Zimbabwe

Wikipedia

Republic of Zimbabwe

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Unity, Freedom, Work (Enhet, frihet, arbete)
Nationalsång: 'Kalibusiswe Ilizwe leZimbabwe'
Huvudstad	Harare 17° 50' S, 31° 03' E
Största stad	Harare
Officiellt språk	engelska
Statsskick President Regeringschef	republik Robert Mugabe Robert Mugabe
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Storbritannien 11 november 1965 (som Rhodesia) 18 april 1980 (som Zimbabwe)
Yta  • Totalt  • Vatten	390 580 km² (59:e) 1%
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	12 236 805 (68:e) 33,0 inv/km² (140:e)
BNP (PPP)  • Totalt 2005  • Per capita	$30 581 miljoner (94:a) $2 607
Valuta	zimbabwisk dollar (ZWD)
Tidszon	UTC+2
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Inyangani 2 592 m ö.h. km² km
Nationaldag	18 april
Landskod	ZW, ZWE
Landsnummer	+263

Zimbabwe är en stat i södra Afrika. Gränsar till Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia. Vid gränsen mot Zambia finns Victoriafallen, världens största vattenfall, i Zambezifloden.

Innehåll 1 Historia 2 Geografi 2.1 Klimat och miljö 2.2 Administrativ indelning 3 Ekonomi 4 Handel 4.1 Exportbranschernas förutsättningar 4.2 Inomregional handel och integration 4.3 Handeln med EU och övriga världen 4.4 Handelspolitiskt agerande; multilaterala handelsförbindelser 5 Demografi

[redigera] Historia

Storbritannien annekterade dåvarande Sydrhodesia från The South Africa Company 1923. Under åren 1953-1963 ingick Sydrhodesia i Centralafrikanska federationen tillsammans med kolonierna Nyasaland (Malawi) och Nordrhodesia (Zambia). 1961 års konstitution angav att de vita skulle ha företräde till makten. Landet fick 1964 namnet Rhodesia i samband med att Nordrhodesia blev självständigt som Zambia. 1965 deklarerade regeringen sin självständighet, men Storbritannien erkände inte detta eftersom man ville att den svarta majoriteten skulle ha större demokratiska rättigheter. 1970 utropade Ian Smith republik. FN införde sanktioner mot Rhodesia och marxist-leninistiska Zanu-PF under ledning av Robert Mugabe bedrev gerillakrig med bas i det kommunistiska Moçambique. Rhodesia fick dock ett visst ekonomiskt stöd av Portugal (fram till 1975) samt av Sydafrika. 1979 ledde gerillakriget och landets ökande isolering till att den vita regimen fick lämna ifrån sig makten. Under en kort period 1979-80 hette landet Zimbabwe Rhodesia.

1980 blev landet självständigt under namnet Zimbabwe (En sammandragning av shonaspråkets "zimba za mabwe", som betyder ungefär "byggnader av sten", vilket syftar på Stora Zimbabwe-ruinerna) och det nya landets första premiärminister blev Robert Mugabe. Han har varit landets ende ledare, som president sedan 1987. Massmord och andra övergrepp tvingade tidigt det starkaste oppositionspartiet, ZAPU, att gå ihop med ZANU-PF. Marxism-leninismen övergavs officiellt 1991, men präglar fortfarande regeringspolitiken. 2000 genomförde Mugabe och regeringen en kaotisk omfördelning av marken, vilket ledde till att vita jordbrukare utvandrade, att ekonomin försvagades betydligt samt att det blev brist på mat. Trots omvärldens fördömanden såg Mugabe till att försäkra sig om att bli omvald 2002 med hjälp av omfattande valfusk. Oppositionen och olika arbetargrupper genomförde flera generalstrejker under 2003 för att försöka tvinga Mugabe att avgå. Säkerhetsstyrkor fortsätter att brutalt kväva regimens motståndare.

När Zimbabwe blev självständigt 1980 var den inhemska ekonomin i allt väsentligt centralstyrd och internationellt isolerad. Så förblev den i mer än tio år, till dess att man 1991 ändrade kurs och lade fram ett program för en marknads- och handelsinriktad ekonomi. När Zimbabwe nu lagt ytterligare tio år bakom sig, ser man snarast en återgång till en form av kommandoekonomi med starka inslag av statligt engagemang och kontroll och "indigenisering".

Den relativt lovande utvecklingen under mitten av 1990-talet - med låg inflation, acceptabelt underskott i den offentliga ekonomin och gynnsamma förutsättningar för investeringar – har definitivt kommit av sig. Det som för bara 5-6 år sedan var ett av Afrikas mest utvecklade länder är i en utförsbacke som bara ser ut att bli allt brantare. Lanserade program för strukturomvandling har haft mycket liten effekt, om ens någon alls. De fundamentala elementen i Zimbabwes ekonomi är i stor oordning och i det politiska, ekonomiska och sociala krisläge som nu råder är någon ljusning svår att se.

Bedömare som ambassaden talat med är i stort sett överens om att nedförslöpan började under senare delen av 1997, när regeringen gav efter för påtryckningar från organisationer företrädande de s.k. krigsveteraner som bekämpade kolonialmakten under det utdragna inbördeskriget under 1970-talet. President Mugabe beviljade förhållandevis generösa periodiska kontantbidrag som ersättning till frihetskämparna, utgifter som den offentliga ekonomin inte hade råd med.

Detta ledde snabbt till fortsatt och förvärrad fiskal odisciplin, allvarlig obalans i statens finanser, ökad inflation, höjda räntor och vittrande förtroende för valutan. På kort tid föll Zimbabwe-dollarns notering - hela tiden bunden genom offentliga dekret - från 18 till 38 mot 1 USD (idag är den officiella kursen 55/1 – allt medan den parallella marknaden just nu värderar Zim-dollarn till mellan 120 och 140 mot 1 USD). Hopplöst föråldrade och förlustbringande statsmonopol och landets engagemang och militär närvaro i konflikten i Kongo, som grävt djupa hål i statsbudgeten, har inte direkt förbättrat situationen.

Den onda, nedåtgående spiral som startade på hösten 1997 har successivt, men förfärande snabbt, gett minskade utländska investeringar, brist på utländsk valuta, krympande exportintäkter, bristande lönsamhet i företagen och - påspädning av arbetslösheten.

Härvidlag råder det ingen tvekan om att HIV/AIDS-epidemin har haft mycket allvarliga effekterna på samhället i stort – också på den nationella ekonomin. Den reella nedgång i BNP, som under 2000 var 5,5 %, kan till betydande del – enligt vissa beräkningar inemot hälften - förklaras med en åderlåtning av humankapitalet som redan är på väg att bli ödesdiger, minskat skatteunderlag och drastiskt ökade vårdkostnader.

[redigera] Geografi

• Lägsta punkt: där floderna Runde och Save rinner ihop, 162 meter över havet
• Naturtillgångar: kol, krommalm, asbest, guld, nickel, koppar, järnmalm, vanadium, litium, tenn, platina

[redigera] Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt men mildras av landets höjd över havet. Regntiden varar från november till mars. Ibland förekommer längre torrperioder.

Några av Zimbabwes stora miljöproblem är jorderosion, luft- och vattenföroreningar och giftigt avfall och tungmetaller från gruvindustrin.

Centrala delar är högplatå som ligger 1000 m ö h.

[redigera] Administrativ indelning

Zimbabwe är indelat i åtta provinser: Manicaland, Centrala Mashonaland, Västra Mashonaland, Östra Mashonaland, Masvingo, Norra Matabeleland, Södra Matabeleland och Midlands samt två städer med provinsstatus: Bulawayo och Harare.

[redigera] Ekonomi

Zimbabwes regering har en mängd ekonomiska problem att hantera: en övervärderad växelkurs, oerhört hög inflation (228% i början av 2003) och brist på pengar. Man har varit inblandad i konflikter (till exempel kriget i Demokratiska republiken Kongo 1998-2002) som har kostat miljoner. Landet har stort behov av hjälp från IMF, men får inte det så länge man inte klarar sin budget. Regeringens program för att omfördela marken har i stort sett ödelagt den kommersiella delen av jordbruket, vilket var den stora exportnäringen och sysselsatte omkring 400 000 personer. Räntan låg 2006-05-24 på 850 % och inflationen på ca 1043 %. Det innebär att ekonomin i princip är ett sjunkande skepp, eftersom det är det enda land någonsin som haft de nivåerna, under fredstid. Om man bortser från Ryssland och alla forna Sovjet-stater som hade inflation över 2000% runt 1992-03.

Hälften av elektriciteten produceras av vattenkraft och hälften av fossila bränslen.

[redigera] Handel

[redigera] Exportbranschernas förutsättningar

Handeln med omvärlden har definitivt inte gynnats av den makroekonomiska utvecklingen under senare år. Försöken att bryta mönstret av produktion huvudsakligen för den inhemska marknaden har inte krönts med den framgång man kunde hoppas på för 5-10 år sedan. De lysande undantagen har hela tiden varit jordbruket – med stark tonvikt på tobak och hortikultur. Produktion och försäljning av halvförädlad tobak, som är Zimbabwes enskilt klart största källa till exportinkomster, gör landet till världens andra exportnation efter Brasilien, med hög kvalitet och långt driven marknadsanpassning som främsta försäljningsargument.

Men exportvolym och inkomster från innevarande års tobaksexport blir lägre än normalt – det står redan klart. Årets skörd blir klart mindre än de närmast föregående åren, huvudsakligen beroende på de störningar i produktionen som följt i spåren av landockupationer och påtvingad omfördelning av jordbruksmarken. Man beräknar nedgången till 20-30 % per år från 2000 till 2002. Som en illustration kan nämnas att exporten av tobak till Sverige under första halvåret 2001 sjunkit med hälften jämfört med motsvarande tid förra året.

De odlare som fortfarande är aktiva håller emellertid ännu stora delar av sina skördar borta från auktionsgolven, i förhoppningen att regeringen ska komma med en (av exportindustrin) länge efterlängad devalvering av Zim-dollarn. Valutapolitiken har dock, ännu så länge, mindre betydelse i exportledet där affärerna görs upp i stabila USD - alltmedan odlarna får nöja sig med betalning i Zim-dollar till en helt verklighetsfrånvänd kurs. Nya centrala regleringar av formerna för handeln i grossistledet har adderat till trögheten i försäljning och betalningsflöde.

Men också andra delar av det zimbawiska jordbruket, till exempel blomodling, har varit på gång att ge landet viktiga marknadsandelar utomlands. Ännu så länge verkar hortikultur-sektorn vara relativt opåverkad av depreciering av valutan och starkt ökade transportkostnader till följd av bränslebristen. Men risken är överhängande att en fortsatt ekonomisk nedgång snabbt underminerar en lovande utveckling.

Jordbruket är alltså fortfarande i huvudsak inriktat på inhemsk konsumtion, men också den har upplevt allvarliga störningar, inte bara till följd av den i många stycken kaotiskt genomförda landreformen, utan också till handelsrelaterade bekymmer, eftersom jordbruket är starkt beroende av import av gödningsmedel.

På åter ett annat nyckelområde för Zimbabwes utbytet med omvärlden – gruvindustrin – har vikande världsmarknadspriser och/eller minskad efterfrågan på främst guld, krom och asbest haft en ytterligare dämpande inverkan på handel och exportintäkter. Den förda valutapolitiken har givetvis haft en förvärrande inverkan på lönsamheten.

Den tredje viktiga källan för inkomster från omvärlden är turismen. Zimbabwe har inom sina gränser ganska oslagbara tillgångar för s.k. ekoturism, bland annat ett av världens sju underverk – Victoriafallen. Lägg därtill vidsträckta och djurrika nationalparker, gott om attraktiva hotellanläggningar och läckra golfbanor, och man inser lätt den potential som turistnäringen har här. Men: Alla goda förutsättningar till trots, så är utvecklingen även i denna sektor negativ. Mycket negativ. Orsaken är givetvis att söka i att Zimbabwes attraktionskraft minskat exponentiellt, i takt med att politisk polarisering och maktkamp, våldsamheter, farmockupationer, urholkad ekonomi och bränslebrist skapat svarta rubriker i världspressen. Det är tragiskt att se utmärkta hotell i bland annat Victoria Falls stå - i bästa fall – halvtomma.

Den nedgång i tillverkningsindustrin som kunde konstateras redan under 1998 har fortsatt. Den onda spiralen har gjort sig gällande med särskild kraft där - hög inflation, höga investeringsräntor och styvnackad valutapolitik, som gjort importerade insatsvaror förhållandevis dyra, har minskat konkurrenskraften drastiskt.

Den kritiska bristen på utländsk valuta tvingar företag som måste importera insatsvaror till oortodoxa metoder för att komma åt den valuta som – till mer än dubbla priset – trots allt finns på parallellmarknaden. Bankerna, som är förbjudna att handla till annan kurs än den officiella, agerar nu i stället "penningmäklare" genom att, under stor diskretion, koppla samman företagare som har exportinkomster att realisera med kollegor som saknar valuta att betala utlandet med. Genom ett intrikat, men än så länge lagligt, tricksande med fakturor agerar det förstnämnda företaget "ställföreträdande importör" åt den valutafattige partnern, och det "överpris" som den senare betalar för valutan hamnar i böckerna som valutavinst respektive -förlust. Rykten går om en lagändring för att täppa till denna smyväg runt valutaregleringen men, som ambassadens kontakter säger: "Man får väl hitta på något annat sätt – vi bara måste ju för att överleva…"

[redigera] Inomregional handel och integration

Sydafrika är fortfarande Zimbabwes i särklass största handelspartner – trots att det alltjämt saknas ett bilateralt handelsavtal länderna emellan. Mer än en femtedel av Zimbabwes totala handel sker med grannen i söder – södra Afrikas ojämförligt största ekonomi med en BNP mångdubbelt större än alla övriga SADC-länders tillsammans. Från Zimbabwe går främst jordbruksprodukter, i den motsatta riktingen mest maskiner, kemikalier och konsumtionsvaror. Men också ett par andra, för Zimbabwe helt vitala artiklar: Olja/bensin och elektricitet.

Det är ingen överdrift att påstå att Zimbabwes ekonomi fungerar bara så länge importen av el från Sydafrika (men också från andra vattenkraftrika och mindre industrialiserade grannar) kan fortgå – trots att det statliga monopolföretaget ZESA (Zimbabwe Electricity Supply Authority) ligger notoriskt efter med betalningarna. I praktiken förser nu sydafrikanska leverantörer Zimbabwe med rejält subventionerad elkraft. Det ekonomiska beroendet av Sydafrika är alltså stort. Sydafrika, å sin sida, skulle däremot säkert klara sig utmärkt utan Zimbabwe, rent nationalekonomiskt. Men politiskt är det en annan femma – den regionala balansen skulle allvarligt rubbas om Zimbabwes ekonomi skulle hamna i helt ohämmat fritt fall, med åtföljande sociala spänningar och spridningsrisker. Det har varken Sydafrika eller resten av sub-regionen egentligen råd med.

Zimbabwe vill traditionellt gärna framställa sig som främjande av inom-regional handel och integration. Det successiva närmande mellan olika block av länder som skett inom SADC och den mer rent handelsorienterade sammanslutningen COMESA är viktiga steg i rätt riktning, en utveckling som Zimbabwe starkt förespråkat som medlem av båda organen. Detta dubbla medlemskap ses av zimbabwierna huvudsakligen som komplementärt, inte konkurrerande. Det regionala samarbetets framväxt hälsas generellt också med tillfredsställelse av affärsvärldens aktörer. Men man menar samtidigt att det blir svårt att dra fördelar därav så länge nationalekonomiska fundamenta är i sådan oordning.

Handels- och integrationsfrämjande initiativ och strukturer har också – hittills - stannat vid deklarationer och formella protokoll (SADC:s "Trade Protocol" och COMESA:s "Common Market Rules"). Implementeringen kräver en politisk målmedvetenhet och en nationalekonomisk "grundtrygghet" som saknats. Och den inom-regionala obalansen – med Sydafrika i en så oerhört dominerande roll – har inte hjälpt utvecklingen framåt.

Men att döma av de kontakter som ambassaden haft i det senaste, är regionen kanske nu på väg mot att fylla orden med mer handling – men med två skilda tillnärmningssätt. Inom COMESA – där Sydafrika, viktigt att konstatera, inte är medlem - är ambitionerna för tullfritt flöde av varor högt ställda, med en omedelbar målsättning om total avveckling av tariffära handelshinder – dvs. en "noll-lösning" på en gång, utan arrangemang för successiv anpassning. Detta har, så här långt, gjort det svårt för merparten av länderna att tillämpa överenskommelsen – av 20 medlemmar har endast nio, däribland Zimbabwe, öppnat sina gränser för varandra.

Inom SADC, å andra sidan, har man enats om en successiv nedtrappning av tariffära handelshinder, med viss inbyggd flexibilitet till skydd för relativt mindre utvecklade länders hemmamarknader. Målsättningen är att nå till 85% avveckling, motsvarande WTO:s informella standard för vad som kan anses vara fri handel, år 2008. Det slutliga målet – helt tullfri handel – är satt till år 2012. Här ser, inte oväntat, efterlevnaden ut att bli bredare - av de 14 medlemsländerna har hittills nio, i lite olika takt, vidtagit åtgärder för avveckling/anpassning av nationella regleringar och strukturer för det första steget i överenskommelsen. Fem av dem har anslutit sig kollektivt via Southern African Customs Union (SACU; omfattande Botswana, Lesotho, Namibia, Swaziland och Sydafrika). Tre SADC-länder har undertecknat avtalet, men väntar ännu med tillämpningen: Malawi, Mozambique och Seychellerna. Två länder – Angola och Kongo - står tills vidare helt utanför överenskommelsen.

Men - bortsett från varierande framgång i praktiken - grunden för regional integration är lagd och, förr eller senare, kommer alla länder i regionen att inse att utveckling kommer med utbyte. Bara detta utbyte inte störs eller ödeläggs av politiska spänningar i en omgivning där det blir viktigare att värna om maktpositioner än att skapa sunda förutsättningar för ekonomiskt framåtskridande.

[redigera] Handeln med EU och övriga världen

Fortfarande är EU det länderblock som tar emot den största andelen av Zimbabwes export. Inom unionen är Storbritannien och Tyskland största handelspartners. Utöver tobak och grönsaker exporteras bomull, kött och socker. Enligt ambassadens kontakter har Zimbabwe dock misslyckats med att fylla vissa av sina exportkvoter till EU. Flera förklaringsgrunder har getts, alltifrån nedåtgående kapacitet i jordbruket, orsakad av en politiskt motiverad landreform, fördyrade insatsvaror och bränslebrist, över klimatologiska störningar (torkan i söder och översvämningar i norr i början av året), till spridningseffekter från Europas mardröm med galna kor och mul– och klövsjuka.

Under perioden 1999-2000 var handelsutbytet mellan Sverige och Zimbabwe fortsatt litet. Enligt Exportrådets siffror har Sveriges export till Zimbabwe under den senaste femårsperioden sjunkit drastiskt, från drygt 134 milj. SEK år 1996 till 53,5 miljoner år 2000. Sveriges import från Zimbabwe har under samma period gått motsatt väg, från knappt 90 milj. SEK till knappt 139 milj. SEK.

I den situation av ökande internationell politisk isolering som Zimbabwe, huvudsakligen självförvållat, nu hamnat i, har man sökt sig nya partners på världsscenen. Typiskt nog har president Mugabe och hans parti hamnat på friarstråt hos vad man kanske kan kalla "lone rangers" i den internationella ekonomin, med Kina, Libyen och Malaysia i första ledet. Ambassadens kontaker har genomgående karaktäriserat de allianser som knutits med dessa länder – till exempel ett avtal med Malaysia om handelsutbyte med särskilda Zim-dollarbaserade betalningsarrangemang - som mer politiskt än ekonomiskt betingade. Kina har sålt flygplan på kredit till Zimbabwe, både civila och militära.

[redigera] Handelspolitiskt agerande; multilaterala handelsförbindelser

Det grundläggande intresse för att utvidga handel och utbyte med omvärlden som vuxit fram i Zimbabwe efter självständigheten finns nog i grunden kvar. Men den kamp om makt och inflytande som nu rasar – med landfrågan som främsta tillhygge – kastar en våt filt över goda föresatser därvidlag. Potentialen för framgångsrik ekonomisk utveckling finns, men är alltså svår att utnyttja effektivt.

Så länge man inte förmår skapa - och följa - stabila spelregler och en öppen ekonomi med drastiskt mindre inslag av centralstatlig inblandning och marknadsmanipulation, och så länge humankapitalet inte fullkomligt eroderas av HIV/AIDS-epidemin och/eller förvärrad "brain drain", så kommer det att bli svårt att vända utvecklingen till något väsentligt bättre.

Den tveksamhet som funnits hos många afrikanska länder inför nya förhandlingsområden i kommande globala handelsförhandlingar kvarstår i stort sett. Det omfattar också Zimbabwe. Men – efter Seattle och inför Doha – ser strategin för att tillvarata ländernas särskilda intresse av att minska obalanser gentemot I-världen ut att utvecklas på regionalt, eller snarare sub-regionalt, plan. De integrationssträvanden som beskrivits ovan har otvivelaktigt gett länderna i (södra) Afrika en delvis ny plattform för samlat agerande för större styrka vid förhandlingsbordet.

Inom både COMESA och SADC diskuteras nu, enligt ambassadens sagesman, gemensamma eller samordnade förhållningssätt till de globala handelsfrågorna. Särskilt viktiga områden, som de allra flesta länder i Södra Afrika kan komma att samlas kring, är jordbruksfrågorna – en framträdande gemensam nämnare för de flesta - och servicesektorn. Förhandlingsmål kan komma att formuleras kring krav på flexibilitet i handelns liberalisering, med utgångspunkt från de särskilda behov av skydd för inhemska och tillträde till främmande marknader som upplevs som gemensamma för regionen.

[redigera] Demografi

Ett stort hälsoproblem är aids. 2001 uppskattas att mer än 30% av den vuxna befolkningen är smittad och fram till samma år hade 200 000 människor dött i aids.

• Befolkningens medelålder: 18,9 år (2002)
• Spädbarnsdödlighet: 6,6% (2003)
• Befolkningens medellivslängd: 39 år (2003)
• Etniska grupper: shona 82%, ndebele 14%, andra afrikaner 2%, andra 2% (vita ungefär 1% (afrikander och engelsmän))
• Religiös tillhörighet: syncreter (delvis kristendom och delvis inhemsk tro) 50%, kristna 25%, inhemska religioner 24%, muslimer och annan 1%
• Språk: engelska (officiellt), shona, sindebele (kallas ibland ndebele) och ett stort antal mindre stamdialekter
• Narkotika: Zimbabwe är genomfartsland för afrikansk cannabis och sydamerikanska droger såsom heroin, som ska till Europa och Sydafrika.