Kanslipresident
Wikipedia
Kanslipresident var från 1680, då rikskanslersvärdigheten avskaffades, till 1790 titeln på Kanslikollegiums chef och 1801-1809 titel på chefen för Kungliga Majestäts och rikets kansli. Kanslipresidenten, vilken under frihetstiden var att betrakta som ett slags premiärminister, hade företrädesvis utrikesärendenas ledning om hand (se kansli).
Kanslipresidenter:
- Bengt Gabrielsson Oxenstierna 1680-1702
- Nils Gyldenstolpe 1705-1709
- Arvid Horn 1710-1719
- Gustaf Cronhielm 1719
- Arvid Horn (för 2:a gången) 1720-1738
- Carl Gyllenborg 1739-1746
- Carl Gustaf Tessin 1747-1752
- Anders Johan von Höpken 1752-1761
- Claes Ekeblad 1761-1765
- Carl Gustaf Löwenhielm 1765-1768
- Claes Ekeblad (för 2:a gången) 1769-1771
- Joachim von Düben d.y. 23 april-22 augusti 1772
- Ulric Scheffer 1772-1783
- Gustaf Filip Creutz 1783-1785.
Kanslipresidentsämbetet förvaltades, det vill säga de ministeriella ärendena skulle, som det hette, handläggas av Johan Gabriel Oxenstierna gemensamt med Emanuel De Geer 1786-1787, därefter en tid av Oxenstierna ensam, 1788-1789 av honom och Carl Wilhelm von Düben gemensamt och sedermera, till 8 november 1790, av den sistnämnde, men beskickningarna insände sina berättelser direkte till konungen, som också själv gav dem sina befallningar i förekommande fall. 1790-1792 lämnades ämbetet obesatt, upphävdes 1792, men var åter besatt från 1801 till mars 1809, av Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, och under maj och juni sistnämnda år av Lars von Engeström.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
