker, moldavier och azerier; grupper om cirka 0,1 % är uzbeker, koreaner, greker, tyskar, mordviner, tjuvasjer, romer, bulgarer, georgier och marier.^[3] Det finns även runt 1000 krimtjaker och karaimer.

Det viktigaste språket är ryska (77 % av befolkningen), därefter krimtatariska (11,4 %) och ukrainska (10,1 %); dock är endast ukrainska officiellt erkänt av de ukrainska myndigheterna, även om ryska de facto är officiellt, även på myndighetsnivå, i republiken. Försök att ukrainisera regeringsarbete och undervisning har varit mindre framgångsrika på Krim än i andra främst ryskspråkiga delar av Ukraina. Bland mindre språk märks ungerska, polska och rumänska.

De slaviska grupperna ryssar, ukrainare och bulgarer med flera, samt greker, är främst ortodoxt kristna. Krimtatererna och vissa andra grupper är främst sunnimuslimer, varför Krim anses vara Ukrainas muslimska centrum. Judar, krimtjaker och karaimer hör traditionellt till den judiska religionen. Det finns även protestantiskt kristna.

Historiskt har Krim varit befolkad av en mängd folkslag, bland vilka märks goter, kallade krimgoter, från omkring 250 f.Kr. fram till 1700-talet samt av krimtatarer från 1400-talet. Enligt den sovjetiska folkräkningen 1939 hade Krim 1 126 429 invånare, varav 51,5 procent var ryssar och 25,9 procent krimtatarer. Efter de sovjetiska deportationerna uppgick krimtatarerna på Krim enligt folkräkningen 1989 till endast 38 000 personer.

Den ekonomiska recessionen på 1990-talet har medfört ett antal sociala problem (se vidare under ekonomi). Befolkningen minskar med 5 procent per år och avtog från uppskattningsvis 2 549 800 år 1991 till 2,2 miljoner 1993 till 2,1 miljoner 2001. Antalet födslar per år minskade från 32 000 år 1990 till 15 000 år 2000.

[redigera] Statsskick

Den geopolitiska entiteten Krim är en parlamentarisk republik, territoriellt, men med autonomi, inom Ukraina. Det lagstiftande organet är parlamentet ("Krims högsta råd"), med hundra ledamöter. Detta antar beslut och resolutioner föreskrivna att verkställas inom republiken. Det exekutiva organet representeras av ministerrådet, regeringen, som leds av premiärministern, och som är ansvarigt inför och tillsätts och avsätts av parlamentet med den ukrainska presidentens godkännande. Republiken har egen flagga och statsvapen samt en egen konstitution, men lagarna är anpassade efter den ukrainska konstitutionen och sedan det ukrainska parlamentet 1994 hotat att upplösa Krims autonoma status fattas inga beslut i Krim som strider mot ukrainsk lagstiftning. Självstyret är sålunda begränsat. Enligt den officiella ukrainska definitionen bestäms auktoriteten hos, utformningen av och verksamheten i parlamentet av den ukrainska konstitutionen och ukrainska lagar samt enligt normativa legala handlingar utfärdade av parlamentet i ärenden som anses ligga inom dess juridiska kompetensområde. Republiken saknar president och nominell statschef är Ukrainas president.

Territoriellt innefattar republiken förutom själva halvön ön Tuzla i Kertjsundet samt flera mindre öar i Syvasj. Många av öarna i Syvasj hör dock till Cherson oblast, däribland ön Tjutuk samt norra delen av landtungan Arabat.

Sedan 6 april 2004 gäller att landsråden väljs genom majoritetsval och att lokalråd och parlamentet väljs genom proportionella val med partilistor med en undre gräns på 3 procents väljarstöd för representation. Val sker vart fjärde år. Representationen i valen sker genom att varje administrativ enhet står för ett visst antal av de 100 ledamöterna i parlamentet så att varje ledamot bakom sig har mellan 13 500 och 16 500 röstande (exempelvis representeras Simferopols stadskommun av 18 ledamöter, Kertj av 9, Jalta och Simferopol rajoner av 7 var, Jevpatorija och Feodosija av 5 var).

Rättssystemet är helt förenligt med det ukrainska och domstolarna tillhör det gemensamma ukrainska domstolsväsendet.

[redigera] Politik

I det ukrainska presidentvalet den 21 november 2004 röstade 82 procent av befolkningen på Krim för Viktor Janukovitj (i Sevastopol var den siffran 89 procent). Då den andre presidentkandidaten Viktor Jusjtjenko sedermera blev president är han för närvarande (juli 2006) i egenskap av den befattningen nominell statschef i Krim.

Det senaste allmänna valet hölls den 26 mars 2006. Den 12 maj 2006 valdes Anatolij Pavlovytj Hrytsenko till ny talman i Krims parlament efter Boris Davydovytj Dejtj, som suttit sedan 29 april 2002. Den 2 juni godkändes Viktor Plakida, ägare till ett energibolag, till att efterträda Anatolij Burdjuhov som premiärminister av 75 av 93 ledamöter i parlamentet, efter att president Jusjtjenko preliminärt godkänt honom 29 maj. Burdjuhov hade suttit sedan 23 september 2005 och var tidigare ledamot av Ukrainas riksbank.^[4]

Krim styrs enligt uppgift daterad 29 maj 2006 av en majoritetskoalition bestående av fem partier i parlamentet: "För Janukovytj" (44 ledamöter), "Unionen" (10 ledamöter), kommunistpartiet (9 ledamöter), det pro-ryska vänsterpartiet "Natalia Vitrenkos block" (7 ledamöter) samt "Ne Tak-blocket" (4 ledamöter). Dessa partier förenas politiskt av avståndstagande från den sittande (2006) regeringen i Kiev. Det finns tre viktigare oppositionspartier, som sammanlagt har 26 ledamöter: "Serhij Kunitsyns block" (10 ledamöter), "Julia Tymosjenkos block" (8 ledamöter) samt "Ruch", ett västvänligt konservativt ukrainskt parti (8 ledamöter).^[5]

[redigera] Administrativ indelning

Krim indelas administrativt i 25 regioner: 14 rajoner, med främst landsbygd, och 11 stadskommuner (officiellt "territorier styrda av stadsråd"), som är styrda av stadsråd och främst innefattar stadsbebyggelse men även städers omgivningar. Varje region består av storstads-, stads- och bysamhällen. Staden Sevastopol ligger inom republikens gränser men räknas som ukrainsk kommun och har speciell administrativ status. Rajonernas borgmästare utses av Ukrainas president på inrådan av Krims premiärminister; stadskommunernas borgmästare utses i allmänna val.

• Rajoner:
  1. Bachtjisaraj rajon
  2. Bilohirsk rajon
  3. Dzjankoj rajon
  4. Kirovske rajon
  5. Krasnohvardijske rajon
  6. Krasnoperekopsk rajon
  7. Lenine rajon
  8. Nizjnohirskyj rajon
  9. Pervomajske rajon
  10. Rozdolne rajon
  11. Saky rajon
  12. Simferopol rajon
  13. Sovetskyj rajon
  14. Tjornomorske rajon
• Stadskommuner:
  • 15 Alusjta kommun
  • 16 Armjansk kommun
  • 17 Dzjankoj kommun
  • 18 Jevpatorija kommun
  • 19 Kertj kommun
  • 20 Krasnoperekopsk kommun
  • 21 Saky kommun
  • 22 Simferopol kommun
  • 23 Sudak kommun
  • 24 Feodosija kommun
  • 25 Jalta kommun
  • 26 Sevastopol kommun (speciell administrativ status)

[redigera] Ekonomi

Liksom i resten av Ukraina är valutan hryvnja. De viktigaste näringarna är turism, jordbruk och industri. Turistsektorn svarar för ungefär 30 procent av Krims BNP (2002). Industrier, däribland tillverkning av maskiner, kemikalier och livsmedel, oljeraffinering och metallindustri, finns främst på den norra delen av halvön samt vid Kertj, som är en av de huvudsakliga industrizonerna med nära 10 procent av Krims industri, framför allt med brytning av järnmalm som sedan främst skeppas till industriområdena i Mariupol och runt Donetsk (ukrainska delen av Donbass). Saltvatten från Syvasj tillgodoser de kemiska industrierna vid Krasnoperekopsk och Saky. De industriella naturtillgångarna utnyttjas främst för byggnadsmaterial (60 procent) och för framställning av kolväten (15 procent). Det finns ett antal stenbrott, främst för brytning av kalksten och diorit.

På stäpplandet norr om Jajlabergen bedrivs omfattande jordbruk där det odlas vete, solrosor, sojabönor, majs, fodergrödor och grönsaker, i mindre utsträckning korn, råg, havre, potatis och betor, främst sockerbetor; hållandet av hästar, får, nötboskap och fjäderfä för kött, mjölk och ägg förekommer också (boskapshållning är även den speciellt traditionella näringen, då även av häst). På den bördiga sydvästkusten odlas vin, frukt och tobak; gruvdrift och framställning av eteriska oljor är andra viktiga näringar i regionen. De flesta städer sysslar i någon form med förädling av jordbruksprodukter, framför allt vintillverkning. Den krimeiska jordbrukssektorn motsvarar ungefär 35 procent av Ukrainas totala vinproduktion, 10 procent av den totala fruktproduktionen och 5 procent av den totala veteproduktionen. Fiske är även viktigt längs halvöns kuster.

Krims moderna ekonomi formades på 1900-talet utifrån användandet av naturtillgångar. Efter Sovjetunionens fall genomgick den på 1990-talet tillsammans med resten av den ukrainska en ekonomisk reform, vilket innebar en svår recession och tvingade till prioritering inom andra områden än jordbruk och tung industri. Alla sektorer har alltsedan 1985 (fram till 2006) upplevt en produktionsnedgång på mellan 10 och 70 procent. Speciellt industrisektorn har haft en svår nedgång. Krims industri motsvarar idag endast 2 procent av inkomsterna av Ukrainas totala industri. Denna sektor har idag (2006) 60 000 anställda, att jämföra med 100 000 år 1995, och bland dessa räknas 58 procent i övertrasserade bolag. Antalet företag minskade från 652 år 1995 till 532 år 2000. Produktionen har dock fått ett visst lyft på senare tid och gick upp med 10 procent mellan 1999 och 2000.

Det krimska jordbruket har också gått svårt åt under den senare tidens ekonomiska motgångar. Det hämmas av faktorer gemensamma för hela Ukraina: låg produktivitet, stor förbrukning av gödsel, dålig organisation och otillräckliga avsättningsmöjligheter. Jordbruket använder därför mindre och mindre av landarealen: den odlade arealen minskade från 1 198 000 hektar 1990 till 933 000 hektar år 2000.

Den ekonomiska recessionen har även medfört en rad sociala problem (se även under demografi). Arbetslösheten ökade från 20 procent år 1993 till 28 procent år 2006. Krim är ett av de fattigaste områdena i Ukraina, med en medelinkomst per månad på 225 hryvnja, vilket är 2,5 procent lägre än snittet i Ukraina. Vidare uppskattas att 83 procent av hushållen år skuldsatta vilket hämmar lokala investeringar.

Krim har dock tjänat på den senare allmänna uppgången i Ukraina och regionens totala produktionsvolym ökade med 20 procent mellan 2000 och 2004. Privatiseringen fortgår och andelen av produktionen som kontrollerades privat var 55 procent år 2003. Staten räknar med inkomster på runt 400 miljoner hryvnja år 2005. Regeringen har på senare tid försökt, om än försiktigt, att återföra en produktiv struktur och har lagt fram flera åtgärder för att återskapa dynamiken i den stapplande ekonomin. Det främsta målet för regeringen har varit att öka tjänstesektorns betydelse i den krimeiska ekonomin efter den modell som centralregeringen i Kiev försökt genomföra. Nya lagar i republiken ger detta företräde framför utvecklingen av turistbranschen.

[redigera] Infrastruktur

Krim förbinds med fastlandet via tre huvudvägar och tre parallella järnvägar: via Perekopnäset, över Syvasj och över Kertjsundet. Staden Dzjankoj i norr är en knutpunkt för järnvägsnätet; i nordväst förbinds den med järnväg från Cherson via Perekopnäset, i nordöst via passage över Syvasj från Melitopol; från Dzjankoj löper dels en järnvägslinje åt sydväst till Gvardejskoje, varifrån en västlig linje går till Jevpatorija och en sydlig går till Simferopol och vidare till Sevastopol, dels en åt sydöst som i Vladislavovka vid Kertjnäsets rand delas i en sydlig till Feodosija och en östlig som går till Kertj och vidare över Kertjsundet till det ryska fastlandet och Jekaterinodar.

Städer på Krim förbinds med andra främst genom busslinjer. Krim hyser även världens längsta trådbusslinje, som går en sträcka på 96 kilometer från Simferopols flygplats, till Simferopol, över Jajlabergen, till Alusjta och Jalta. Jalta, Feodosija, Kertj, Sevastopol och Jevpatorija är förbundna med varandra via färjor på Svarta havet. I Jevpatorija finns spårvagn.

Krim har flera viktiga internationella hamnar som tillhandahåller laststransport och färjor till andra hamnar längs Svarta havets kuster. Den viktigaste hamnen är den i Sevastopol, som räknas till de viktigaste i Ukraina, och som utöver civil verksamhet även hyser en betydande militärhamn där både Rysslands och Ukrainas svartahavsflottor ligger förtöjda.

Krim har en internationell flygplats, belägen vid Simferopol, och två flygplatser med inrikes- och regionalflyg, i Kertj och Sevastopol. Dessa flygplatser förvaltas av staten och förbinds medelst ett krimeiskt flygbolag (Авиакомпания "КРЫМ", Aviakompanija "Krym") till bland annat Lviv, Kiev och i mindre utsträckning även Moskva.

Konstbevattning av den torrare norra delen av halvön möjliggörs genom kanaler. Dessa får vatten främst från Dnjepr, vilket avleds från Kachovkadammen och transporteras söderut till halvön via en drygt 300 kilometer lång kanal. Den viktigaste bevattningskanalen är Norra Krimkanalen som löper längs med Azovska sjöns kust diagonalt över halvön.

[redigera] Kultur

På Krim finns 15 statliga museer och kulturreservat samt runt 10 privatägda. Simferopol är ett kulturellt centrum. Bland landmärken av kulturell betydelse märks Livadiapalatset (där Jaltakonferensen hölls 1945) utanför Jalta, grottan Mangup Kale, fortet Çufut Kale och khanens palats vid Bachtjysaraj, den antika staden Kerkinitida, klostret Jiva och Dzjumamoskén i Jevpatorija, den antika staden Chersones och krimkrigsmuseet i Sevastopol, palatsen Vorontsov och Massandra i Alupka, den antika staden Panticapea nära Kertj, samt Muffimoskén, den armenska katedralen och Ajvazovskijgalleriet i Feodosija.

[redigera] Turism

Turismen är för Krim en viktig näring. Speciellt sydkusten, den så kallade "Ryska rivieran", är ett välbesökt turistmål med många kur- och badorter. Vidare finns där flera krimtatariska byar, moskéer, kloster, kejserliga ryska palats för tsarfamiljen och adeln samt antika grekiska och medeltida bysantinska befästningar.

Turistsektorn svarar för ungefär 30 procent av Krims BNP (2002) och även för 30 procent av den utländska turismen i Ukraina, som, tillsammans med den inhemska turismen, motsvarar mer än 3 miljoner turister år 2003. En jämförelse med samma siffra år 1970 visar på en ökning med 100 procent. Mellan 2002 och 2003 ökade den med 6 procent. Denna uppgång tros främst bero på privatiseringen och den ökade möjligheten att få tillgång till mark efter Sovjets fall.

Turismen kan i Krim anses som en i det närmaste traditionell näring. I slutet av 1800-talet beslutade de ryska tsarerna att förlägga sin semesterort till området. Sevastopol blev, tack vare grundläggandet av en järnväg som förband den med Lozovaja (ukrainska Lozovaj, i nuvarande Charkiv oblast i nordöstra Ukraina), den första turistorten på Krim. Den terapeutiska turismen som framkom var dock reserverad för ett fåtal av samhällets elit. Man praktiserade, enligt tidens mode, en "hygienistisk" turism, baserad på att komma i fysisk form genom bland annat sportaktiviteter, vilket ordinerades av den tidens läkare. En viktig händelse var skapandet av Krimeiska bergsklubben år 1916.

Efter ryska revolutionen och bildandet av Sovjetunionen beslutade den kommunistiska makten skapa en centraliserad turismadministration, (Inturist), och Krim blev en viloort för de "förtjänta" arbetarna och oligarkin, vilket låg inom den ideologiska, kulturella och utbildningssyftande normen för epoken. Turistsektorn infogades i planekonomins produktiva logik; pris utan marknad, negligerad kvalitet och centralstyrd förvaltning. Den huvudsakliga infrastrukturen, främst hotell, byggdes under denna period, och är koncentrerad till städerna på sydkusten (där Sevastopol och Jalta hör till de främsta). Sydkusten var ett semesterparadis för det politiska toppskiktet och främmande dignitärer; många av ledarna hade sina datjor i området, och där finns även semesterkomplex som ursprungligen tjänade som sommarkolonier för de sovjetiska prominentas barn, däribland Artek. Krim blev ett av de områden i Sovjet som hade störst antal semesterorter.

Efter Ukrainas självständighet 1991 beslöt myndigheterna snabbt att göra nedskärningar i turistsektorn i tron att denna tack vare sin dynamiska karaktär självständigt kunde bredda den regionala ekonomin. Sedan 1993 har den regionala regeringen skapat adekvat administration för att strukturera sektorn. Ett eget departement har avsatts för uppgiften och en konferens om turism hålls årligen (1994 skapades i denna konferens strategier för att etablera samverkan mellan aktörerna inom turistbranschen). 1995 års turistlag skapades för att lättare samköra turismutvecklingen och underlätta dess fortgång. Syftet med lagen är att göra det möjligt att säkra företagens inkomster och utgifter, att förbättra överensstämmelse mellan lagar och internationella standarder, att sänka skatten på inkomsterna från turistindustrin, att säkra kontroll över sektorn, att utveckla internationellt samarbete, att fortsätta privatiseringen och att underlätta investeringar. Centralregeringen beslöt år 2000 att upprätta frihandelszoner i Jalta, Alusjta, Sudak och Feodosija, men det är för närvarande (2006) för tidigt att dra slutsatser av detta. Krims tidigare infrastruktur för turism underlättar vidare den moderna utbyggnaden av turistsektorn.

[redigera] Städer

Stad	Ukrainskt namn	Ryskt namn	Krimtatariskt namn	Invånare 5 december 2001
Simferopol	Сiмферополь	Симферополь	Aqmescit	343 644
Sevastopol	Севастополь	Севастополь	Aqyar	342 451
Kertj	Керч	Керчь	Kerç	157 007
Jevpatorija	Євпаторiя	Евпатория	Kezlev	105 915
Jalta	Ялта	Ялта	Yalta	81 654
Feodosija	Феодосiя	Феодосия	Kefe	74 669
Dzjankoj	Джанкой	Джанкой	Canköy	43 343
Alusjta	Алушта	Алушта	Aluşta	31 440
Krasnoperekopsk	Красноперекопськ	Красноперекопск	Krasnoperekopsk	31 023
Saky	Саки	Саки	Saq	29 416
Bachtjysaraj	Бахчисарай	Бахчисарай	Bağçasaray	27 549
Armjansk	Армянськ	Армянск	Ermeni Bazar	23 869
Bilohirsk	Бiлогiрськ	Белогорск	Qarasuvbazar	18 790
Sudak	Судак	Судак	Sudaq	14 495
Prymorskyj	Приморський	Приморский	Primorskiy	14 085
Hvardijske	Гвардiйське	Гвардейское	Sarabuz	12 795
Tjornomorske	Чорноморське	Черноморское	Aqmeçet	11 709
Sjtjolkine	Щолкiне	Щёлкино	Şçolkino	11 699
Krasnohvardijske	Красногвардiйське	Красногвардейское	Qurman	11 112
Haspra	Гаспра	Гаспра	Gaspra	11 027
Sovetskyj	Совєтський	Советский	İçki	10 933
Oktiabrske	Октябрське	Октябрьское	Büyük Onlar	10 904
Nyzjnjohirskyj	Нижньогiрський	Нижнегорский	Seyitler	10 466
Staryj Krym	Старий Крим	Старый Крым	Eski Qırım	10 101
Hresivskyj	Гресiвський	Грэсовский	Gresovskiy	10 037

[redigera] Se även

• Krimgoter
• Krimtatarer
• Krimkriget

[redigera] Referenser

1. ^ Viktor Jusjtjenkos presstjänst 4 maj 2005
2. ^ Franska Wikipedia 19 juli 2006
3. ^ Ukrainska folkräkningsmyndighetens sida om Krims befolknings etniska tillhörighet enligt folkräkningen 2001
4. ^ ForUm 23 september 2005 (pro-Janukovitj)
5. ^ Ukrainian Journal 29 maj 2006

[redigera] Källor

• Engelska Wikipedia: "Crimea"; 19 juli 2006
• Tyska Wikipedia: "Krim", 19 juli 2006; "Taurien", 10 juni 2006
• Franska Wikipedia: "Crimée"; 19 juli 2006
• Nationalencyklopedin, internetupplagan: "Krim"; 19 juli 2006
• Encyclopædia Britannica, 11:e upplagan, 1911: "Crimea", 7:e bandet, sidor 449 och 450
• Nordisk familjebok, 2:a upplagan, 1911: "Krim", 14:e bandet, sidor 1318 och 1319
• Encyclopædia Britannica, internetupplagan: "Crimea", "Crimean Peninsula", "Ukraine: The land: Relief"; 25 juli 2006
• Spanska Wikipedia: "Crimea"; 11 juni 2006
• Bulgariska Wikipedia: "Крым"; 2 juli 2006
• Arabiska Wikipedia: "(القرم (شبه جزيرة", den 20 juni 2006
• Nederländska Wikipedia: "Krim", 25 juli 2006; "Krimrepubliek", 24 juli 2006

[redigera] Externa länkar

• Krims ministerråds officiella informationsportal (engelska, ukrainska, ryska och franska)
• Krims högsta råds officiella sida (ryska)
• Ukrainas regerings informationsblad om Krim (engelska)
• Förenta nationernas integrations- och utvecklingsprogram för Krim (engelska, ryska)
• Äldre karta över Krim (turkiska)