Fredrik I

Fredrik föddes i Kassel den 17 (n28) april 1676 som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran, företog i ungdomsåren resor i Holland, Schweiz, Italien, Danmark och Tyskland samt förestod 1699 regeringen under faderns besök i Italien. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen, som avled redan 1705 efter ett barnlöst äktenskap. Kort efter det spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) sändes Fredrik av sin far i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general med stor utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens sida, i den långa blodiga fejden, bland annat under Eugen av Savojen, ända till dess slut genom freden i Utrecht (1713).

Redan 1710 hade Fredrik inlett underhandling om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, och sedan både hon och hennes bror, Karl XII, lämnat sitt samtycke kom Fredrik i slutet av 1714 till Stockholm, där bröllopet firades den 24 mars 1715.

Fredrik var med på fälttåget mot Norge 1716 och erhöll därunder i träffningen vid Hølands prästgård ett farligt sår. Han utnämndes samma år till generalissimus över svenska krigsmakten och följde sin svåger även på dennes tåg mot Fredriksten 1718. Bland de historiker som anser att Karl XII lönnmördades vid Fredriksten pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern. För att befordra sin gemåls anspråk på tronföljden lät han efter Karl XII:s plötsliga död häkta Georg Heinrich von Görtz, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp främsta stöd, upphävde i spetsen för krigsrådet belägringen av fästningen och förmådde genom ivriga bearbetningar krigsbefälet att ge ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Sedan ständerna genom ett formellt kungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger över sin systerson och medtävlare, den ovannämnde Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, önskade hon upphöja sin gemål till medregent, men lyckades inte vid 1719 års riksdag förverkliga denna plan. Fredrik fick nöja sig med att ständerna tillerkände honom titeln "kunglig höghet".

Det visade sig emellertid snart att Fredrik genom drottningens obegränsade tillgivenhet och förtroende ägde stort inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten, som förut varit en hederstitel, blev nu ett högsta befäl över rikets stridskrafter med avgörande inflytande på krigsväsendet och de militära befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna leddes i högsta hand av honom. Hans råd angående utrikespolitiken bidrog i väsentlig mån till beslutet att avträda Bremen och Verden till Hannover och en del av Pommern till Preussen, för att förvärva dessa makters och framför allt Englands hjälp mot tsar Peter I. Även i övrigt spelade han en stor roll, och en konflikt mellan honom och kanslipresidenten Gustav Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga avsked. Erfarenheten av arvprinsens stora faktiska inflytande och av drottningens självrådighet gjorde, att ständerna redan följande år gick in på Ulrika Eleonoras plan att upphöja Fredrik på tronen på villkor att drottningen själv nedlade regeringen; dock skulle hon, i fall hon överlevde sin gemål, återinträda i sina rättigheter, och arvsrätten till kronan förblev fortfarande bunden vid hennes manliga avkomlingar. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år. Upphöjelsen åtföljdes av ytterligare inskränkningar i kungamakten.

[redigera] Fredrik I som kung

Fredrik I (1676-1751)

Fredrik I var vid sin tronbestigning inte utan anseende och en viss popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Ett gott omdöme, tämligen god bildning och rik erfarenhet stod honom till buds, och hans fördomsfrihet, öppenhet och tillgänglighet förvärvade honom lätt vänner och anhängare. Även energi kunde han utveckla, när omständigheterna så krävde; det hade han visat vid flera tillfällen under sin krigarbana, vid sin gemåls tronbestigning och under den brydsamma tid, som närmast följde. Inte desto mindre blev hans långa kungabana ett av de bedrövligaste minnena i Sveriges historia. Redan efter några år hade Fredrik I förspillt det personliga anseende han ägt vid trontillträdet. Delvis berodde detta på det bedrövliga resultat, varuti 1719 års politik utmynnade genom freden i Nystad 1721; det åstadkom ett allmänt klander av upphovsmännen till denna politik, och bitterheten blandades med misstankar att Fredrik I vid underhandlingen med tsaren snarare såg till sina egna än Sveriges intressen, när han i freden avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna.

Hans nöjeslystnad, ohåga vid allvarliga regeringsbestyr trots de sällsynt krävande uppgifter som förelåg, och slutligen hans tydliga bemödanden att i strid mot den nygrundade författningen utvidga sin makt väckte ytterligare klander och bidrog att förstärka den farliga opposition, som kom till utbrott vid riksdagen 1723. Ett av bondeståndet framburet förslag om kungamaktens stärkande inte bara genast kvävdes, utan föranledde en sträng räfst med anstiftarna. Kungen själv skyndade att anhålla om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot författningen. Det av Ryssland stödda holsteinska partiet nådde höjdpunkten av makt, och under de närmast följande åren satt Fredrik I osäkert nog på sin tron, till dess det lyckades kanslipresidenten Arvid Horn att med stöd av gynnsamma yttre konjunkturer vid riksdagen 1726-27 krossa det holsteinsk-ryska inflytandet i riket. Från 1723 var det emellertid slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik, och fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande en ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkisk riktning växte författningen hastigt nog ut till en fullständig parlamentarism eller ett fullständigt riksdagsvälde, och i det sjudande politiska liv som med 1730-talet bröt igenom blev kungadömet mer och mer en skugga eller en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i grunden republikanska karaktär. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande på utrikespolitiken, varjämte partiernas jämvikt stundom kunde göra hans allians värdefull. I den rika ekonomiska och andliga odling, som likaledes med 1730-talet framträdde och som gav tidevarvet dess bästa innehåll, hade Fredrik I ännu mindre någon del. Han förblev alltid en främling för Sveriges folk och lärde sig aldrig tala dess språk. Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Hans medfödda bekvämlighet och njutningslystnad övergick mer och mer till verklig själslättja, moralisk slöhet och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser.

Fredrik av Hessen

Från 1730 ingick Fredrik I en mera stadigvarande kärleksförbindelse med hovfröken Hedvig Taube, riksrådet Edvard Didrik Taubes dotter, slutligen upphöjd till romersk riksgrevinna von Hessenstein. Denna förbindelse, i vilken två söner och två döttrar föddes, antog mer och mer, särskilt efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären av ett morganatiskt äktenskap, utan att dock, såsom ett samtida rykte visste förmäla, bekräftas av någon vigsel, och löstes först genom grevinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte den tiden stor skandal såsom det första exemplet i Sveriges kungaborg av en "maîtresse en titre" och ägde från början till slut en viss politisk vikt. Genom att understödja kungens gryende böjelse för denna älskarinna lyckades Carl Gyllenborg med flera fiender till Arvid Horn att innästla sig i hans ynnest och lägga första grunden till ett oppositionsparti, som vid 1734 års riksdag växte ut till det stora hattpartiet, och genom att i det följande ömsom gynna den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med ständernas ingrepp och offentlig skandal visste samma parti sedan att i avgörande ögonblick binda kungens handlingsfrihet. Sålunda avstod Fredrik I 1739 från sitt motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet Taube ett mildare öde än de övriga medlemmarna av Horns rådkammare, och 1741 belönades kungens votum för kriget mot Ryssland med tillåtelse att utnämna sina båda söner till svenska grevar (se von Hessenstein). År 1745 fick Fredrik I en ny älskarinna i fröken Catarina Ebba Horn, översten friherre Krister Horns dotter, ävenledes upphöjd till riksgrevinna, vilken dock aldrig erhöll samma inflytande över honom, och inte heller någon politisk vikt.

Till den nye tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall, och från den tiden fick en namnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Han avled den 25 mars 1751 i Stockholm.

Sedan 1730 var Fredrik I även regerande lantgreve av Hessen-Kassel. Han företog 1731 en resa till detta land. Dess styrelse överlämnade han nästan helt och hållet åt sin bror Vilhelm, som sedan också kom att efterträda honom där.

Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud mot dueller samt instiftade det officiella ordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden.