Stormaktstiden
Wikipedia
Stormaktstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan åren 1611 och 1718. Namnet kommer av att Sverige under denna period erövrade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa. Stormaktstiden föregicks av Äldre vasatiden (1521-1611) och efterföljdes av frihetstiden (1719-1772). Den indelas i Yngre vasatiden (1611-1654) och Karolinska tiden (1654-1718).
Perioden inleds med att Gustav Vasas son Karl IX avlider och dennes son Gustav II Adolf bestiger tronen 1611. Den avslutas med att Karl XII stupar vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed går under.
Den svenska stormaktsställningen var relativt kort och alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Fallet blev onödigt stort som ett resultat av inte minst Karl XII:s orealistiska överygelse om att Rysslands massiva objektiva försprång kunde kompenseras med ett tänkt svenskt kvalitetsövertag.
Sveriges korta stormaktstid, då "ärat ditt namn flög över jorden" som det heter i landets nationalsång, har en betydande plats i det svenska folkmedvetandet. Samtidigt är många svenskar stolta över landets långa fredsperiod sedan 1814. Detta innebär en tydlig motsättning eftersom stormaktstiden var ett resultat av hänsynslöst krigande, vilket inte minst under det trettioåriga kriget fick svåra följder för den lokala civilbefolkningen.
Under stormaktstiden var Sverige ofta beroende av finansiellt och militärt stöd av mer utvecklade europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femren och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4.000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
Innehåll |
[redigera] Grundläggandet av Sveriges stormaktsvälde
År 1611 befann sig Sverige i krig med Danmark, Polen och Ryssland. De svårigheter som värnandet av Sveriges politiska och religiösa självständighet medförde framkallade hos det svenska folket en kraftutveckling som endast vikingatiden erbjuder ett motstycke till och som under ledning av snillrika och målmedvetna ledare för en tid skaffade Sverige en stormaktsställning.
Grundläggaren av Sveriges stormaktsställning var Karl IX:s store son och efterträdare Gustaf II Adolf (1611-1632). Sedan han, fastän han bara var en yngling, under stora svårigheter och mot en oerhörd penningutbetalning för Älvsborgs lösen lyckats uppnå freden i Knäred 1613 med Danmark och därmed bevarat rikets integritet, fullföljde han det ryska kriget med sådant resultat, att även den sydöstligaste delen av Finland, Kexholms län, tillsammans med det dittills också ryska Ingermanland blev svenskt 1617. Hans kamp för avvärjandet av Sigismunds krav på Sveriges krona ledde till att Polen 1629 tillsvidare måste avträda Livland och en del för östersjöhandeln viktiga preussiska hamnar. Genom dessa ryska och polska förvärv togs ett stort steg till att Östersjön skulle bli ett svenskt innanhav - en tanke som inte var orimlig vid en tid då haven till följd av kommunikationsväsendets beskaffenhet snarare förband än skilde länderna åt, och då nationalitetsprincipen ännu inte fått en bestämmande betydelse för statsbildningen.
Trots att Sverige hade besegrat Polen hade Sigismund inte gett upp sina anspråk på den svenska kronan, och om den katolska reaktionen segrade i det 1618 utbrutna stora religionskriget i Tyskland, det trettioåriga kriget, kunde han påräkna dess understöd till Sveriges kuvande. Detta var orsaken till Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget. De för eftervärlden delvis i dunkel höljda planer med avseende på Sveriges blivande ställning som han anknöt till sitt segerlopp, blev till följd av hans förtidiga död ofullbordade, men tack vare dem som fortsatte verket - Axel Oxenstierna och de stora fältherrarna ur hans krigarskola, som Johan Banér och Lennart Torstenson, m.fl. - vanns i alla fall det för vars skull han sett sig nödsakad att ingripa i världsstriden: tryggandet av Sveriges nationella självständighet. Därmed vanns också det som var villkoret för detta och som Gustav II Adolf kände som en nådegåva för sig och sitt folk att få kämpa för: räddandet av protestantismens andliga frihet. Även landområden (en stor del av Pommern, Wismar och Bremen-Verden) tillföll Sverige i den fred, den Westfaliska freden, som under hans efterträderska Kristina (1632-1654) gjorde slut på det stora kriget 1648.
[redigera] Stärkande och bevarande av stormaktsställningen
Besittningen av de tyska landområdena medförde inte den politiska maktställning, som Gustav II Adolf kanske skulle skaffat Sverige om han själv fått avsluta det tyska verket. Men då Sverige genom dem blev medlem av det Tyska riket och tillika i freden förklarades som en av garanterna för Tysklands i denna fastslagna ordning, var det nu erkänt som en av det europeiska statssystemets mera framstående medlemmar. Två av de tyska landförvärven - Pommern och Wismar - hade också betydelse för det svenska östersjöväldets utveckling och gav en ersättning för det tillbakasteg med avseende på detta som måste tas vid uppgivandet av de preussiska hamnarna 1635 för att bereda möjlighet att efter Gustav II Adolfs död fortsätta det tyska kriget.
En vinst av stormaktsställningen som skulle komma att överleva denna var att det därigenom bereddes tillfälle att konsolidera det rent svenska området inom naturliga gränser mot Danmark-Norge. En direkt följd av framgångarna i det tyska kriget var nämligen freden i Brömsebro den 13 augusti 1645, som återgav Sverige Gotland, Jämtland och Härjedalen, och den i kriget förvärvade militära överlägsenheten blev förutsättningen för de bragder genom vilka drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav (1654-1660) sedan genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 tvingade fram de dyrbara förvärven av Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Hans storslagna plan att fullborda östersjöväldet – på Polens bekostnad med anledning av att de polske Vasarna inte hade gett upp sina krav på den svenska kronan, och sedan genom ett nytt danskt krig med hela Danmarks erövring som mål - blev visserligen inte realiserad, men till följd av det polska kriget skaffades dock - efter hans död - genom freden i Oliwa 1660 det nämnda kravet fullständigt ur världen och Sveriges rätt till Livland blev definitivt erkänd.
Karl XI (1660-1697) tryggade genom sina vapenbragder i det skånska kriget 1675-1679 besittningen av de från Danmark förvärvade provinserna, som råkat i fara då riket genom hans förmyndares okloka politik dragits in i det europeiska krig som började 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland och som inte berörde Sveriges intressen. Så länge han regerade behöll Sverige sedan sin europeiska maktställning utan krigiska förvecklingar.
[redigera] Skapandet av den moderna svenska ämbetsförvaltningen
1600-talet blev för Sverige en storhetstid inte blott i yttre, utan också i inre hänseende. Då löstes en uppgift av den allra största betydelse för statsskicket: skapandet av bestämda former för utövningen av den självständiga statsmyndighet som Gustav Vasa grundat och Karl IX räddat. Även detta storverk knyter sig i främsta rummet till Gustav II Adolfs namn.
Den enda rättsliga representanten för statsmyndigheten hade under de äldre Vasarna varit kungen själv. Riksrådet, som var en i landslagen lagfäst riksinstitution, skulle väl också ha kunnat betraktas som en representant för denna, men till följd av de minnen som knöts till dess maktutövning under medeltiden, fick det, som redan antytts, till en början endast en undanskjuten ställning i det "nya riket". Härav vållades emellertid den ovan omtalade aristokratiska opposition mot kungamakten som framträdde efter Gustav Vasas död. I dess program, vars främste talesman var riksrådet Erik Sparre, ingick en ordnad ämbetsförvaltning, men underställt rådet såsom varande statsmaktens egentliga innehavare. Detta skulle antagligen ha medfört en återgång till medeltidens regerande aristokrati med dess följd den av Gustav Vasa undertryckta aristokratiska anarkin. Hans söner förhöll sig därför reserverade mot de högadliga organisationsförslagen, och sedan Karl IX i blod kvävt rådsaristokratins restaurationsplaner (bl.a. i Linköpings blodbad 1600), fortsatte han i det stora hela det rent personliga regemente vari Vasarnas kungadöme, frånsedt några ej fullföljda ansatser, dittills förmått finna sitt enda uttryck.
Det var Gustav II Adolf som försonade aristokratin med den på monarkisk grund vilande nya statsordningen och kunde så göra den politiska duglighet, som adeln mer än någon annan klass då var mäktig, tjänstbar åt denna. Rusttjänsten förlorade härigenom sin konstitutiva betydelse för adelskapet, och detta erhöll genom riddarhusordningen en ny grund. Adeln blev därmed den samhällsklass som framför allt skulle ägna sig åt högre statstjänst, inte bara blott militär utan också civil, och för att främja detta gav Gustav II Adolf den ökade privilegier. Det var från dessa förutsättningar han tillsammans med den svenska aristokratins största personlighet, Axel Oxenstierna, utförde det organisatoriska storverk som fick sin avslutning i 1634 års regeringsform.
Den föregående vasatidens sekreterarregemente upphörde, och det högadliga riksrådet blev en verklig regeringskonselj - inte egenmäktigt beslutande, inte parlamentarisk, men genom sin sociala maktställning ägnad att utgöra ett konstitutionellt band på kungamakten. Den kungliga domsrätten fick ett permanent organ i Hovrätten och riksrådet började få tjänstgöra även som en högsta instans för denna. En fast centralförvaltning upprättades i kollegiala former. Gustav Vasas stora reform av lokalförvaltningen fullbordades på ett sådant sätt att fogdarna underordnades landshövdingar, vilka i olikhet med medeltidens stora läntagare även de blev verkliga ämbetsmän. Visserligen mäktade den gamla folkliga självstyrelsen i landskap och härad inte bevara sin ställning vid sidan av den sålunda planmässigt organiserade kungliga ämbetsförvaltningen, men i stillhet lades grunden till en ny kommunal styrelse genom den självförvaltning som sockenmenigheterna utövade under prästerskapets ledning, och städernas självstyrelse undertrycktes inte utan ställdes endast i organiskt sammanhang med den kungliga lokalförvaltningen. Emellertid förlade Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas stora organisationsverk ingalunda statsmaktens utövning endast till kung, råd och ämbetsverk. Det var tvärtom det som gjorde också ståndsriksdagen till ett effektivt och lagstadgat organ för detta. Ordnad samverkan av alla nationella krafter för att förverkliga statsändamålets var grundtanken i Gustav II Adolfs statsskick, och därför har senare tider statsmän kunnat söka en ledning i detta även för sitt statsliv.
[redigera] Den andliga och materiella kulturen
Även på den andliga och materiella kulturens område gjordes under stormaktstiden sådana insatser att perioden har gjort sig förtjänt av sitt namn. Vad som med avseende på den förra hade försummats under reformationstiden gottgjordes nu. Gymnasier inrättades, och Uppsala universitet, till vars återställande en svag början hade gjorts 1595, fick utvecklingsmöjligheter och ekonomisk trygghet genom Gustaf II Adolfs storartade donation 1624 från de Gustavianska arvegodsen. Tartu universitet grundades 1632, Åbo universitet 1640 och Lunds universitet 1666, för främjande av svensk odling i Finland och de skånska provinserna, och det folkbildningsarbete på protestantisk grund som denna tids svenska kyrka utövade kan inte värderas högt nog.
Deltagandet i trettioåriga kriget förde visserligen med sig rätt mycket överdåd i levnadssättet, men det var å andra sidan därigenom som Sverige öppnades för inflytanden från andra europeiska länders kulturliv. Först nu kunde det bli tal om verklig svensk konstpoesi och svensk vetenskap. I båda märktes nybörjarskapets famlande försök, men också den storvulna patriotiska kraften hos den tid vars barn de var.
Även med avseende på den materiella kulturen blev stormaktstiden epokgörande. Genom åtgärder i merkantilsystemets anda och genom inkallandet av utlänningar med större affärsvana eller yrkesskicklighet än dåtidens svenskar ägde sökte Gustav II Adolf och Kristinas förmyndarregering befordra denna. Sverige började nu få ett ordnat kommunikationsväsen, införandet av nya metoder i järntillverkningen grundlade den stormaktsställning landet sedermera länge intog i denna bransch, de första ansatserna till svensk fabriksindustri gjordes, handeln och i samband med denna stadsväsendet fick ett stort uppsving, som i synnerhet kom Stockholm till godo. Först genom detta och genom styrelsens centralisering blev denna plats rikets verkliga huvudstad. Inte ens för tanken att göra Sverige till en kolonialmakt var man främmande, vilket särskilt kolonin Nya Sverige i Nordamerika vittnar om, men den kraftutveckling som skulle fordrats för detta togs i anspråk av den europeiska stormaktsställningens krav.
[redigera] Statsfinansiella problem
Stormaktstidens svenskar älskade att jämföra sina egna bedrifter med de svenska "götarnas" deltagande i folkvandringarna, om vilket tidens okritiska historieforskning gett dem förvirrade föreställningar. Om detta deltagande verkat upprivande på de inre förhållandena så skulle jämförelsen även i detta hänseende få en kärna av sanning. Under den äldre vasatiden hade ett nytt förläningsväsen uppkommit. Det innebar – frånsett hertigdömena samt grev- och friherreskapen - inte som under medeltiden ett utskiftande av själva statsmyndigheten, utan var rent ekonomiskt. Den bestod i bortförläning av kronogods eller rätt att inom ett område uppbära de på skattejorden vilande räntorna, d.v.s. skatterna, men det var i strid med landslagen ärftligt. Till följd av naturahushållningen fanns inte de nödvändiga penningtillgångar för att betala kostnaderna för den nya riksstyrelsens ökade behov av statstjänster, och då tillgreps det ekonomiska förläningsväsendet och gjordes ärftligt i analogi med adelns privilegier, som ju också betraktades som en ersättning för statstjänst.
En för riket fördärvlig utsträckning av detta förläningsväsen blev följden av den abnorma kraftansträngning som Sveriges deltagande i trettioåriga kriget gjorde nödvändig. Det användes ofta till att belöna adelns fosterländska offervillighet, utan vilket de stora uppgifterna inte hade kunnat lösas, men det användes också i form av förpantning och frälseköp för att skaffa statskassan medel till kriget. Det ena likaväl som det andra medförde att man för stundens behov offrade själva inkomstkällorna, och då drottning Kristina efter att hon blivit myndig även under fredstiden på det mest överdrivna sätt fortsatte med det som under kriget kunnat vara berättigat som en nödfallsåtgärd blev rikets finansiella ställning förtvivlad. Men gods- och ränteavsöndringarna verkade också socialt förryckande. De senare innebar en fara för böndernas odalfrihet, och båda gav åt högadeln, som vunnit mest genom dem, en övermakt på samhällslivets olika områden som väckte ovilja och farhågor inte bara hos de ofrälse stånden, utan också hos den lägre ämbetsadeln.
Yrkandet på en reduktion i kraft av landslagens förbud mot ärftliga förläningar blev samlingstecknet för den sociala oppositionens olika element, och med Karl X Gustavs trontillträde fick detta yrkande även stöd av kungamakten, för vilken det öppnade en möjlighet att råda bot på rikets finansiella nödläge. Den reduktion som genom detta kom till stånd 1655 fullföljdes dock inte så att detta mål vanns, och följden av detta blev att Karl XI:s förmyndare drevs till en äventyrlig subsidiepolitik och därigenom störtade riket i ett krig, det skånska kriget, som utan den unge kungens kraft och hjältemod skulle ha berövat landet frukterna av Karl X Gustavs segrar.
[redigera] Det karolinska enväldet införs
Även själva styrelsesättet påverkades av den aristokratiska förskjutningen inom samhällslivet. Hos den nu socialt dominerande högadeln framträdde tendenser att låta dess politiska organ, riksrådet, undantränga kungen från den plats som vasatiden gett honom inom riksstyrelsen. De båda förmyndarregeringarna (Drottning Kristinas 1632-1644 och Karl XI:s 1660-1672) hade inneburit ett konungslöst stormannaregemente, och tanken låg nära att göra ett sådant i sak, om än inte formellt, permanent. Förutsättningen för att den fasta förvaltningsorganisation som trätt i stället för de äldre vasarnas personliga regemente skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt var emellertid en kraftig regeringskontroll. Att åstadkomma en sådan var kungens uppgift, och om han inte kunde eller fick handha den hänvisades förvaltningsorganisationen till självkontroll genom sina egna till rådsregeringen hörande främsta ämbetsmän.
Tack vare Axel Oxenstiernas exceptionella ledaregenskaper utföll experimentet inte dåligt under Kristinas omyndighetstid, men under Karl XI:s ledde frånvaron av kontroll utifrån över administrationen till en förvaltningsanarki vars faror för riket det skånska kriget i början av Karl XI:s egen regering bragte i öppen dag. Därmed föll planerna på ett självständigt rådsvälde, men deras fall drog med sig det på maktfördelning och samverkan mellan kung, råd och ständer grundade statsskick som, rotat i uråldrig svensk statsuppfattning, av Gustav II Adolf bragts till större fulländning än någonsin förut. Med hjälp av riksdagsoppositionen mot den aristokratiska utveckling som både i socialt och politiskt hänseende visat sig så betänklig samlade kungen, fäderneslandets räddare, i sin hand hela statsmyndigheten och så uppstod det karolinska enväldet – en styrelseform som utmärktes av att den var monistisk, d.v.s. statsmyndighetens koncentrerades till ett enda statsorgan. Detta var en nyhet i svenskt författningsliv, men då hade det ett visst berättigande såsom en tillfällig diktatur för att lösa viktiga samhällsuppgifter.
Resultatet av det karolinska enväldets införande blev en ny omfattande reduktion som räddade den svenska bondefriheten och möjliggjorde att förvaltningskostnaderna tillgodosågs genom en fast avlöningsstat i stället för genom förläningar, skapandet av en ny härordning genom indelningsverket och införandet av reda och plikttrohet i förvaltningen. Denna berövades därvid sin aristokratiska självständighet och erhöll karaktären av en kunglig byråkrati, men Karl XI lät den arbeta i former från Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas reform och gav åt dessa ännu större fasthet.
De nya krafter som Karl XI ingöt i riket förmådde dock inte rädda Sveriges stormaktsställning. I 18 år kämpade Karl XII (1697-1718) en förtvivlad kamp för denna, skoningslös mot både sig själv och sitt folk. Det var tillika en kamp för germanskt statsliv mot det framryckande ryska väldet, men i stället för att däri understödjas av stambesläktade folk måste han strida även mot sådana. Trots sagolika bedrifter blev den ojämna kampen slutligen hans folk övermäktig, och genom de freder, som 1719, 1720 och 1721 avslutade det stora nordiska kriget, störtade det svenska stormaktsväldet samman. Av de landförvärv på vilka det byggts upp återstod sedan endast i Tyskland en remsa av Pommern samt Wismar och i Sverige de från Danmark-Norge vunna provinserna.
[redigera] Se även
- Axel Oxenstierna (1583-1654)
- Grafisk tidsaxel över stormaktstiden
- Gustav II Adolf (1594-1632)
- Karl XII (1682-1718)
- Marinhistoria
- Skånska kriget (1675-1679)
- Stora nordiska kriget (1700-1721)
- Trettioåriga kriget (1618-1648)
- Pesten i Sverige 1710-13
| Föregående: Äldre vasatiden |
Sveriges historia |
Nästa: Frihetstiden |
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
