Sabra och Shatila
Wikipedia
Sabra och Shatila var två flyktingläger för palestinier i södra Beirut i Libanon.
Den 16 och 17 september 1982, då Beirut befann sig under israelisk ockupation, massakrerade libanesisk kristen milis (falangisterna) hundratals palestinska flyktingar i de båda lägren. Detta skedde under Ariel Sharons tid som israelisk försvarsminister och han var den som släppte in falangisterna, palestiniernas svurna fiende, i Sabra och Shatila.
Den 6 juni 1982 hade Israel invaderat Libanon med målet att köra ut PLO, som i flera år opererat från baser i landet. Den 18 augusti skrevs ett vapenstilleståndsavtal, under; PLO gick med på att lämna Libanon under internationellt överseende och Israel lovade att inte avancera längre in i Beirut. En internationell styrka som skulle övervaka PLO:s tillbakadragande bildades.
Den 11 september sa Ariel Sharon att "2000 terrorister" fortfarande fanns kvar i palestinska flyktingläger nära Beirut.[1] Detta höll palestinerna inte med om. Den 14 september mördades falangisternas ledare Bashir Gemayel, som den 23 augusti hade valts till Libanons president av nationalförsamlingen. Nästa dag ockuperade Israel västra Beirut, i strid mot avtalet från augusti. Israeliska trupper omringade lägren i Sabra och Shatila.
Israel släppte sedan in falangisterna i lägren för att de skulle hitta militanta från PLO och överlämna dem till Israel. Inga personer överlämnades dock och det förekom knappast några strider. Falangisterna gick in i området och dödade och våldtog palestinier de stötte på. De israeliska trupperna bevakade utgångarna till lägret. Enligt ögonvittnen sköt den israeliska armén upp lysgranater över lägret nattetid vilket gjorde att flyktingarna inte kunde gömma sig i mörkret. Massakern i lägret varade i två dagar. Sharon hade även sagt till falangisterna några timmar innan intrånget att PLO hade mördat Gemayel[2] och israelerna var därför väl medvetna om falangisternas ilskna känslor gentemot palestinierna. Det visade sig i efterhand att ingen palestinier varit inblandad i mordet.
Premiärminister Menachem Begin avfärdade all kritik som riktades mot Israel för massakern. Det var känt att falangisterna släpptes in i de palestinska flyktinglägren för att driva ut PLO:s "terrorister", men ingen hade kunnat förutse resultatet sade han.
Massakern ledde till omfattande protester både i Israel och runt om i världen. I februari 1983 kom den statliga israeliska Kahankommissionen fram till att försvarsminister Ariel Sharon hade ett "personligt ansvar" för massakern. Sharon avgick som försvarsminister i februari 1983 men stannade kvar i regeringen som minister utan portfölj.
[redigera] Källor
- Engelska Wikipedia
