Långhus
Wikipedia
Långhus är församlingsrummet i en kyrka, vanligen beläget i kyrkans västra korsarm. I större kyrkor och katedraler utgörs det ofta av ett större mittskepp och mindre sidoskepp, eventuellt avskilda med pelarrader. I mindre kyrkobyggnader är långhuset oftast enkelskeppigt.
Långhuset är även den byggnadstyp som framför alla andra förknippas med nordisk forntid. I stora delar av nordeuropa var den allmän från neolitikum till början av medeltiden.
Långhuset byggdes med ett antal pålrader - dels längs långsidorna och gavlarna, dels bärande pålar inuti huset. Olika takstolskonstruktioner avlösta varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar.
Långhus gjorde verkligen skäl för namnet - upp till 30 meter långa eller mer var ingen ovanlighet. I detta hus bodde vanligen en hel gårds befolkning, bonden med familj och lite släkt, kanske några fler.
Karaktäristiskt för långhuset är vindögat, rökgångens öppning ovanför gaveln, som lånat sitt namn till ordet för fönster i såväl norskans (vindu [bokmål], vindauga [nynorsk]) som engelskan (window).
