Sverige under förhistorisk tid
Wikipedia
Den är artikeln behandlar tiden från omkring 11000 f.Kr. till omkring 800 e.Kr. som tillsammans med Vikingatiden utgör den svenska förhistorien. Förhistorien kan delas in i stenåldern, bronsåldern och järnåldern.
Innehåll |
[redigera] Stenåldern (till och med 1800 f.Kr.)
Se även artikeln Stenåldern
Under jordens klimatförändringar har Skandinavien flera gånger varit täckt av inlandsis. Den senaste istiden kallas Weichsel och började för 110 000 år sedan och slutade för 10 000 år sedan. Bara västra Jylland och ögruppen Lofoten i norra Norge var isfria. Isens tillväxt, tyngd och avsmältning har format landet. Inga spår av eventuell befolkning före istiden finns kvar även om det är sannolikt att Sverige haft en paleolitisk befolkning före den senaste istiden. Klipphällar har slipats runda och släta när den framväxande isen har schaktat grus framför sig. Landet var nedpressat under isens tyngd och reser sig fortfarande långsamt. Landhöjningen är störst i norr och långsammare i söder.
I takt med att det kilometertjocka istäcket smälte undan flyttade folk in från söder och väster samt möjligen också öster ifrån. De tidigaste spår vi idag känner till är 12000-13000 år gamla.
Det som idag är Östersjön har omväxlande varit salt hav och instängd sjö med sötvatten i olika stadier, benämda med namn främst uppkallade efter vilka snäckarter som varit vanliga under respektive stadium. Först fanns Baltiska issjön efterföljt av Yoldiahavet, Ancylussjön, Mastogloiahavet och Littorinahavet. De stora sjöarna Ladoga, Onega, Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren är smältvattensamlingar som har sina motsvarigheter i de stora sjöarna i Nordamerika. Rullstensåsar, ändmoräner och flyttblock är synliga spår av isens avsmältning.
Stenåldern delas in i tre perioder:
Endast ett fåtal spår från senpaleolitikum finns i Sverige och då uteslutande ifrån Skåne. Det rör sig om enstaka fynd av senpaleolitiska jaktstationer i utkanten av en värld som i takt med isavsmältningen höll på att försvinna.
[redigera] Jägarstenåldern (Mesolitikum) (cirka 10 000 f.Kr.–4000 f.Kr.)
Se även artikeln Mesolitikum
Övergången från paleolitikum karaktäriseras av att de stora tundralevande däggdjuren, som mammut, jättehjort och ullhårig noshörning försvinner. Den mesolitiska människan måste då i stället livnära sig på småviltsjakt och insamling av vegetabilier.De första svenskarna levde därför troligen främst av jakt på småvilt och fiske. Tiden fram till ungefär 4000 f.Kr kallas därför ibland för jägarstenålder.
Arkeologiska fynd hittas i områden som idag ligger 75 till 120 meter över havet, och som utgjorde strandområden på landhöjningens dåvarande nivå. Höjdområden som Södertörn och Kolmården utgjorde då en gles skärgård med rikligt fiske och säljakt.
[redigera] Bondestenåldern (Neolitikum) (cirka 4000 f.Kr.–1800 f.Kr.)
Se även artikeln Neolitisk tid
Den period när jordbruket infördes kallas Bondestenåldern, Yngre stenåldern eller Neolitikum. Traditionellt har man ansett att neolitiseringen berodde på invandring. Idag framhåller forskare vanligen kulturpåverkan som förklaring.
Den första neolitiska kulturen i Sverige var trattbägarkulturen, som fått sitt namn efter de karakteristiska trattbägarna. Ganska snart uppfördes också de första megalitiska monumenten i form av megalitgravar, av vilka de äldsta är stendösarna som främst finns längs kusterna. Något senare byggdes också gånggrifter och hällkistor i inlandet, till exempel på Ekornavallen utanför Falköping. Omkring 3300 f.Kr. uppträdde också den gropkeramiska kulturen för första gången, som inte innebar odling utan i stället en kustnära fångstkultur. Den gropkeramiska kulturen är troligen en utbrytning ur trattbägarkulturen. Eventuellt berodde utbrytningen på att klimatet vid denna tid blev varmare, vilket gjorde det lättare att bedriva en fångstkultur.
En tredje neolitisk kultur kom till Sverige omkring 2700 f.Kr.. Den kallas båtyxe- eller stridsyxekulturen. Stridsyxekulturen har fått sitt namn från de karakteristiska båtyxorna av sten, som är kopior av de tidiga stridsyxor av metall som användes i öster och som stridsyxekulturen fört med sig. I 350 år existerade den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen parallellt. Omkring 2350 f.Kr. utvecklades en senneolitisk kultur. Ungefär vid denna tid blev klimatet ännu varmare.
Vid denna tid började gränserna mellan de olika stenålderskulturerna i norden att suddas ut, vilket gav upphov till en alltmer enhetlig senneolitisk kultur.
[redigera] Bronsåldern (1800 f.Kr.–550 f.Kr.)
Se även artikeln Bronsåldern
Bronsåldern är den första period med tydliga tecken på internationella förbindelser genom att handeln. Detta kan bland annat ha möjliggjorts av domesticeringen av hästen omkring 2000 f.Kr. Handelsförbindelser upprätthölls förmodligen av hövdingar vilket bland annat kan skönjas i distributionen av de nya bronsvapnen. Om det pådrivande för utveckling var jakten på metaller eller om det omvänt var de nya förbindelserna som gav bronsålderskulturerna är svårt att avgöra, förmodligen var det en kombination. Även om de som levde i bronsålderns olika kulturer förmodligen inte hade någon större kännedom om varandra annat än de allra närmsta grannfolken, så kom kulturimpulser att följa varuflödena.
Under den tid när Sverige var i senare delen av yngre stenåldern var delar av Europa och Mellanöstern i vad som kallas kopparstenåldern. Redan omkring 3200 f.Kr. hade man börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik, vilket gav en spröd brons. Så småningom började man använda tenn, vilken man förmodligen först fann i Anatolien, så att en betydligt bättre brons kunde framställas. Omkring 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala framställas i Sverige med importerad metall. Man anser traditionellt att bronshanteringen i Sverige omkring 1800 f.Kr. hade nått sådan omfattning att den tiden bör räknas till bronsåldern.
[redigera] Äldre bronsålder (1800 f.Kr.–1100 f.Kr.)
Se även artikeln äldre bronsålder
Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar.
Något senare nådde andra indoeuropeiska kulturer fram till Indien i sydöst och till Takla Makan i nordöst, från vilka de berömda Takla Makan-mumierna kommer. Även i Östasien började man vid denna tid att använda brons som vid Gula floden i Kina och Ban Chiang i Thailand. I Sydöstasien användes en annan teknik för bronstillverkning. Men det är inte helt omöjligt att tenn, som är mycket ovanligt och därför var värdefullt i Europa, letade sig fram ända från östasien där det förekom betydligt rikligare redan under bronsåldern. I mesopotamiska skrifter nämns karavaner från öst med tenn.
Handeln tillsammans med de nya bronsvapnen gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande storhögar i Sverige, som Kungagraven i Kivik. Handeln bestod förmodligen främst av import av metall och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. De är återgivna på åtskilliga hällristningar och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Handeln krävde också en valuta och förmodligen användes guld som hittats relativt rikligt från denna tid. Men ännu viktigare än handeln var förmodligen det varma klimatet som möjliggjorde en relativt hög befolkningtäthet även i Sverige.
[redigera] Yngre bronsålder (1100 f.Kr.–550 f.Kr.)
Se även artikeln yngre bronsålder
På 1100-talet f.Kr. hände något drastiskt kring Medelhavet. Utvecklingen började med att den hettitiska kulturen kollapsade, vilket snart följdes av kollapser för den mykenska kulturen och de uråldriga egyptiska kulturerna. Man känner inte till orsaken, men en mindre klimatförsämring, vulkanutbrott, jordbävning eller brutna handelsförbindelser med drastiskt stigande tennpriser har föreslagits som möjliga förklaringar. En möjlighet är att järnet, som redan vid denna tid länge varit känt, men hade sämre egenskaper än bronset, började användas för att billigt utrusta lokala stridsstyrkor och att detta ändrade maktförhållandena. Ännu i den romerska armén skulle officerare utrustas med bronsvapen, medan fotfolket fick järnvapen.
Användningen av järn och delvis brustna handelsförbindelser skulle få konsekvenser i övriga Europa. I centraleuropa övergick höggravskulturen plötsligt till urnefältskulturen som tycks vara en mindre aristokratisk kultur. Urnegravarna kom också till Sverige, men nya storhögar som Hågahögen och Lugnarohögen anlades samtidigt och den nordiska bronålderskulturen, liksom den asiatiska, bestod.
Efter en ny klimatförändring omkring 850 f.Kr.-760 f.Kr. och sedan ytterligare en plötslig klimatförändring omkring 650 f.Kr. tog bronsåldern snart slut. I Norden ersatte järnet successivt bronset under 500-talet f.Kr., och från de kommande århundradena finns varken guldfynd eller storhögar.
[redigera] Det nordiska bronsålderssamhället
Se även artikeln Nordisk bronsålderskultur
Samhällsutvecklingen i Norden skulle alltmer komma att skilja sig från utvecklingen på kontinenten. I föremålsformer, och säkerligen även i föreställningsvärlden från bronsåldern, finns många sydliga element, vilka dock här har anpassats till rådande förhållanden och därigenom fått ett eget nordligt uttryck.
Man arbetade med boskapsskötsel och jordbruk. Hästen användes som riddjur och dragdjur. Man använde inte bokstäver, men ett slags bildskrift, hällristningar. De ger oss ett begrepp om bronsålderns fartyg, uteslutande avsedda för rodd. Sjöfärder och samfärdsel med andra folk ägde rum.
Under den äldre bronsåldern begravdes de döda i kistor av sten eller av kluvna och urholkade trädstammar. Något senare började man bränna de döda, och snart blev kremering det normala. Bronsålderns gravar är vanligen täckta av en jordhög eller ett stenröse.
[redigera] Järnåldern
Se även artikeln Järnåldern
Med järnålderns inträde tog nya samhällsstrukturer form. Urnegravarna ersatte nu helt storhögarna, vilket möjligen beror på att hövdingarnas makt minskade.
Det kalla klimatet präglade den förromerska järnåldern, lika kallt som nu. Klimatet gjorde det svårt för befolkningen att försörja sig och orsakade återkommande utvandringar. En del forskare kallar perioden Fimbulvintern, med anspelning på den nordiska mytologin.
Från järnåldern finns de äldsta bevarade sagorna och notiserna i europeiska skrifter om Sverige, vilket gör att man kan få betydligt bättre beskrivning av järnåldern än av tidigare epoker.
[redigera] Förromersk järnålder (550 f.Kr.–Kr.f.)
Se även artikeln Förromersk järnålder
Redan omkring år 600 f.Kr. uppstod Jastorfkulturen i nuvarande norra Tyskland. Den har mycket tydliga likheter med den skandinaviska kulturen under förromersk järnålder. Huruvida denna kulturblandning sker genom utvandring eller annat kulturellt utbyte är inte klarlagt, men de båda förromerska kulturerna har båda drag av den tidigare nordiska bronsålderskulturen och i viss mån den kontinentaleuropeiska Hallstattkulturen. Denna tids skandinaviska kultur antas vara upphovet till de nordgermanska kulturerna, Jastorfkulturen till de västgermanska. Söder om dessa fanns vid denna tid den keltiska La Tène-kulturen. Av okänd anledning tycks dock folken i Sverige ha varit isolerade i början av denna period. Gravfynden under det sista århundradet av den förromerska järnåldern började dock så smått innehålla guldföremål igen, vilket återigen tyder på kontakter och handel med kontinenten.
Mot slutet av denna tid började även den samiska kulturen ta form.
[redigera] Romersk järnålder (Kr.f.–375 e.Kr.)
Se även artikeln Romersk järnålder
Det Romerska rikets expansion och germanstammarnas spridning gjorde att kontakterna ökade väsentligt de närmaste århundradena efter Kristus. Bland annat sände romarna expeditioner till norr och i sin 98 e.Kr. skrivna, Germania, omtalar Tacitus för första gången i bevarad skrift svearnas, egentligen svionernas, stam. Tacitus berättar vidare om svearnas skepp och att allmogen inte hade rätt att bära vapen i fredstid.
Flera viktiga kulturelement kom till Sverige under denna tid, till exempel bättre redskap och jordbruk och inte minst den äldre 24-typiga runraden, som förmodligen utvecklades ur alfabeten i östra medelhavsområdet.
[redigera] Folkvandringstiden (375–550 e.Kr.)
Se även artikeln Folkvandringstid
Perioden inleddes med att hunnerna invaderade östra och centrala Europa.I vilken utsträckning Sveriges folk var delaktiga i krigen på kontinenten är omdiskuterat, men ett visst deltagande torde ha skett med tanke på de rika guldfynd, bland annat guldhalskragarna, som gjorts i främst Götaland från denna tid. En del berättelser finns också från de kontinentala germanhövdingarnas hov.
Även inom Norden tycks mindre folkvandringar ha skett och viss oro ha uppstått. I Norge och Sverige byggs fornborgar och vid denna tid nämns danerna för första gången i historien av historikern Jordanes, då som en grupp svear som utvandrar till det som skulle bli Danmark. Lokala härskare blir också allt mäktigare och framför allt kom härskaren i Gamla Uppsala att nu ha nästan hela Svealands befolkning inom sin maktsfär. Från Gamla Uppsala kan man kontrollera vattenvägarna till områdets järnframställningsplatser och man har god tillgång på bra åkermark och området blir Sveriges både politiska och religiösa centrum. En ny handelsstad inrättas också på Helgö där fynd från stora delar av världen hittats.
Enligt Snorri Sturluson hörde Sveakungarna till och med Ingjald Illråde, det vill säga inpå 600-talet, till Ynglingaätten, vars alla regenter han uppräknar i Heimskringlas Ynglingasaga. Ynglingasagan innehåller dock en blandning av fiktion och verklighet. I sagans början är sagokungarna asar, vilket dock kan ha sin förklaring i att man likt Egyptens faraoner framställde sig som gudar. Men sagan är ändå inte trovärdig för denna första tid. Inte heller har det som berättas om kungarna under tiden närmast efter Ynglingaätten – Ivar Vidfamne, Harald Hildetand och Sigurd Ring någon större trovärdighet. Men i vissa fall däremellan då också bland annat Beowulf stämmer överens med Ynglingasagan eller då arkeologiska belägg finns är trovärdigheten väsentligt högre. Främst under den sena folkvandringstiden.
Vid 500-talets början återupptas bronsålderstraditionen med mäktiga kungshögar. Enligt berättelserna är Ane,Egil och Adils höglagda i Uppsala högar under 500-talet vilket också stämmer väl med dateringen av västhögen eller Adilshögen. Om möjligt ännu säkrare kan man vara på att Ottar vendelkråka är höglagd nära Vendel i Ottarshögen, vars namn bevarats i den lokala traditionen ända till våra dagar och som är daterad till början av 500-talet.
[redigera] Vendeltid (omkring 550–800 e.Kr.)
Se även artikeln Vendeltid
Under den tidiga Vendeltiden regerar, enligt sagorna, de sista kungarna av den gamla Ynglingaätten. En maktkoncentration kan förmodas genom de stora kungshögarna och de senare mångtaliga båtgravarna i Svealand. Beträffande Ynglingaättens två sista kungars, Bröt-Anunds och Ingjald Illrådes, förmodade gravhögar, Anundshögen, Västmanlands och tillika Sveriges största kungshög respektive Uppsa kulle, Södermanlands största kungshög har dock inga närmare arkeologiska undersökningar eller dateringar gjorts.
Efter hand blir högarna betydligt mindre och under vikingatid är de endast några få meter i diameter, dock gärna placerade i närheten av de gamla högarna i Gamla Uppsala. Ett annat gravskick som uppkommer under vendeltid är båtgravarna. Dessa finns på flera håll i Svealand men de mest kända torde vara de i Valsgärde någon kilometer norr om Gamla Uppsala och de i Vendel som givit epoken dess namn. Båtgravarna visar liksom bronsålderns skeppssättningar att sjövägarna var viktiga. Båtgravarna från vendeltid är rika på gravfynd, och att kontakterna med utlandet var viktiga visas bland annat av att man i båtgraven i Sutton Hoo, England, har hittat fynd som företer ett nära släktskap med till exempel dem man funnit i Valsgärde.
Sagorna, som dock här är mer dikt, berättar även om hur Ivar Vidfamne något senare, som den förste kungen efter Ynglingaätten, skapar ett rike eller en union som skulle bestått av såväl delar av England, Skandinavien och provinser på andra sidan östersjön. Den skulle sedan upplösts genom det i flera källor återgivna slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring.
Under 700-talet, inte minst sedan Birka anlagts som ersättning för Helgö, intensifieras handeln successivt och då främst den östliga. Det går därför inte att ange något exakt år för när Sverige går in i vikingatiden på samma vis som för de västliga vikingafärderna där vikingarnas uppdykande vid Lindisfarne 793 utgör en tydlig startpunkt. Se vidare Sverige under vikingatiden.
[redigera] Litteratur
- Hyenstrand, Åke: Lejonet, draken och korset - Sverige 500 - 1000. (1996) ISBN 91-44-61901-4
[redigera] Tidslinje för det förhistoriska Sverige
[redigera] Externa länkar
| Föregående: – |
Sveriges historia |
Nästa: Vikingatiden |
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
