Marco Polo

Wikipedia

Marco Polo, född 15 september 1254 i Venedig, död 8 januari 1324 i Venedig, var en italiensk upptäcktsresande, under medeltiden, som reste till Asien. Sammanlagt levde han 24 år i Asien.

Innehåll 1 Första resan 2 Hemresan 3 I fängelse i Genua och död 4 Marco Polos verk

[redigera] Första resan

Hans far, Nicolò, och farbror Matteo, venetianska köpmän av adlig börd, hade i början av 1260-talet företagit en landresa till Khubilai Khan i Cambuluc (Peking). Denne hade mottagit dem med välvilja och låtit dem återvända som sina sändebud till påven med anhållan, att denne skulle sända bildade män till Kahnen för att undervisa hans folk i kristendomen och västerlandets kultur. De återkom 1269 under ett påvligt interregnum, så att bröderna, åtföljda av den unge Marco, påbörjade sin återfärd till Kina utan representanter från påvestolen. När de hunnit till Cilicien, hanns de ifatt av två dominikanmunkar som sänts av den nyvalde påven, Gregorius X. Dessa vände dock snart om.

Från Ajas i Cilicien färdades de resande över Siwas, Mardin, Mosul och Bagdad till Hormus vid Persiska viken, därifrån norr ut genom Persien, Kirman, Khorasan, Balch och Badaksjan, uppför Oxus genom Wachan till Pamir, ett namn, som förekommer först i Marco Polos bok. Först under 1800-talet har dessa trakter åter skildrats av europeiska resande. Från Pamirs högland nedsteg de resande till Kashgar, varifrån de fortsatte förbi Jarkhand till Chotan, trakter, som förblev nästan alldeles okända för Europa ända till 1860-talet. Från Chotan kom de till trakten kring sjön Lob, som sedan återsågs först 1871 av den ryske forskningsresanden Przjevalskij. Därifrån färdades de genom Gobiöknen eller Loböknen, som Marco Polo kallar den, till Tangut (området i yttersta nordvästra Kina på ömse sidor om den stora muren).

Till slut nådde de khanens sommarresidens Changtu (Xanadu) våren 1275. Khanen mottog dem hjärtligt, och den unge Marco vann till den grad khanens gunst, att han i 17 år användes dels i förvaltningen, dels i beskickningar till olika trakter av khanens rike, varigenom han fick tillfälle att lära känna större delen av Kinas land och folk samt angränsande länder.

[redigera] Hemresan

Under tiden samlade resenärerna rikedomar, som de längtade få föra hem; men khanen var döv för alla förslag om hemresa, och endast en lycklig slump fogade så, att Europa ej förlorade sin medeltids Herodotos. Argun, khanen i Persien, en sonson till Khubilais broder Hülegü, förlorade genom döden 1286 sin favoritgemål. Före sin död hade hon uttryckt sin önskan, att hennes plats måtte fyllas endast av en kvinna av hennes mongoliska stam. Tre ambassadörer avsändes till hovet i Cambuluc för att bedja om en brud, och för sin återresa önskade dessa att få begagna sig av venetianernas erfarenheter samt erhöll av khanen tillåtelse att få dem som följeslagare. Färden gjordes till sjöss förbi Sumatra, Ceylon och Indien till Persien, och venetianerna återkom till sin födelsestad mot slutet av 1295 efter 24 års bortovaro.

[redigera] I fängelse i Genua och död

Därefter känner man intet av Polos öden förrän 1298, då han som befälhavare på ett venetianskt fartyg i den för Venedig olyckliga sjöstriden vid Curzola mot Genua (7 september) blev tillfångatagen och förd till Genua. Under hans ettåriga vistelse där upptecknades hans reseskildringar av en i litteraturen ej obekant medfånge, Kusticiano eller Rustichello från Pisa. Förut hade han utan tvivel berättat sina historier om Cathay (Kina) för sina vänner, och med anledning av dessa historier samt ett i dem ofta använt sifferuttryck, som den tiden var obekant, hade han erhållit namnet "Marco milione", vilket namn han till och med själv begagnade. Om Polos öden efter fångenskapen är föga känt. Hans testamente, förvarat i San Marcos bibliotek i Venedig, är bevittnat 9 januari 1324, och sannolikt dog han under året, ty av åtskilliga handlingar inhämtas, att han i juni 1325 varit död någon tid.

Polo var den förste resande, som färdades genom Asien till hela dess längd, uppkallande och beskrivande rike efter rike, som han sett med egna ögon. Han var den förste, som berättade om det nya och lysande hov, som upprättats i Peking, den förste, som avslöjade Kina i all dess rikedom och storhet och förtäljde om folken vid dess gränser med deras egendomliga seder och bruk, den förste europé, som kände mera om Tibet än dess namn, som kunde berätta om Burma, Siam, Cochinkina, Japan samt om Java, Sumatra och andra öar i den indiska arkipelagen, om Nikobarerna och Andamanerna med deras nakna vildar, om Ceylon och dess heliga bergstopp, om Indien, icke som ett sagoland, utan som ett land, vilket han själv sett och delvis genomrest.

[redigera] Marco Polos verk

Polo var den förste under medeltiden, som gav några bestämda meddelanden om det avsöndrade kristna riket i Abessinien och om den halvkristna ön Socotra och som, ehuru dunkelt, kunde berätta om Zanzibar och om den stora avlägsna ön Madagaskar. Hans berättelse om Kinsai (Hangzhou), södra Kinas präktiga huvudstad, den tiden världens största stad, med dess milslånga gator, oöverskådliga torg och dess med 12 000 broar försedda kanaler, hans skildring av den rika kryddmarknaden i Zaiton vid Fukiensundet (sannolikt det nuv. Changchou) och om öriket Zipangu, där ädla metaller fanns i sådant överflöd, att det kungliga palatset var täckt med guldplåt, lockade med oemotståndlig makt Columbus, som förde ett latinskt exemplar av Polos bok med sig.

Marco Polos bok fick stor spridning under medeltiden, dock ej, syns det, så stor som till exempel Mandevilles falsarium. Man känner nu 85 manuskript på olika språk (latin, italienska, franska, tyska, iriska m.fl.), vilkas texter avviker betydligt från varandra, i avseende på såväl innehåll som fullständighet. Ett av Geografiska sällskapet i Paris 1824 offentliggjort manuskript på dålig franska (tillhörigt Bibliothèque nationale i Paris) har bevisats vara antingen originalet eller en mycket trogen avskrift av detta. På en av Polo själv granskad och från större språkfel rättad text anses den handskrift vila, som utgavs av Gauthier med geografiska och historiska kommentarer under titeln "Le livré de M.P." (2 bd, Paris, 1865). Till en handskriftsgrupp av samma värde räknas även det i Kungliga biblioteket i Stockholm befintliga manuskript, som A.E. Nordenskiöld i troget faximil utgav ("Le livré de M. P. Facsimile d'un manuscrit du XlV:e siècle", 1882) och som ursprungligen tillhörde franske konungen Karl V:s (1364-1380) bibliotek samt sedermera ägdes av drottning Kristina.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)