GULAG de sovjetiska lägrens historia
Wikipedia
GULAG de sovjetiska lägrens historia är 2004-års Pulitzerprisbelönad bok av Anne Applebaum. Boken följer upp de glömda sovjetiska GULAG-lägren. Författaren använder sig rikligt av dokumenten i de sovjetiska arkiven, brev, dagböcker och vittnessmål för att återskapa livsvillkoren.
Applebaums bok bygger på den senaste forskningen från bland annat:
- den ryska organisationen Memorial bildad av ryska historiker
- Sacharov Institutet
- Karta i Polen
- historiska museer i Litauen, Lettland, Estland, Rumänien och Ungern
- memoarer och intervjuer (med sedvanligt filter mot osannolika, plagierande eller politiserande data).
- Varlam Sjalamov dokumentära noveller om lägerlivet
- Centrala GULag styrelsens arkiv (inspektionsrapporter, räkenskaper, brev från lägerchefer till sina överordnade i Moskva, redogörelser av flyktförsök etc)
- Protokoll från partimöten
- Stalins egna dokument
- dokument från militära arkiven (med hjälp av ryska officerare)
- lokala arkiven i ett antal lägerorter
Applebaum redovisar att lägrens huvudsakliga mål var i första hand att tillhandahålla slavarbetskraft till de stora projekten som skogsarbete, gruvbrytning, anläggningsarbete, fabriker, jordbruk, framtagning av krigsmateriell. Fångarna bestod av kriminella, oppositionella/dissidenter, kulaker 'de utrensade' och krigsfångar - tyskar och japaner, polacker och diverse minoriteter som balter, ukrainare, tjetjener, krimtatarer och centralasiater. Efter 1945 tog Sovjetunionen ut krigsskadestånd i form av förslavade civila från Tyskland och Ungern som flyttades österut. Upp till 50.000 medborgare från de västallierade och neutrala länderna anses ha följt med sleven. Regelrätt dödande skedde därför utanför lägren och många dog under de omänskliga transporterna.
Enligt boken tillkom lägren 1918 på initiativ av Lenin, Trotskij och Dzerzjinskij som en form av bestraffning av den "borgerliga" fienden. Alla tre använde ordet "koncentrationsläger" i sina skrivelser. Lägersystemt utökades kontinuerligt under hela stalineran. Efter Stalins död skedde en omfattande amnesti och frisläppande av fångar, men lägrerna fortsatte användas ända in på Gorbatjovs tid.
I bokens Appendix ("Hur många?") anges säkerhetstjänstens NKVDs egen statistik om antalet fängslade som blev tillgänglig när arkiven öppnats efter sovetunionens fall. Talen avviker markant från både Robert Conquests Den stora terrorn som talade om "7 miljoner" fängslade under 1937-1938, och från den revisionistiske historikern J. Arch Getty som talade om "tusentals" fängslade för dessa två år.
NKVD:s statistik: antal GULag-fångar (1 januari varje år):
1930: 179 000 1931: 212 000 1932: 268 000 1933: 334 300 1934: 510 307 1935: 965 742 1936: 1 296 494 1937: 1 196 369 1938: 1 881 570 1939: 1 672 438 1940: 1 659 992 1941: 1 929 729 1942: 1 777 043 1943: 1 484 182 (inkommande: 2 421 000) 1944: 1 179 819 1945: 1 460 677 1946: 1 703 095 1947: 1 721 543 (in: 1 490 959, ut: 1 012 967) 1948: 2 199 535 1949: 2 356 685 ...
Tabellen säger dock inte "hela" sanningen. Det var stor omsättning av fångar så till exempel 1943 så passerade 2,4 miljoner genom GULag vilket är mer än vid årets början och slut. Fångarna "försvann" från statistiken när de:
- dog
- rymde
- avtjänat kortvariga straff
- frigavs för att värvas i Röda armén
- befordrats till lägerfunktionärer.
Fram till 1940 hade 8 miljoner passerat lägren. (Pohl The Stalinist Penal System; Zemskov Gulag), fram till 1953 28,7 miljoner (Applebaum). Chrusjtjov själv nämner 17 miljoner för tiden 1937-1953.
Uppgifterna om dödsfallen i lägren är mycket svårare att fastställa statistiskt. Vissa översiktliga rapporter från NKVD ger riktvärden (som utelämnar döda i fängelser utanför GULag och under transporter), Dödstalen pendlar mellan 2 och 6%, utom för åren 1933 (15,3%), 1942 (24,9%), 1943 (22,4%), 1944 (9,2%).
Boken är ett gediget historiskt vetenskapligt arbete och refererar rikligt till källmaterialen - det finns således 46 sidor (fot)noter och 28 sidors bibliografi och källista.
