Urkristendom

Urkristendom är en vedertagen beteckning för det skede inom kristendomen, som följer på avslutningen av Jesu historiska liv och verk och föregår den kristna religionsbildningens begynnande konsolidering till den rättsligt och dogmatiskt organiserade katolska kyrkan. Urkristendomens tid infaller mellan tidpunkten för Jesu bortgång omkr. 30 och tiden omkr. 130-150. Man brukar inom urkristendomen skilja mellan två perioder:

den apostoliska tiden och
den efterapostoliska (bättre: den äldsta efterapostoliska) tiden.

Skiljelinjen infaller omkr. 70. Vid denna tidpunkt var i stort sett de ledande apostoliska personerna, vilka stått Jesus personligen nära, ävensom Paulus, döda; då började den andra generationens tid, apostlalärjungarnas tid. Denna tidpunkt sammanfaller ock med den, då genom Jerusalems förstöring och den judiska nationens upplösning den äldsta kristendomens yttre ställning väsentligen förändrades, i det att dess tyngdpunkt måste förläggas utom Palestinas område, varigenom den ock mer och mer ställdes under hellenistiskt kulturinflytande. Källorna för vår kunskap om urkristendomen är först och främst de nytestamentliga skrifterna, vilka i stort sett uppkommit under senare hälften av första århundradet. Från förra hälften av 100-talet har vi de s.k. "apostoliska fädernas" skrifter, främst Ignatius brev och Hermas "Herde". Viktiga är ock De tolv apostlarnas lära, de äldsta apokryfiska evangelierna, och apostlagärningarna. Slutligen är att nämna de äldsta apologeternas skrifter samt en del på äldre källor vilande notiser hos Eusebius, i hans kyrkohistoria, och hos Epiphanius, Hippolytos och andra kyrkofäder, särskilt i fråga om urkristendomens sektväsen.

Inom den urkristna fromheten har man först och främst att skilja mellan den judekristna riktningen och den hellenistiskt kristna riktningen. Den förra hävdade den mosaiska lagens förbindande kraft, i den mån denna ännu gick att upprätthålla. Den senare hävdade kristendomens frihet från den yttre lagen och satte i dess ställe Andens lag och de ordningar, som naturligt växte upp på den frigjorda kristendomens grund. Striden mellan de båda riktningarna har satt spår efter sig i Apostlagärningarna och i vissa av Paulus brev. Genom starkare uppblandning med hellenistisk-orientaliska föreställningar uppstod redan i detta tidevarv å ena sidan den judekristna gnosticismen och å den andra den hednakristna gnosticismen, vilken i det följande tidsskedet blev av så stor betydelse för den kristna kyrkan. F.ö. kännetecknas urkristendomen av stor organisatorisk frihet (före hierarkiens uppkomst), vitt utrymme åt den pneumatiska begåvningen (före den nytestamentliga kanons uppkomst), stor frihet i fråga om de religiösa föreställningarna (före dogmats uppkomst) och utmärkes slutligen av stark eskatologisk spänning (före tillbakaträdandet av tanken om Herrens snara ankomst).

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../u/r/k/Urkristendom.html

Kategorier: Ugglan | Kristendom

Urkristendom

Wikipedia

Views

Navigering

Sök

Andra språk