Megalitgrav
Wikipedia
Megalitgravar eller storstensgravar av grekiska mega, stor, och lithos, sten, är gravtyper som förekommer i Sverige främst under sten- och bronsåldern. Megaliter är i allmänhet stora stenar som använts för att skapa gravmonument eller minnesmärken redan många tusen år innan sten blev ett allmänt använt byggnadsmaterial i vår del av världen.
Det finns flera olika slags megalitgravar, som förknippas med olika tidsepoker eller kulturer. De är till exempel stendösar, gånggrifter och hällkistor i kronologisk ordning. Också skeppssättningar kan räknas in, om de sammanfaller med en gravsättning.
[redigera] Tecken på en gemensam kultur?
Spridningen av megalitgravar över Europa antyder att det kan ha funnits en ganska sammanhållen kultur, som åtminstone byggt på vissa gemensamma begravningsseder och föreställningar om döden. Megalitgravar finns över i stort sett hela norra Europa som gränsar mot Atlanten ungefär så långt österut som Polen idag, delar av medelhavsområdet och de södra delarna av Skandinavien. Detta sammanfaller med utbredningen av brons- och järnåldersfolket Kelterna.
På Krim och i Kaukasus förekommer liknande gravar från äldre järnålder. Vissa likheter i gravskick finns också i andra nomadiska folk i Ryssland, till exempel Kurgan-folket. Dessa kan naturligtvis, liksom megalitgravar av stendös-typ i Korea och Japan, ha uppkommit utan samband med gravarna i västra Europa.
[redigera] Utbredning i Sverige
Spridningen av olika megalitgravar i Sverige är ibland ojämn och ofullständig. Stendösar, som utomlands ofta kallas dolmen, finns till exempel i England, Danmark, Tyskland, Irland, Nederländerna och Wales samt i södra och östra Sverige. De anses sammanfalla med trattbägarkulturen. De är dock inte jämnt spridda över det område man vet varit befolkat vid tiden. Andra gravtyper, som till exempel gånggrifterna, har en starkt lokal spridning i Halland, Skåne, Blekinge och södra Västergötland.
Att dessa gravtyper i Sverige ofta bara förekommer i specifika områden som kanske inte sammanfaller med vad man tror vara kulturens hela utbredning, gör det svårt att dra generella slutsatser om kulturen utifrån gravskicket. Vi kan inte veta ifall ett liknande gravskick innebär samma kultur eller bara att man tagit intryck av gravar i länder man haft kontakt med och kopierat metoden. En förklaring till att inte samtliga gravtyper finns spridda över hela den del av Sverige som man vet varit bebodd vid tiden, kan ju vara att det nya sättet att begrava inte har trängt fram innan det hunnit ersättas av andra metoder. Hösten 2004 påbörjades ett arkeologiskt projekt på Öland för att försöka utröna skillnaderna mellan några av de kulturer man identifierat med avseende bland annat på gravskick.
