Rymdkolonisation
Wikipedia
Rymdkolonisation är en term inom astronomin som beskriver hur man ska kunna bosätta sig på andra planeter.
Innehåll |
[redigera] Platser
[redigera] Planeter
[redigera] Merkurius
- Huvudartikel:Koloniseringen av Merkurius
Man har föreslagit Merkurius som ett möjligt mål för mänsklig kolonisation i det inre solsystemet, tillsammans med Mars, Venus och månen och asteroidbältet. Permanenta baser på Merkurius är det självklart att dom skulle ligga vid polregionerna eftersom den extrema dagstemperaturen någon annanstans, fast utfärder till andra plateser på Merkurius skulle vara möjligt. I synnerhet med den terminatorn som rör sig mycket sakta, vlket skulle ge polarklimat under den långa natten.
[redigera] Venus
- Huvudartikel:Koloniseringen av Venus
Venus har självklara likheter till jorden, vilket kanske gör en kolonisation enklare än andra möjliga mål. Dessa likheter, och dess närhet, har gjort att man kallar den vår "systerplanet". [1]
Venus är nära i både storlek och massa till jorden, detta resulterar i att Venus och jorden nästan har samma gravitation (0,904 till jordens 1). De flesta av de andra målen som har föreslagits till kolonisation skulle skada människan efter en långtidsvistelse. Människor som däremot fötts på Venus skulle kunna anpassa sig till jordens gravitation utan problem.
I Venus övre atmosfär, på en altitud på ungefär 50 km, skulle trycket och temperaturen vara jordlik (1 bar och 0-50°C). Man ska även veta att denna region är rik med solenergi. Det bildas 2610 watt per kvadratmeter i toppen av Venus atmosfär; det är 1,9 gånger mer än jorden. Venus är ocskå den närmsta större himlakroppen till jorden efter månen. Detta gör transporter och kommunikation enklare än för de flesta andra platser i solsystemet.
[redigera] Mars
- Huvudartikel:Koloniseringen av Mars
[redigera] Jupiter
- Huvudartikel:Koloniseringen av Jupiter
[redigera] Saturnus
- Huvudartikel:Koloniseringen av Saturnus
Forskaren Robert Zubrin indentifierar Saturnus, Uranus och Neptunus som solsystemets Persiska vik, eftersom denna del av solsystemet innehåller tillräckligt mycket deuterium och helium-3 för att kunn starta avvaktande kärnfusion ekonomin. [2]. I teorin indentifierar Dr. Zubrin Saturnus som den mest viktiga av dem tre, eftersom dess låga strålningsvärden och ett start antal månar.
[redigera] De yttre planeterna
- Huvudartikel:Koloniseringen av de yttre planeterna
De yttre planeterna har föreslagits som ett möjligt mål för mänsklig kolonisation, men inte inom en snar framtid. Det finns flera anledningar till att människan inte åker dit: vi vet ännu för lite om planeterna trots att Voyager 2 passerade Uranus 1986 och Neptunus 1989 och rymdsonden New Horizons kommer inte passera Pluto förrän 2015. Pluto ligger väldigt långt bort och det skulle ta tid om vi inte uppfinner snabbare framdrivningssystem. Vi har inget att hämta upp från dessa planeter för alla dess råvaror finns på planeter närmare oss. Sammanfattningsvis är det bättre att skicka obemannade rymdskepp istället för bemannade.[3]
[redigera] Månar
[redigera] Månen
- Huvudartikel:Koloniseringen av månen
[redigera] Europa
Atremis projektet har designat en plan för att kolonisera Europa. [4][5] Forskare bor då i igloos och borrar mer i Europas ismantel, för att undersöka det möjliga underjordiska havet. Man har också diskuterat användandet av luftfickor för männsikor. Baserna på Europa kommer troligtvis att vara uppblåsbara. Man kommer att utforska Europas hav med hjälp av U-båtar. [6]
[redigera] Titan
Studier indikerar på att det viktigaste framsteg för att kunna kolonisera det yttre solsystemet är kanske är Titan. Forskaren Robert Zubrin indentifierar Saturnus, Uranus och Neptunus som solsystemets Persiska vik, eftersom denna del av solsystemet innehåller tillräckligt mycket deuterium och helium-3 för att kunn starta avvaktande kärnfusion ekonomin. [2]. Jupitersystemet är också troligtvis för att kunna samla in material från en gasjätte, eftersom dess extraordinära strålningsbälten. I teorin indentifierar Dr. Zubrin Saturnus, som den mest viktiga av dem tre, eftersom dess låga strålningsvärden och ett start antal måne|månar. Han nämnde även Titan, som överlägset mycket viktigare än de andra månarna, att göra en bas på, för att kunna leverera material till Saturnus systemet. [2]
[redigera] Referenser
- ^ Giles Sparrow, Venus, s.34, Hong Kong, Cassell Illustrated 2003, ISBN 01-844-03404-6
- ^ [a b c] Robert Zubrin, Entering Space: Creating a Spacefaring Civilization, section: The Persian Gulf of the solar system, pp. 161-163, Tarcher/Putnam, 1999, ISBN 1585420360
- ^ Giles Sparrow, Uranus, Neptunus och Pluto , s.36, Hong Kong, Cassell Illustrated 2003, ISBN 91-27-61314-3
- ^ Artemis Society International official website
- ^ Peter Kokh et al., "Europa II Workshop Report", Moon Miner's Manifesto #110, Nov. 1997
- ^ Humans on Europa: A Plan for Colonies on the Icy Moon, Space.com, June 6, 2001, accessed May 10, 2006
