Antik grekisk religion

Wikipedia

Antik grekisk religion omfattar den polyteistiska religion som praktiserades i antikens Grekland samt den kult och de ritualer som omgav vad som idag kallas den grekiska mytologin (för en beskrivning av de enskilda grekiska gudarna se vidare denna artikel).

Den grekiska religionen saknade helig skrift och fasta doktriner vilket gjorde att nya gudar utan svårigheter kunde introduceras och att varken hädelse eller religiösa schismer existerade. De grekiska gudarna var antropomorfa och framställs ofta i mänsklig gestalt. Det fanns två typer av gudar, olympiska och ktoniska gudar knutna till fruktbarheten och underjorden.

Till gudarna skänkte man offer som i olika kulter antingen delades mellan tillbedjarna eller brändes. Den grekiska religionen innehöll också mysteriekulter, de mest kända var Eleusiskulten och Dionysioskulten.

Stor betydelse för den grekiska religionen hade Apollons orakelhelgedom i Delfi. I templets inre stod omfalos, navelstenen, som ansågs vara världens mitt. Där fanns också Apollons orakelprästinna Pythia som talade i trans. Ur hennes tal ställde prästerna samman svar på de frågor som ställts till gudarna.

Eftersom de religiösa sederna i Grekland varierade mellan olika orter och också förändrades med tiden kan man lika gärna tala om grekiska religioner. Den grekiska kulten praktiserades runt om i den hellenistiska världen, det vill säga i dagens Grekland, Mindre Asiens kust, Sicilien, södra Italien och i grekiska kolonier i västra Medelhavet som Massilia (dagens Marseille).

Förmodligen härstammade den tidiga grekiska religionen från shamaniska traditioner med ursprung på stäpperna i Centralasien. Den grekiska religionen fick stort inflytande på etruskisk och romersk religion samt den tidiga kristendomen.

Med begreppet "religion" förutsätts idag ofta en dimension bortom vår egen och en föreställning att gudarna kräver vördnad i utbyte mot frälsning. Eftersom grekerna saknade motsvarande begrepp kan det sägas vara missvisande att tala om "grekisk religion".

Visserligen användes begreppet theia med den bokstavliga betydelsen "som har med gudarna att göra" men med detta begrepp syftades aldrig på ett panteon sanktionerat av en religiös auktoritet. Inte heller föreställde man sig de gudar man syftade på som nödvändigtvis goda. Gudarna associerades snarare med kaos och eftersom närvaron av kaos var påtagligt betraktades gudarnas existens som given. Att fråga om någon "trodde" på en gud var därför meningslöst.

Med begreppet theous nomizein, relaterat till nomos med betydelsen "sed" eller "lag", syftade man på bara på att tillerkänna de gudar som var givna deras rättmätiga plats i den tillvaro man delade med dem och att tillfredsställa gudarna med gåvor och offer.

Den grekiska religionen vilade på sina traditioner och bestod egentligen bara av lokala sedvänjor på hur gudarnas skulle äras. Dock utvecklades den och förändrades över en period på flera tusen år. Exempelvis omnämner inte Homeros Dionysos som därför antas vara en gud som importerats efter att Illiaden skrivits för att sedan bli en av de viktigaste gudarna.

De olika grekiska folken tillbad de tolv viktigaste gudarna (Zeus, Hera, Poseidon, Apollon, Artemis, Afrodite, Ares, Hefaistos, Athena, Hermes, Dionysos och Demeter) men dessa gudar kunde ha olika uppenbarelser på olika platser. Exempelvis Atens skyddsgudinna var Athena; i Sparta och Efesos dyrkades Artemis; i Korint stod Afroditekulten i centrum; i Delfi och Delos vördades Apollon; och i Olympia Zeus.

Grekiska städer hade en skyddsgud som ofta tillerkändes lokala epitet som beskrev gudens lokala natur. Större städer kunde kosta på sig flera tempel tillägnade olika gudar men seden att identifiera enskilda platser med bestämda gudar fortlevde genom hela antiken och när olika städer krigade med varandra relaterades kriget till konflikter mellan olika gudar. I till exempel Illiaden finns gott om exempel på detta.

Eftersom ingen religiös auktoritet avgjorde gudarnas väsen eller kulten kring dem hade individer och grupper stor frihet att välja hur gudarna skulle beskrivas och dyrkas.

Vem som helst kunde betrakta en plats som temenos, det vill säga en plats där man uppfattade närheten till gudarna som påtaglig och där man praktiserade nomizein, men andra behövde inte nödvändigtvis betrakta denna plats som helig.

Vid enskilda platser som vägskäl och skogspartier kunde gudar av mindre betydelse och rådare dyrkas. Utanför tempel uppfördes altare och hermer. Även i de grekiska hemmen ärades gudarna med altare och/eller statyer. Fadern hade ansvaret för familjens offer till gudarna men kvinnor hade egna religiösa riter.

Även heroer kunde vara föremål för dyrkan och omges av en egen kult. En viktig del av kulten var att genom orakel försöka förutse framtiden.

Den grekiska bönen, euchē, inleddes av en åkallan av guden följt av ett utbyte eller en uppgörelse och avslutades med att en begäran framfördes.

I antikens Grekland fanns inte någon tydligt definierad gräns mellan människans värld och gudarnas. Gudar kunde ha kvinnor som älskarinnor och gudinnor kunde födda heroer, det vill säga halvgudar. Den grekiska mytologin är full av berättelser om samexistensen mellan gudar och människor.

För grekerna var myterna ofta liktydigt med historien. Myterna uppfattades inte som de allegoriska berättelser de betraktas som idag utan var en viktig del av grekernas identitet och sociala ordning.