Evangeliska fosterlandsstiftelsen
Wikipedia
- Uppslagsordet EFS leder hit. För andra betydelser av förkortningen EFS, se EFS (olika betydelser).
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) är en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse inom Svenska kyrkan med rötter i 1800-talets folkväckelse.
Innehåll |
[redigera] Organisation
EFS är en inomkyrklig rörelse och utgör alltså inte någon frikyrka, vilket är en vanlig missuppfattning. Inomkyrkligheten innebär att EFS anser att den är en del av Svenska kyrkan och att Svenska kyrkan ser EFS som en del av Svenska kyrkan. Detta sker utifrån gemensam bekännelse.
EFS är en demokratisk organisation i folkrörelsetraditionen och har sin bas i cirka 500 anslutna lokalföreningar (missionsföreningar och EFS-grupper) organiserade i sju distrikt och med en gemensam riksorganisation med säte i Uppsala. De flesta lokalföreningarna fungerar som autonoma enheter, inte helt olika frikyrkoförsamlingar, men det finns också ett flertal samarbets- och samverkanskyrkor där en missionsförening eller EFS-grupp driver en lokal kyrka i samarbete med en församling inom Svenska kyrkan.
EFS är involverad i missionsarbete i sju länder: Etiopien, Eritrea, Sudan, Somalia, Tanzania, Malawi och Indien.
EFS missionsföreståndare heter för närvarande Anders Sjöberg.
[redigera] Ideologi och teologi
EFS delar Svenska kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse, men poängterar utifrån denna särskilt behovet av ett individuellt ställningstagande till tron, samt att detta bör få konsekvenser för det dagliga livet. Det individualistiska draget går igen i rörelsens från pietismen nedärvda betoning av det allmänna prästadömet; tanken att varje kristen människa lever i en direkt relation till Gud, utan behov av medlare i form av vigda präster. Denna betoning märks i lekmännens starka roll i all verksamhet, inklusive gudstjänsten.
Betoningen av det personliga ställningstagandet till Jesus Kristus har också utgjort teologisk grund för rörelsens omfattande missionsarbete.
[redigera] Historia
EFS bildades den 7 maj 1856 på initiativ av prästen Hans Jacob Lundborg och med stöd av den store väckelsepredikanten och skribenten Carl Olof Rosenius. Innan rörelsen fick sitt nuvarande namn hette den under två dagar ”Fosterländska Stiftelsen för Evangelii befrämjande”. En av de viktigaste uppgifterna kom att bli litteratur- och traktatspridning, vilket i hög utsträckning ombesörjdes av s.k. kolportörer, kringvandrande försäljare av kristen litteratur. Mycket av litteraturen producerades av det egna förlaget, EFS-förlaget, vilket bildades samma år som rörelsen och sedan 1992 ingår i Verbum Förlag.
1861 beslöt EFS styrelse att bedriva utlandsmission och grundade året därpå för detta ändamål Johannelunds Missionsinstitut, numera Johannelunds teologiska högskola. År 1865 sändes så EFS första missionärer, C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, till östra Afrika, dagens Eritrea. Detta var det första utlandsmissionsprojekt som utförts av Svenska kyrkan eller svenskkyrkliga organisationer.
EFS har vid två tillfällen splittrats över lärofrågor. År 1878 bildades under ledning av Paul Petter Waldenström, efter oenighet om bland annat innebörden av Jesu försoning, Svenska Missionsförbundet, numera Svenska Missionskyrkan. År 1911 bildades under ledning av Axel B. Svensson Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner efter en lärostrid om principer för bibeltolkning.
Genom beslut år 1989 och 1990 stärktes banden till Svenska kyrkan och sedan dess prästvigs EFS predikanter/pastorer enligt kyrkans ordning. Dessa utbildas vanligtvis på Johannelunds teologiska högskola, grundad i Stockholm 1862 som EFS Missionsinstitut, sedan 1970 belägen i Uppsala invid Heidenstams torg i stadsdelen Löten. Sedan tidigt åttiotal har också präster för tjänst i Svenska kyrkan utbildats här.
2005 startade barn- och ungdomsförbundet Salt sin verksamhet.
