Porslin

Wikipedia

Porslin är en av tre huvudgrupper av keramiska tillverkningssätt, som till skillnad från andra keramer innehåller kaolin. På svenska används ofta oriktigt i dagligt tal benämningen "porslin" om allt glaserat lergods med ljus bottenfärg, således även om den ogenomskinliga porösa fajansen. Porslinet är typiskt vitt, något transparent och mycket kompakt, hur tunt det än är format.

Porslinet kom till Europa med Marco Polo, som berättade om den kinesiska keramiken när han kom hem till Italien efter sina resor. Ordet kommer av italienska, porcellana, som ursprungligen är namnet på porslinssnäckor, av vars hårda, glänsande skal man oriktigt förr trodde att det orientaliska porslinet var berett.

Porslin används till bordserviser, till konstgjorda tänder, leksaker, särskilt porslinsdockor, sanitetsprodukter som toalettstolar, och prydnadsföremål. Porslinets kvalitet bedöms efter dess transparens, vithet, hårdhet, kompakthet, och elasticistet. Det brukar som regel dekoreras.

[redigera] Porslinets typer

Porslin utmärker sig genom det halvgenomskinliga, hårdbrända, i brottet nästan förglasade godset. Dess huvudsakliga beståndsdel är kaolin och fältspat, och därtill ingår kvarts. Olika mängder av dessa ingredienser skapar olika former av porslin.

Porslinets ingredienser smälter vid mycket hög temperatur (1200-1300 grader). Detta gör att leran sintrar helt, det vill säga att den blir helt tät och kan alltså hålla vätska utan glasyrens skydd till skillnad från de något porösare keramerna flitgods och fajans. Olika bränngrader ger också olika typer, och förbränningen kan ske i gradtal från 780 till 1410.

Vanligen är det överdraget med en glasyr av i huvudsak samma beståndsdelar som själva godset; dock förekommer även oglaserat porslin, särskilt som material för grupper, statyetter och liknande föremål. Detta kallas biskvi (biscuit). En närstående keramisk produkt är parian.

En av art av det egentliga, äkta porslinet är det lättsmälta, naturliga porslinet, i vilket förutom kaolin även ben ingår. Glasyren är här bly- och boraxhaltig. Till porslinet räknas slutligen som en tredje klass det lättsmälta, konstgjorda porslinet, vanligen kallat sèvresporslin, en tillverkning, som i själva verket är närmare besläktad med glaset, då den för porslinet egendomliga beståndsdelen kaolin helt och hållet saknas, men som för övrigt med avseende på genomskinlighet och dekoration har porslinets karaktär. Båda dessa senare arter kan med ett gemensamt namn kallas frittporslin

[redigera] Porslinets historia

[redigera] Porslinets ursprung

Tillverkningen av porslin var sedan långa tider tillbaka känd och övad i Kina och Japan; det engelska namnet på porslin är också china. I Europa blev dessa tillverkningar, som dittills endast i enstaka exemplar funnit vägen till de rikes och förnämes skattkamrar, allmännare kända först sedan holländarna, ungefär i början av 1600-talet, övertagit den österländska handeln.

Det kinesiska och japanska porslinets goda egenskaper, dess hårdhet och klang samt dess glänsande färgprakt väckte allmän beundran. Genom de ostindiska kompanier, som under 1600- och 1700-talet upprättades i flera länder, bland annat även Sverige, ökades införseln av så kallat ostindiskt (d.v.s. kinesiskt eller japanskt) porslin, i en otrolig grad. Endast för Sverige kunde de under ett årtionde införda pjäserna räknas i milliontal. Det blev här till och med rätt vanligt, att man det ena året beställde sin bordsservis med heraldiskt vapen, monogram och övrig ornering efter medsänd ritning och sedan fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta förklarar, hur en sådan mängd av porslinspjäser med helt och hållet europeisk ornering, men av österländsk tillverkning hos oss ännu överallt anträffas. Exempelvis kan nämnas bålar med efterbildning av svenska bankosedlar o.d.

[redigera] Försök till europeisk efterbildning

Å andra sidan manade alstren av denna industri till efterbildning i Europa, där dock den väsentligaste förutsättningen för porslinstillverkning, kaolinleran, ännu var okänd. Så uppstod på 1600-talet, med Delft till huvudort, den holländska fajansindustrin, vilken rörde sig med kinesisk-japanska former och liknande ornering och som i sin ordning mäktigt inverkade på fajanstillverkningen i hela det övriga Europa. Så uppstod vidare vid slutet av 1600-talet det ovannämnda franska frittporslinet, Sèvresfabrikens sedermera så berömda "porcelaine a pate-tendre", i vilket ingick soda, gips, kalk, sand, gummiartade beståndsdelar, men ännu inte kaolin. Genom sin konstnärliga dekoration, godsets mjuka, gräddlika glans, väl även genom sin sällsynthet ha "vieux sevres"-tillverkningarna från 1700-talets mitt vunnit stort anseende. Liknande fabrikat tillverkades även på åtskilliga andra orter i Frankrike, och även i Sverige anställde man vid den gamla Mariebergsfabriken försök i samma riktning.

[redigera] Hemligheten blir känd

Slutligen upptäcktes kaolinleran även i Europa. Detta skedde genom Johann Friedrich Böttger, apotekare, alkemist och guldmakare, i tjänst hos August den starke av Sachsen. Det första äkta naturliga porslinet tillverkades av honom 1709, och Meissen blev Europas första, egentliga ort för porslinsfabriker. Tillverkningssättet hölls i början hemligt, men snart spred sig kännedomen om det till andra håll.

Kaolin upptäcktes flerstädes, och det blev under 1700-talet ett mode att för nästan varje hov anlägga en privilegierad porslinsfabrik. Så uppstod fabrikerna i Wien, Berlin, Fürstenberg, Nymphenburg, Ludwigsburg. På samma sätt gick det i andra länder, i England och Ryssland, i Holland, Danmark och Sverige, men även i Italien, Spanien och Frankrike, där Sèvres efter 1768 började tillverka jämväl "porcelaine å pate-dure", d.v.s. naturligt äkta porslin. England blev hemorten för det naturliga fritt-porslinet (Chelsea m.fl. orter).

I Sverige tillverkades det första porslinet vid Marieberg den tid (1767-69), som P. Berthevin förestod fabriken. Tillverkningen fortsattes sedermera under hans efterträdare H. Sten och upptogs slutligen vid 1800-talets mitt även vid Rörstrand. Under början av 1900-talet tillverkades porslin både vid Rörstrand och Gustavsberg, vilkas huvudfabrikation dock utgjordes av annat keramiskt gods. 1898 grundades Göteborgs porslinsfabrik, 1910 Gävle porslinsbruk och 1911 Lidköpings porslinsfabrik.

[redigera] Tillverkningen moderniseras

Stenkross vid porslinstillverkning vid Manufacture nationale de Sèvres, Sèvres

Den moderna porslinstillverkningen har till en stor del beträtt nya banor. Ifrån att vara en förnäm lyxartikel har det hållfasta porslinet övergått till en förbrukningsvara, naturligtvis föga dekorerad. Samtidigt har dock den rent konstnärliga produktionen vid alla fabriker tagit ett ofantligt uppsving. Man har också med kemins hjälp för olika ändamål sammansatt och provat nya lerblandningar, glasyrer och färger. Så till exempel står det porslin, som tillverkas vid de svenska fabrikerna, i allmänhet ganska nära det ovannämnda engelska naturliga fritt-porslinet.

Rörstrand har dock även specialiserat sig på fältspatäkta porslin och framställer därav konstindustriella föremål. Sèvres har i sitt "porcelaine nouvelle" åstadkommit en ny och förträfflig massa, och på liknande sätt experimenteras vid de stora engelska och tyska fabrikerna. Dekorationen följer i det hela samma riktning som övriga arter av konstindustrin, i det att den konstnärliga pånyttfödelse, som vid 1800-talets slut gör sig gällande på dekorationskonstens alla områden, även här visar sig i en fri personlig formgivning, löst från beroendet av de historiska "stilarna". I konstnärligt avseende ha de två stora danska fabrikerna "Den kongelige", som utvecklat underglasyrmålningens teknik, och "Bing og Gröndahl" ryckt fram i första ledet under 1900-talet. Svenska staten har i Nationalmuseum en ganska rik och representativ samling porslin från olika länder och tider.

[redigera] Dekorationsstilar

Den europeiska porslinstillverkningen lånade till en början sina former och sin dekoration från det kinesisk-japanska porslinet; senare gjorde sig rokokons stiluppfattning gällande. Den fann i porslinet ett synnerligen tacksamt material och framträdde inte bara i grundformerna, utan även i den plastiska och i den målade dekorationen.

Under 1800-talets senare hälft visade sig även på porslinstillverkningens område den antikdyrkan, som karakteriserar tiden. Man sökte för moderna ändamål använda antika vasformer eller åtminstone att till cirkeln och cylindern återföra rokokons svängda konturer, över de sålunda vunna odelade ytorna utbreder sig en på antika figur- och prydnadsmotiv grundad dekoration. Här är fabriken i Wien synnerligen anmärkningsvärd.

Det typiska kinesiska porslinet, blått och vitt porslin, är målat i koboltblått blom- och växtmönster, eller med andra naturliga motiv, eller omålat, det så kallade Blanc-de-Chine. Under rokokon började Kina på europeisk beställning tillverka dekorationer i rosa och grönt, de så kallade famillie verte och famillie rose. Famillie verte uppstod under kejsare Kangxi (1662-1722), och kännetetcknas av dekorationer i grönt och järnoxidrött och sparsamt användande av andra färger. Famille rose uppstod 1720 och använder främst rosa och violetta nyanser. Även två andra färgskalor har förekommit, Famille jaune, en variation av Famille verte men där porslinets underfärg är gul, samt Famille noire med svart underfärg. Många av dessa dekorerades i Guangzhou (med annan transkribering Canton) i södra Kina, och kallas Cantonporslin, med typiska motiv av fåglar, blommor och insekter. Särskilt Famillie Rose tillverkades i Guangzhou. Även Kraakporslin blev en populär importvara. Svenska ostindiska kompaniet var den största importören av kinesiskt Cantonporslin 1731-1813. [1]