Flyttfågel
Wikipedia
Flyttfågel kallas en fågelart som företar årsvisa vandringar mellan olika uppehållsområden. En art som däremot inte flyttar kallas stannfågel. En majoritet av världens alla fågelarter är flyttfåglar.
Innehåll |
[redigera] Flyttmekanismer och beteenden
De vanligaste är att fåglarnas förflyttningar går från norr till söder och tillbaka igen. Men i torra trakter pågår liknande regelbundet återkommande flyttningar mellan torrperioder och regnperioder. Vissa arter som häckar kring berg har till och med regelbundna flyttningar i höjdled. Men majoriteten av flyttfåglarna anländer från söder på våren för att uppsöka sina häckningsplatser i norr. Efter avslutad häckning söker de sig sedan tillbaka söderut för att på hösten anlända till sina vinterkvarter. Ju större skillnader ett områdes klimat har mellan olika årstider, desto större är andelen flyttande fåglar i området. Andelen flytfåglar i medelhavsregionen är alltså mindre än i Skandinavien och ännu mindre i Tropikerna.
Det är olika mekanismer eller en kombination av mekansimer som "sätter igång" flyttbeteendet hos fåglar. Vissa arter flyttar alltid kring ett visst datum, medan andra påbörjar sin flytt beroende av klimatförändringen i området. Flyttbeteendet påverkas bland annat av genetiska betingelser som styrs hormonellt. Förändringen i antal soltimmar per dygn är en mekansim som påverkar fåglarna att flytta, så väl som den minskade tillgången på föda. Man har dokumenterat att många mindre flyttfåglar blir allt mer nattaktiva på sensommaren, veckorna innan flyttningen. De flesta mindre fåglar genomför sina flyttningar på natten och vilar på dagen. Exempel på datumflyttande fåglar, som alltså främst styrs av solljus, är sädesärlan som alltid kommer till Sverige i början av april, oavsett väder. Exempel på arter som är mer opportuna och anländer till södra och västra Sverige så fort is och snö börjar ge med sig är sånglärka, stare och tofsvipa.
Under flyttningen samlas fåglarna ofta i stora flockar, framför allt där de ska ge sig ut på en sträcka över öppet vatten - Ölands södra udde och Falsterbo är sådana platser i Sverige, Gibraltar och Malta är liknande platser vid Medelhavet. Även rovfåglar som falkar och hökar uppträder där i stort antal.
Vissa arter flyger i formation under flyttningen, till exempel plogformation bland gäss och svanar. Ett vanligt missförstånd är att en sådan plog med exempelvis gäss har en ledargås längst fram, men så är det inte. Fåglarna byter ofta plats med varandra inom formationen.
[redigera] Tropikflyttare
De allra flesta av de insektsätande arterna flyttar till tropikerna, det vill säga söder om Sahara, och kallas därför för tropikflyttare. Exempel är merparten av alla sångare men även bivråken. Dessa arter anländer Sverige senare än fåglar som övervintrar i exempelvis södra Europa eftersom deras flyttningsmönster tar så mycket längre tid.
[redigera] Invasionsfåglar
se huvudartikel invasionsfågel
Invasionsfåglar eller strykfåglar, som de också kallas, har ett mer oregelbundet flyttningsbeteende då de bara flyttar under vissa år när födotillgången är låg. De samlas då ofta i större flockar och företar invasionsliknande flyttar till områden med större tillgång på föda. Ofta kan detta vara arter som på sina häckningsplatser är mycket skygga men som vissa år vintertid uppsöker samhällen i stor mängd och verkar vara förhållandevis orädda för människor. Exempel på sådana arter är domherre, sidensvans och korsnäbbar.
[redigera] Fysionomi och energiförbrukning
För de långa flyttningarna går det åt stora mängder energi. Exempelvis går starens hjärtfrekvens upp från 300 slag i minuten vid stillasittande till 700 slag i minuten när den flyger i 40km/h. Innan flyttningen äter fåglarna upp sig och skapar ett överskott av fett. Under själva flytten förekommer det ekologiska barriärer som exempelvis hav, bergsmassiv eller öknar. Exempelvis genomför merparten av småfåglarna som flyttar till tropikerna passagen över Sahara under en nonstopflygning på cirka tre dygn. Andra flyger bara på natten och vilar på dagen men till stora delar genomförs denna passage utan att fåglarna vare sig äter eller dricker. Undersökningar har visat att fåglarna inte bara lever av sin fettreserv utan att deras organ minskar under flytten. Det vill säga att fåglarna nyttjar bunden energi från exempelvis muskler, magen, levern och andra inre organ för att utvinna energi. På så sätt får fågeln både energi och en lägre massa vilket underlättar flygningen.
Under flygningen lever fågeln på metaboliskt vatten, det vill säga vatten som frigörs som en biprodukt från cellerna när lagrat fett förbränns. Den största vätskeförlusten under flygningen sker genom andningen, medan fågeln förlorar mycket lite vätska genom spillning.
[redigera] Orienteringsförmåga
Exakt hur fåglarna orienterar sig under sin långa flyttning vet man ännu inte. Man vet dock att fåglar använder sig av flera metoder som jordens magnetfält, stjärnbild, polariserat ljus och geografiska kännemärken som kustlinjer.
[redigera] Flygrutter
De större fåglarna, som storkar, rovfåglar och gäss, utnyttjar uppåtvindar som de ligger med utbredda vingar och svävar på i stora skruvar. Dessa uppåtvindar genereras bara över inlandet och därför minimerar de flygning över öppet hav. Resultatet blir att större fåglar som häckar i Europa på väg från och till Afrika antingen tar en västlig eller en östlig rutt runt Medelhavet, trots att sträckan blir längre. Småfåglar däremot kan inte sväva på samma sätt utan flyger en rakare väg över öppet hav och genom att flyga högre eller lägre uppsöker de den altitud där det förekommer medvind.
[redigera] Flyttfåglar i Sverige
Man uppskattar att cirka 90 procent av Sveriges fågelpopulation flyttar till mildare klimatzoner utanför Sverige. Det innebär att cirka 450 miljoner fåglar lämnar Sverige varje år. En del arter flyttar bara till södra delarna av Sverige och det kan till och med vara så att en art som häckar i södra Sverige flyttar till Mellaneuropa medan samma art som häckar i norra Sverige övervintrar i södra Sverige.
[redigera] Fenologiskt schema för fåglar i Sverige i urval
Några av de första fåglarna som återvänder till Sverige är sånglärka, sångsvan, tofsvipa, bofink, ringduva, skogsduva och stare. Även ett antal vadare som exempelvis skogssnäppa, större strandpipare, rödbena och strandskata är tidiga. Lite senare kommer rödhake, stenskvätta, sädesärla och taltrast. De första tropikflyttarna som lövsångare anländer i slutet av april och en bit in i maj kommer näktergal, gök och svalor. Bland de sista fåglararterna att anlända till Sverige är rosenfink, kärrsångare och bivråk. När dessa sista flyttfåglar anländer i början av juni har vissa tidiga arter redan börjat flytta tillbaka till sina vinterkvarter.
[redigera] Några artexempel
Silvertärna - Den mest extrema långflyttande arten är vissa populationer av silvertärna, som varje år flyttar mellan sina häckningsområden på arktiska öar till Södra ishavet där vissa till och med rundar Antarktis. På detta sätt får silvertärnan uppleva fler soltimmar per år än någon annan fågel. Resan från norr till söder brukar ta cirka tre månader. Då vissa silvertärnor kan bli uppemot trettio år gamla innebär det att de tillryggalagt ungefär 1 200 000 kilometer på dessa flyttningar.
Eleonorafalk - Denna art har anpassat sig till att jaga flyttande fåglar, och dess årsrytm är sådan att dess häckning infaller när fågelstråken passerar och födotillgången är som störst.
[redigera] Se även
[redigera] Källa
- Flyttfåglar, Jacques Perrin & Jean-Francois Mongibeaux (2003) ISBN 91-7054-968-0
[redigera] Externa länkar
- Max Planck Institute for Ornithology - Migration
