Samuel Grubbe
Wikipedia
Samuel Grubbe, född 19 februari 1786 i Seglora, Älvsborgs län, död 6 november 1853 i Uppsala. Filosof, politiker. Ledamot av Svenska Akademien 1830 - 1853, stol 16.
Son till majoren Carl Cristoffer Grubbe och Ulrika Schütz. Gift 1820 med Margareta Johanna Grawe. Släkten Grubbe, som saknar känt samband med den europeiska uradliga släkten med samma namn, adlades 1645, och vissa grenar tog namnet Stiernfelt. Ätten utdog på svärdssidan 1906.
Inskrevs vid Uppsala universitet 1802, magister och docent i filosofi 1806. 1813 professor i logik och metafysik, 1827 professor i etik och politik. 1840-1842 t f chef för Ecklesiastikdepartementet, 1840-1844 konsultativt statsråd. Efter tjugofyra år i Vitterhetsakademien, blev Samuel Grubbe hedersledamot därstädes 1853. Han blev invald i Svenska akademien 1830 och höll sitt inträdestal över Carl Gustaf af Leopold (1756-1829). Till Vetenskapsakademien invaldes han 1837.
Grubbe kan kallas teistisk fenomenolog då han ser Gud som genomsyrande världen, och studerar människans därtill kontingenta tillvaro, hennes plikter mot Gud och en god moral. Religionen ger människan en aning om det absoluta som vid sidan av den materiella världen är drivkraften i livet. Som pedagog och ledamot i Skolrevisionen 1823 förespråkade Grubbe en öppen attityd i fråga om formella antagningskrav till studier, och var överhuvudtaget känd för sin uppfattning om otillräckligheten i vad människor kan stadga, men också för att otidsenligt och konservativt åtskilja olika människors behov av reell och ideell bildning med avseende på vilken uppgift hon har i livet.
Själv publicerade Samuel Grubbe endast ett fåtal kortare texter. Efter hans död lät Axel Nyblæus 1876-1884 ge ut Filosofiska skrifter i urval, 1912 lät Natanael Fransén komplettera detta i en ny utgåva med anteckningar från hans föreläsningar. En biografi från Vetenskapsakademien publicerades 1855.
