Backhoppning

Wikipedia

Backhoppare

Backhoppning är en slags skidsport. Den går ut på att från en hög höjd hoppa så långt som möjligt. Backhoppningen tillhör de klassiska vintersporterna.

Innehåll

1 Utförande och regler
2 Historia
3 Hoppbackarna
4 Utrustning
5 Klassiska tävlingar
6 Utbredning
7 Backhoppning i Sverige
8 Skidflygning
9 Kända backhoppare
10 Externa länkar

[redigera] Utförande och regler

I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Hopplängden mäts på halvmetern när, från hoppkanten till nedslagsplatsen som är en tänkt punkt mitt mellan hopparens fötter avseende längdriktningen. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer. Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utfrån en skala mellan 0 och 20. För poäng från 8 och uppåt gäller att hoppet och landningen genomförs stående. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående. Ett hopp som slutar med fall kan bara få poäng mellan 0 och 10. Domarna granskar dels hopparens färd genom luften, dels landningen. För fel i hoppfasen kan domaren göra avdrag intill sex poäng, exempelvis för korsade skidor. I samband med landningen kan domaren göra avdrag med maximalt sex poäng.För fall dras minst sju poäng av från stilkaraktären.

[redigera] Historia

Backhoppning 1905.

Backhoppningen har som alla moderna skidtävlingar sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Den första stora årligt anordnade backhoppartävlingen hölls från 1879 i Husebybakken i Oslo. 1892 flyttades tävlingen till Holmenkollen som sedan dess är klassiska backhopparmark, med några av sportens största tävlingar. Backhoppning har funnits med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924.

1936 blev Sepp Bradl från Österrike den första att hoppa över 100 meter då han hoppade 101 meter. 1994 blev på nytt en österrikare rekordman, då Andreas Goldberger blev först över 200 meter.

I slutet av 1980-talet fick Jan Boklöv stor uppmärksamhet, då han började med V-stilen. Boklövs revolutionerande åkstil gav honom framgångar, trots poängavdrag av domare som inte ansåg det vara riktig backhoppning.

Under senare år har backhoppningen haft problem med ohälsa, då flera backhoppare kraftigt gått ner i vikt, för att kunna prestera bättre. Man har därför infört nya regler så att man inte ska kunna dra fördelar av att gå ner kraftigt i vikt.

[redigera] Hoppbackarna

Hoppbacke i Kaipola, Finland.

Backhoppning på elitnivå sker i en stor och en liten backe. Backarna är då 90 respektive 120 meter höga. De kallas för K90 och K120.

[redigera] Utrustning

Dräkterna kostar omkring 4000 kronor. De kontrolleras inför varje tävling och förseglas dagarna innan tävling, så att inget fusk ska kunna ske. Åkare har idag hjälm och skidglasögon, att jämföra med gamla tider då man enbart hade mössa på huvudet, vilket ökade risken för allvarliga skador.

[redigera] Klassiska tävlingar

Backhoppning är sedan 1924 gren i OS. Individuellt koras en vinnare i liten backe och en i stor backe. Även lagtävlingen är OS-gren. Backhoppning ingår tillsammans med längdskidåkning också i nordisk kombination i OS. I kombinationstävlingen koras en individell segrare samt en segrare bland nationslag. De nämnda grenarna står också på programmet när skid-VM i nordiska grenar avgörs.

Varje säsong avgörs backhoppningens världscup. I världscupen ingår den Tysk-österrikiska backhopparveckan. Denna består av fyra deltävlingar: i Oberstdorf, Garmisch-Partenkirchen, Innsbruck samt i Bischofshofen. Tävlingen i Garmisch-Partenkirchen på nyårsdagen har blivit en klassiker i tv-sammanhang. Den är dock nerlagd fån och med nyårsdagen 2006. Klassiska tävlingar arrangeras varje säsong i hoppbackarna Holmenkollen i Oslo och Zakopane i Polen.

[redigera] Utbredning

Backhoppning är mycket populärt i Tyskland. Backhoppning är även populärt i Schweiz, Österrike, Tjeckien och Polen. Det handlar alltså mycket om områdena kring Alperna och Karpaterna för den europeiska backhoppningen. I Norden var tidigare Norge den ledande nationen men sedan 1980-talet har Finland tagit över den rollen. Finland har haft en av världens bästa backhoppare, Matti Nykänen, som dominerades sporten under 1980-talet.

[redigera] Backhoppning i Sverige

Backhoppningen spreds från Norge till Sverige via norska soldater som var förlagda till Stockholm på 1880-talet. Djurgårdens IF blev den första backhopparklubben och tillhörde de bästa under många decennier.

Backhoppningen i Sverige för idag en tynande tillvaro. Det var annorlunda på 50-talet då det fanns cirka 150 backar runt om i landet och Sverige hade OS-medaljörer. Bland de mer framstående svenska backhopparna märks bla Sven Selånger, Bengt "silver-Bengt" Eriksson (OS-silver Nordisk kombination i Cortina 1956) samt Rolf Nordgren (7:a i VM) . Från 1970-talet har antalet backar kraftigt minskat och sportens utbredning likaså. Vid mitten på 80-talet fanns ett 60-tal hoppbackar fortfarande som var möjliga att använda, att jämföra med ex.vis Norge som vid samma tidpunkt hade ca 1200 fungerande hoppbackar. Under 1980-talets början uppkom en viss renässans för backhoppningen och en rad duktiga hoppare från bl.a. Bollnäs GoIF och Ljusdals SK dominerade ungdomsklasserna. Bland dessa kan nämnas från Bollnäs - bröderna Tällberg (Per-Inge Tällberg och Staffan Tällberg) samt Rolf Nordgrens son Tomas Nordgren. Andra framstående klubbar har varit Friska Viljor från Örnsköldsvik, Husums IF samt Nedansjö IK. Trots dessas och Jan Boklövs framgångar under senare delen 1980-talet förmåddes det inte skapas en långvarig backhoppningstrend. De största hoppbackarna i Sverige är belägna i Falun samt Sollefteå. Den s.k. 120 K-backen i Falun byggdes inför VM 1974.

Som kuriosa kan nämnas att damer och herrar tävlar i samma klasser i backhoppning. Några speciella damklasser existerar alltså inte. Den kanske enda framgånsrika kvinnliga backhopparen i Sverige i modern tid har varit Carina Norén som var konkurrenskraftig upp till Junioråldern, men som senare lade av.

Skidflygningsbacken i Planica

[redigera] Skidflygning

I skidflygning är utförandet det samma som i klassisk backhoppning. Backarna är dock väsentligt längre, med en kritisk punkt från 145 till 215 meter. Hoppen blir därför längre. Världsrekordet som mäter 239 meter (2005) sattes av norrmannen Bjørn Einar Romøren vid tävlingar i Planica, Slovenien. Andra kända anläggningar för skidflygning är Harrachov i Tjeckien, Kulm i Österrike, Oberstdorf i Tyskland och Vikersund i Norge. Vid skidflyningstävlingar är tävlingsledningen om möjligt ännu mer mån om hopparnas säkerhet än vid vanlig backhoppning. Backens vind, temperatur och luftströmmar mäts kontinuerligt.