Carl Olof Rosenius

Wikipedia

Carl Olof Rosenius (3 februari 1816 – 24 februari 1868) var en svensk väckelsepredikant i Stockholm och redaktör för tidningen Pietisten 1842-1868.

Innehåll

1 Biografi
2 Bibliografi
- 2.1 Sånger och psalmer
3 Mer information
4 Källor

[redigera] Biografi

Rosenius föddes i Nysätra i Västerbotten som tredje barnet till prästen Anders Rosenius (1780-1841) och hans hustru Sara Margareta Norenius (dotter till prästen Olof Norenius). Fadern medverkade i väckelserörelsen Nyläsarna. Från hans 13:e år bodde familjen i Sävar och han gick i skola i Piteå, sedan i Umeå och Härnösands gymnasium. 1838 började han teologistudier vid universitetet i Uppsala men tvingas av ekonomiska och hälsoskäl att avbryta studierna och ta tjänst som informator nära Stockholm.

Han är en av Sveriges mest lästa religiösa författare och en av den svenska 1800-talsväckelsens främsta ledargestalter och spelade en viktig roll vid bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Han var gift med Agatha Rosenius och farbror till Paul Rosenius.

Följande biografi är något omarbetad från Nordisk familjebok (1916)

Karl Olof Rosenius var en inflytelserik lekmannapredikant i Sverige. Han växte upp i en av religiositet starkt präglad omgivning av norrländska "läsare", där en tidigare lagiskhet hade undanträngts av en mera evangelisk åskådning, dock ej driven till de radikala "nyläsarnas" ytterlighet.

Sitt religiösa genombrott daterade han till 15-årsåldern. Redan som skolyngling ledde han under ferierna konventikelandakter. En predikan som han höll under sin gymnasisttid i Härnösand (från 1833), lär ha förvånat biskop Franzén på grund av det starka betonandet av den lutherska centralläran om rättfärdiggörelse genom tro. Han kom till Uppsala som student 1838 för att läsa teologi, men avbröt studierna redan 1839, på grund av vacklande hälsa och ekonomiska svårigheter och tog anställning som informator på en gård i närheten av Stockholm. Här råkade han i allvarliga religiösa tvivel. Ur dessa fick han hjälp av metodistpredikanten George Scott i Stockholm. Han övergav då planerna på att bli präst och flyttade 1840 till Stockholm som Scotts assistent i evangelisationsverksamheten, som samma år fick en egen lokal nära Hötorget i den så kallade Engelska kyrkan.

När Scott tvingats lämna Sverige och Engelska kyrkan stängts (1842), övertog Rosenius helt verksamheten och blev en av de främsta krafterna i den växande religiösa väckelse av "nyevangelisk" art, som under de följande årtiondena gick fram över stora delar av Sverige. I dess tjänst verkade han, både i enskilda möten (konventiklar) och i hyrda lokaler i Stockholm. När Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 var Rosenius en av grundarna och redan året efter bildade EFS en stiftelse som köpte den Engelska kyrkans lokaler och öppnade en ny kyrka under namnet Betlehemskyrkan. Både där och på talrika predikoresor i hela landet kunde Rosenius verka. Han arbetade också med tidskriften Pietisten, som startats av honom och Scott 1842, och som han sedan gav ut till sin död (med tiden i en upplaga av 10 000 exemplar). Han gav också ut och redigerade Missionstidningen och flera andra skrifter.

Under sina sista år arbetade han på en utförlig ’’Utläggning af Romarbrefvet’’, som publicerades i Pietisten. På pingstdagen 1867 i predikstolen i Johanneskyrkan i Göteborg drabbades Rosenius av ett slaganfall och året därpå avled han.

Hans religiösa ståndpunkt, pietismen, behöll i de avgörande dragen ett stort inflytande från det norrländska läseriets lutherdom med objektiv försoning och rättfärdiggörelse endast av nåd som dominerande kärna. I det schartauanska betonandet av nådens ordning misstänkte han lagiskhet; "kom som du är!" var hans predikan. Med herrnhutismen var han mer befryndad och han stod Fredrik Gabriel Hedberg ganska nära. Dock ansåg han att denne gick för långt åt det antinomistiska hållet. Metodismens inflytande på honom genom Scott handlade troligtvis snarare om de yttre verksamhetsformerna än om den teologiska läran. Erik-jansismen ogillade han starkt.

Svagheterna i hans förkunnelse låg särskilt på det etiska området. Den framåtskridande fortgången i helgelsen till en kristlig karaktärsutveckling kom inte mycket fram, och en viss ängslighet för världen kom honom att blunda för samhällslivets uppgifter.

Den svenska kyrkan älskade han inte. Hans livselement var konventikeln, kretsen av fromma "trossyskon". Psalmboken använde han inte gärna. I dess ställe använde han sångsamlingar av mer intim karaktär, särskildt Ahnfelts sånger. Hela sitt liv stod han dock kvar som medlem i Svenska kyrkan, lät döpa sina barn där, tog nattvarden där och ogillade all separation och fri nattvardsutdelning.

Rosenius hade stort inflytande på Sveriges religiösa utveckling under 1800-talet. Hans värnande av personligt engagemang religionsutövningen och vissa lutherska tankar påverkade inte bara den frikyrkliga verksamheten, som han i främsta ledet var med om att skapa, utan också den kyrkliga förkunnelsen, speciellt i norra och mellersta Sverige.

Kort efter hans död bröt en stor del av hans anhängare under ledning av hans efterträdare som utgivare av "Pietisten", Peter Paul Waldenström, med hans kyrkliga grundsatser och blev separatister, och då å andra sidan nya livsrörelser kommit till synes inom kyrkan, har Fosterlandsstiftelsen, som i egentlig mening är fortsättaren av hans verk, i avsevärd grad mist den betydelse inom landets religiösa liv som den hade under sitt första skede.

Även i Danmark ("bornholmarna") och Norge fick den roseniusska rörelsen åtskilliga anhängare.

[redigera] Bibliografi

Ett nittiotal titlar är kända, många översatta till flera språk

Betraktelser för var dag i året
Översättning av John Bunyan: Kristens resa (1854).
se vidare på webbplatsen

[redigera] Sånger och psalmer

Rosenius författade några sånger själv och översatte ett stort antal. Han finns bland annat representerad i 1986 års psalmbok och Verbums psalmbokstillägg 2003 med originaltexterna till fyra verk (nr 59, 251, 572 och 720). Texterna finns också publicerade i Sionstoner.