Fransk-tyska kriget
Wikipedia
Det fransk-tyska kriget (fransk-preussiska kriget) var ett krig som utkämpades 1870-1871 mellan å ena sidan Frankrike och å andra sidan det av Preussen ledda Nordtyska förbundet samt Baden, Bayern, Hessen och Württemberg.
Innehåll |
[redigera] Bakgrunden till kriget
Det fransk-tyska kriget 1870-71 hade många och djupt liggande orsaker. Fransmän och tyskar liksom deras regeringar misstrodde varandra ömsesidigt. I Frankrike såg man med bekymmer och avund Preussens stora makttillväxt efter 1866 års krig, överskattade den på många ställen i Sydtyskland rådande motviljan mot hela rikets enande under preussisk ledning och hoppades, i gynnsamt fall med väpnad hjälp av Österrike, ta "revansch för Sadowa". Till detta torde även ha bidragit å ena sidan Otto von Bismarcks åstundan att "med järn och blod" fullborda det tyska enhetsverket, å den andra Napoleon III:s samt än mer hans närmaste omgivnings förhoppningar om att genom ett ärorikt krig befästa dynastin och stävja det växande motståndet mot regeringens inre politik.
Brännbara ämnen fanns sålunda på båda sidor, och den tändande gnistan blev prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringens kandidatur till spanska kronan. Spaniens regering erbjöd nämligen den spanska kronan till denne. Prinsen liksom hans närmaste tvekade, och han gav två gånger, hösten 1869 och vintern 1870, avböjande svar. Hans hållning gillades av kung Vilhelm av Preussen, vilken – inte som Preussens härskare, utan som huset Hohenzollerns huvudman - tog del av familjerådslagen. Den preussiske förbundskanslern Bismarck stod skenbart utanför underhandlingen, men följde den med livligt intresse, övertygad om att förbindelse mellan Tyskland och Spanien skulle något hålla Frankrike i schack. Genom hemliga agenter förmådde Bismarck den spanska regeringen att återuppta förhandlingen, och sedan han vunnit kronprins Fredrik Vilhelm av Preussen för sin mening, fick man prins Leopold att i maj 1870 att ändra sitt beslut och acceptera anbudet.
Innan kungavalet kunde ske i Spanien blev planen känd i Paris. Den franska regeringen, särskilt utrikesministern Antoine Agénor de Gramont, som nu hoppades tillfoga Preussen ett diplomatiskt nederlag, begärde i utmanande ton att prinsens kandidatur formellt skulle återtas av regeringen i Berlin, och lät sin ambassadör Vincent Benedetti uppsöka kung Vilhelm vid baden i Ems för att till honom framställa sådana fordringar. Kungen, som ville sluta sina dagar i ro, svarade undvikande att saken inte angick Preussen utan bara prinsen personligen, samt skyndade att den 13 juli delge Benedetti prinsens definitiva avsägelse samt sitt eget gillande av densamma. Det telegram, die Emser-depesche ("Emsdepeschen"), varigenom kungen lät underrätta Bismarck i Berlin om denna underhandling med Benedetti publicerades av Bismarck samma kväll genom tidningarna i sådan något förkortad form att det framstod som att kungen tämligen snävt hade avvisat ambassadörens krav. Denna framställning väckte en storm av chauvinistisk ovilja i Paris, som skärptes genom av Bismarck inspirerade artiklar i den tyska pressen (se Julius Hermann Moritz Busch). Kejsar Napoleon önskade personligen freden, men rycktes med av den franska nationalstämningen, och den 19 juli 1870 offentliggjordes Frankrikes krigsförklaring.
[redigera] Styrkeförhållanden och mobilisering
De franska förberedelserna var ytliga och bristfälliga, tyskarnas däremot i allt förträffliga, varför också kriget från början tog en helt annan vändning än den i Napoleon III:s omgivning beräknade. Den 14 juli 1870 fattades det ödesdigra beslutet om att inkalla reserverna. Dagen därpå beviljade lagstiftande kåren och senaten ett krigskreditiv på 66 miljoner franc, vilket den 18 juli höjdes med 500 miljoner franc. Samma dag utfärdades och dagen efter överlämnades den formella krigsförklaringen av den franske chargé d'affaires i Berlin. Den franska krigsstyrelsen lyckades inte få ihop mer än 300 000 man, av vilka största delen (gardeskåren samt 2:a, 3:e och 4:e kårerna) vid juli månads utgång samlades mellan Metz och Saarbrücken, under det att den 1:a kåren ledd av marskalk Patrice Mac-Mahon sammanfördes vid och norr om Strassbourg, 5:e kåren vid Bitsch, 6:e kåren vid Châlons-sur-Marne och 7:e kåren i övre Alsace. Stor oordning rådde såväl under mobiliseringen som under arméns samling.
Natten mellan den 15 och 16 juli 1870 utfärdades mobiliseringsorder för Nordtyska förbundets armé, vilken följdes av en liknande åtgärd inom de sydtyska staterna. Nordtyska förbundets riksdag beviljade 120 miljoner thaler och de sydtyska folkrepresentationerna sammanlagt 34 miljoner gulden till krigskostnadernas bestridande. Den 23 juli började järnvägstransporterna och den 4 augusti överskred tyskarnas vänstra flygel gränsen. Tre arméer bildades. Den 1:a armén (ledd av Karl Friedrich von Steinmetz och bestående av 7:e och 8:e kårerna, senare även 1:a kåren) ryckte från nordöst mot Saarbrücken, 3:e armén (under befäl av kronprinsen Fredrik Vilhelm av Preussen och bestående av 5:e, 11:e preussiska, 1:a och 2:a bayerska och Württemberg-Badensiska kårerna, senare även den 6:e preussiska kåren) samlades i och bakom linjen Karlsruhe-Landau, under det att 2:a armén (ledd av prins Fredrik Karl av Preussen och bestående av gardeskåren, 3:e, 4:e, 9:e, 10:e och 12:e kårerna, senare även 2:a kåren, varje kår omfattande omkr. 30 000 man) steg av vid Mainz och fortsatte vägen till fots bakom platsen mellan de båda andra arméerna. Högsta befälet över alla arméerna fördes av kung Vilhelm, med general Helmuth von Moltke som generalstabschef.
[redigera] Krigets inledning
Fransmännens 2:a kår ryckte fram till Saarbrücken den 2 augusti och fördrev den svaga tyska besättningen som fanns där, men drog sig under de följande dagarna tillbaka till höjderna vid Spicheren, där den blev anfallen och slagen av spetsarna av tyskarnas 1:a och 2:a arméer den 6 augusti. På den andra flygeln överskred den 3:e tyska armén gränsen den 4 augusti och besegrade i grund den till Weissenburg framsända divisionen Douay av 1:a franska kåren. Dagen därefter fortsattes framryckningen till Wörth, där marskalk Patrice Mac-Mahon tagit ställning med sin kår och en division av 7:e kåren. Efter ett hjältemodigt försvar blev han slagen den 6 augusti och drog sig då i största hast tillbaka till Châlons-sur-Marne, dit även 5:e kåren begav sig från Bitsch. Återstoden av Rhenarmén - så benämndes den franska fältarmén - drog sig småningom tillbaka till Metz, förenades där med den 6:e kåren och ställdes den 12 augusti under marskalk Achille Bazaines befäl.
Fransmännen kunde först inte besluta sig för ett återtåg till det inre av Frankrike, varigenom en stor del av landet skulle prisges åt fienden. När detta dock till slut blev nödvändigt och skulle utföras, varvid trupperna skulle överföras från östra till västra Moselstranden, blev de den 14 augusti anfallna av tyskarnas 1:a armé vid Colombey-Nouilly och ytterligare fördröjda. Tyskarnas 2:a armé hade emellertid ryckt fram med huvudriktning mot Pont-à-Mousson, och största delen av dess trupper nådde Mosel den 15 augusti. Samma dag satte fransmännen sig i marsch från Metz mot Verdun, men gick så långsamt till väga, att de den 16 augusti motades vid Vionville av 3:e och 10:e tyska kårerna, som från Pout-à-Mousson ryckt fram i nordvästlig riktning för att hugga sig fast vid fransmännen, som de trodde var i fullt återtåg.
Efter det blodiga slaget vid Vionville, i vilket större delen av Bazaines armé deltog, intog marskalk Bazaine ställning med ryggen mot Metz. Större delen av 1:a och 2:a tyska arméerna hade nu kommit över på västra Moselstranden, och en frontförändring om 180 grader utfördes åt höger, varefter tyskarna den 18 augusti 1870 anföll fransmännen och efter slaget vid Gravelotte - det största under hela kriget - kastade dem tillbaka till Metz, där de inneslöts. Vid Châlons-sur-Marne bildades emellertid en ny armé under marskalk Mac-Mahon, kallad Châlonsarmén och bestående av 1:a, 5:e och 7:e kårerna samt den nybildade 12:e kåren. Mot denna ryckte den 3:e tyska armén och den nybildade Maasarmén (ledd av kronprins Albert av Sachsen och bestående av gardeskåren, 4:e och 12:e kårerna ur 2:a armén, medan återstoden av denna och 2:a armén inneslöt Metz).
[redigera] Kejsar Napoleon III tillfångatas och republik införs
Kejsaren anslöt sig till Châlons-armén, som den 21 augusti marscherade till Reims för att fortsätta vägen till Paris. Regeringen där fordrade emellertid att marskalk Mac-Mahon skyndsamt skulle förena sig med marskalk Bazaine. Mac-Mahon gav slutligen efter och satte sig den 23 augusti i marsch i nordöstlig riktning. På kvällen den 25 augusti fick tyskarna, som hunnit till linjen Verdun-Vitry-le-Français, reda på denna rörelse och ändrade plötsligt marschriktning mot norr. Fransmännen rörde sig mycket långsamt och hanns snart upp av tyskarna, som trängde dem åt norr mot den belgiska gränsen. Därunder blev den 5:e franska kåren under Pierre Louis Chales de Failly tillsammans med en division av 7:e kåren den 30 augusti överrumplad och slagen vid Beaumont. Slutligen anföll tyskarna fransmännen från alla sidor i slaget vid Sedan den 1 september och tvingade dem dagen därpå att sträcka vapen. Mac-Mahon hade blivit sårad under början av slaget, varvid general Emmanuel Félix de Wimpffen övertagit befälet.
Frankrikes kejsare och den ena franska armén var nu fångna, under det att den andra hölls innestängd i Metz. Det oaktat beslöt nationalförsvarsregeringen som hade inrättats den 4 september, samma dag som republiken utropades, att fortsätta kampen. Inneslutningen av Paris verkställdes i mitten av september av tyska 3:e armén och Maas-armén (4:e armén), och i denna stad bildades småningom en stor armé under militärguvernören general Louis Jules Trochu. Uppsättandet av nya arméer i provinserna tog fart sedan Léon Gambetta den 9 oktober anlänt till regeringsdelegationen i Tours och övertagit krigsportföljen. Det lyckades hans okuvliga viljekraft att uppställa och utrusta inte mindre än 600 000 man.
[redigera] Den republikanska regeringen fortsätter kampen
Den första republikanska armén, den s.k. Loire-armén (även kallad 1:a Loire-armén och bestående av två kårer), bildades söder om Orléans under befäl av general Louis Jean Baptiste d'Aurelle de Paladines. Den ryckte fram över Mer-Marchenoir och lyckades genom slaget vid Coulmiers den 9 november från Orléans förjaga en från inneslutningsarmén vid Paris utsänd arméavdelning (bestående av 1:a bayerska kåren m. fl. trupper), vilken sedan den 11 oktober (första slaget vid Orléans) hållit staden besatt. Loirearmén intog en befäst ställning norr om Orléans och erhöll betydande förstärkningar. Emellertid hade Metz dagtingat den 27 oktober, sedan Bazaine den 31 augusti-1 september förgäves försökt sökt bryta inneslutningslinjen genom slaget vid Noisseville. Prins Fredrik Karl fick då befallning att med 2:a armén skynda till Loire. Han gjorde detta och samlade sina trupper (3:e, 9:e och 10:e kårerna) omkring Pithiviers den 20-24 november. Den på denna krigsskådeplats varande tyska arméavdelningen (1:a bajerska kåren, 2 infanteri- och 3 kavalleridivisionerna) hade blivit ställd under storhertig Fredrik Frans av Mecklenburg-Schwerin och hade dragit sig åt Dreux för att hindra franska företag från denna sida.
Gambetta åstundade en framryckning mot Paris och anordnade själv en anfallsrörelse med Loire-arméns högra flygel (2 kårer) från Gien över Montargis. Denna misslyckades genom det tillbakaslagna anfallet vid Beaune-la-Rolande den 28 november mot tyska 10:e kåren. Den vänstra flygeln (2 kårer under befäl av general Antoine Eugène Alfred Chanzy) skulle nu föras framåt, men blev den 2 december slagen vid Loigny och Poupry av storhertigens arméavdelning. Prins Fredrik Karl, som fått befäl även över denna arméavdelning, passade då på att bryta igenom fransmännens utsträckta ställning och bemäktigade sig efter det s.k. andra slaget vid Orléans den 3 och 4 december denna stad. General d'Aurelle de Paladines avsattes och Loire-armén delades i två arméer. Vänstra flygeln av den s.k. 2:a Loire-armén, under general Chanzy, drog sig efter häftiga strider vid Beaugency den 7-10 december och vid Loir (en biflod till Loire) i fullständig upplösning tillbaka till Le Mans, där den ånyo anfölls av tyskarna under prins Fredrik Karl och efter en hårdnackad strid den 10-12 januari 1871 fullständigt skingrades.
[redigera] Paris kapitulerar
I norra Frankrike hade en armé, den s.k. nordarmén (2 kårer) bildats under general Louis Faidherbe. Mot denna sändes efter Metz' fall 1:a tyska armén (1:a och 8:e kårerna) under general Karl Rochus Edwin von Manteuffel (sedermera under general August von Goeben), och efter slagen vid Amiens (27 november 1870), Hallue (23-24 december 1870), Bapaume (3 januari 1871) och Saint-Quentin (19 januari 1871) var fransmännens kraft här uttömd.
Från huvudstaden hade ett stort utfall gjorts den 30 november 1870 under general Auguste Alexandre Ducrot i sydöstlig riktning och ett annat (slaget vid Mont-Valérien) under general Trochu den 19 januari 1871 i sydvästlig. Sedan alla matförråd var förtärda gav sig staden den 28 januari 1871, då samtidigt vapenvila slöts.
[redigera] Fortsatta strider och slutlig tysk seger
Den vapenvila som slöts efter Paris' fall gällde dock inte den östra krigsskådeplatsen. Där hade tyskarna under general August von Werder belägrat Strassbourg (som öppnade sina portar den 28 september) och trängt fram i övre Alsace (där de hade mot sig även en friskara under Giuseppe Garibaldi) samt börjat belägra Belfort. Efter Loire-arméns sprängning hade dennas högra flygel (3 kårer), som först benämndes 1:a Loire-armén, sedermera östarmén, under general Charles Denis Bourbaki dragit sig tillbaka till Bourges. Gambetta fick den storslagna tanken att låta denna armé skynda till Belforts undsättning och att därefter tränga in i Tyskland. General von Werder tog med den nybildade 14:e kåren ställning framför Belfort och lyckades genom det förbittrade slaget vid Lisaine den 15-17 januari kasta tillbaka fransmännen. Dessa anfölls därefter i sin vänstra flygel av en från Troyes och Auxerre kommande nybildad armé (2:a och 7:e kårerna), under general von Manteuffel, och trängdes slutligen vid Verrières (öster om Pontarlier) in på schweiziskt område, där de blev avväpnade. Belfort gav sig den 18 februari, då vapenstilleståndet inträdde även på denna krigsskådeplats. Oaktat sin stora överlägsenhet i antal hade fransmännen inte kunnat besegra sina motståndare någonstans. Kriget avslutades genom freden i Frankfurt am Main den 10 maj 1871. Frankrike måste avstå Alsace(utom fästningen Belfort) och delar av Lothringen till det nybildade tyska riket samt i krigsomkostnader betala 5 milliarder francs.
[redigera] Se även
Wikimedia Commons har media som rör Fransk-tyska kriget
