Kelter
Wikipedia
Historiskt används kelter för att beteckna en lång rad besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. (Se karta.)
I modern tid kan kelter eller keltisk användas om olika etniska grupper på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i Spanien (Galicien).
Innehåll |
[redigera] Klassificering
Idag anser den arkeologiska vetenskapen att det är osäkert hur väl sammanhållen den keltiska kulturen verkligen var, och ifall det existerade en kulturell gemenskap mellan de folk som i antika grekiska och romerska texter kallas för kelter eller om detta är en modern efterhandskonstruktion.
Definitionen på om ett folkslag räknas till kelterna eller ej, utgår ifrån den språkliga tillhörigheten. Det finns en rad historiska keltiska språk, varav en del talas än idag.
[redigera] Argumenten mot keltisk enhet
Det existerar en rad olika kända stammar med egna namn som av en eller annan anledning inordnats i den keltiska kulturen av historieskrivare under antiken. Vi vet att såväl greker som romare inledningsvis kallade alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta Havet för skyter.
Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde alltså till exempel inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a –1:a århundradena f.v.t.) är den förste som kallar folken som bor öster om Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar.
En av kritikerna till begreppet "kelter" är Simon James vid British Museum i boken The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Ett av hans huvudsakliga argument är att kelt är ett modernt begrepp, se vidare kelticism.
[redigera] Argumenten för keltisk enhet
Vi kan alltså inte ta för givet att det verkligen finns något som verkligen svarar mot begreppet kelter under antiken. Det finns dock en del tecken som tyder på att de stammar vi vet existerade hade en välutvecklad sammanhållning och medvetenhet om en kulturell gemenskap mellan stammarna. Till exempel är de språkliga likheterna mellan vitt skilda delar av utbredningsområdet påtagliga. Eusebius Hieronymus identifierade på 300-talet att folket som bodde i Galatien i Mindre Asien talade samma keltiska dialekt som han hört talas av treveri, en keltisk stam boende i området kring dagens Trier, i Tyskland.
Det existerar tyvärr få bevarade skriftliga källor från kelterna själva, utom från sentida irländska och walesiska författare. (Den keltiska kulturen utvecklade vad vi vet inget eget alfabet utan använde skriftspråk från folk de kom i kontakt med.) Det finns bevis för utvecklade långväga handelsförbindelser i rikliga arkeologiska fynd. Särskilt fynden av likartade kultföremål och stora likheter i ornamentering av föremål antyder en kulturell gemenskap.
Julius Caesar är en av de historiska källor som nämner kelterna. I Commentarii de bello Gallico ("Kommentarer till de galliska krigen") skriver han bland annat "På sitt eget språk heter de kelter, vi kallar dem galler". Caesar nämner också att folken i Britannien har liknande seder och traditioner som gallerna i dagens Frankrike.
Det faktum att citatet från Caesar och även andra källor visar att i alla fall en del kelter verkligen kallade sig själv för kelter, talar alltså för uppfattningen att det fanns en keltisk kulturell identitet. Kelterna har varit uppdelad på många olika stammar och folk, men dessa verkar ha varit medvetna om sin kulturella enhet.
[redigera] Kelterna i arkeologin
Kelterna är inget folk som vandrar in och slår sig ned i Europa med en färdig kultur. Genom arkeologiska fynd kan de knytas bakåt i historien till flera av de sten- och bronsålderskulturer som man kunnat identifiera norr om Alperna. Till indicierna för detta hör bland annat likheter mellan bevarade föremål, likheter i bildmotiv i ristningar, gemensamma drag mellan boplatser och gravskick (megalitgravar).
Den direkta föregångaren till kelterna som omnämns i grekiska och romerska källor brukar kallas La Tène-kulturen (ca. 500 f.v.t och framåt) efter en viktig arkeologisk fyndort i Schweiz. La Tène-kulturen är en sen järnålderskultur och uppvisar ibland annat konsthantverk och teknik stora influenser från greker, etrusker och skyter.
Genom arkeologiska fynd i det kulturella kärnområdet som sträcker sig från östra Frankrike till Böhmen vet man att denna sannolikt har utvecklats ur den äldre Hallstattkulturen ca. 1000 f.v.t - ca. 500 f.v.t. men La Tènekulturen har sannolikt också assimilerat andra kringlevande och troligen besläktade folk.
Hallstattkulturen i sin tur utvecklades ur den så kallade Urnefältskulturen, (ca. 1300 f.v.t - 600 f.v.t) som var spridd över större delen av Europa. (Även från Danmark och Sverige finns tydliga tecken åtminstone på omfattande kulturell påverkan från Urnefältskulturen.)
Även från Urnefältskulturen och bakåt i historien finns kopplingar, men här blir bevisen svagare och vår kunskap om dessa folk är mer bristfällig. Det kan ändå vara rimligt att förmoda att den keltiska kulturen växte fram ur en lång rad besläktade sten- och bronsåldersfolks gradvisa parallella utveckling och att utbyte och kulturell gemenskap funnits redan långt innan det går att hitta konkreta bevis för den saker i de arkeologiska fynden.
[redigera] Se även
- Keltiska språk
- Keltisk litteratur
- Kelternas historia
- Keltisk mytologi
- Druid
- Bard
- Lista över keltiska stammar
- Lista över keltiska hövdingar
- Lista över keltiska orter
[redigera] Litteratur
- A Brief History of the Celts"", Peter Herresford Ellis, Robinson, London, ISBN 1841197904
- The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?, Simon James, University of Wisconsin Press, Madison, ISBN 0299166740.
