SA-18 Grouse
Wikipedia
9K38 "Igla" (ryska 9К38 "Игла́" - nål) är en rysk/sovjetisk bärbar värmesökande luftvärnsrobot. Dess NATO-benämning är SA-18 Grouse. Den mest avancerade versionen av Igla kan söka in på sitt mål från alla håll.
En variant är 9K310 "Igla-1", vars NATO-benämning är SA-16 Gimlet.
Igla-M (NATO SA-N-10 Grouse) är dess marina motsvarighet.
Innehåll |
[redigera] Historia
Utvecklingen av en ny sovjetisk, bärbar luftvärnsrobot med kort räckvidd började hos Kolomna OKB år 1971. I motsats till vad som ofta rapporteras så är Igla inte en förbättrad version av den äldre Strelafamiljen (Strela-2/SA-7 och Strela-3/SA-14) utan representerar ett helt nytt projekt. Huvudmålet var att skapa en robot med bättre motståndsförmåga mot motverkningsåtgärder och ett bredare anfallskonvolut än den tidigare Strelaseriens robotar.
Tekniska svårigheter inom utvecklingen gjorde snabbt gällande att utvecklingen skulle ta mycket mera tid i anspråk än vad som först uppskattats. År 1978 delades programmet i två delar: medan utvecklingen av den fullt kapabla Iglan skulle fortsätta så skulle man samtidigt utveckla en förenklad verision (Igla-1) med en enklare IR-sökare som i sin tur baserade sig på den tidigare Strela-3/SA-14. På detta sätt kunde man ta i bruk en enklare verision förrän den fullt kapabla verisionen var färdigställd.
[redigera] Igla-1
9K310 Igla-1 -systemet (NATO-benämning SA-16 Gimlet) och dess 9M313 robot accepterades för bruk inom den sovjetiska armén den 11 mars, 1981. De huvudsakliga skillnaderna från Strela-3 är:
- Valbart IFF-system (Identification-Friend-or-Foe, "vän eller fiendeidentifierare") för att förhindra nedskjutning av egna flygplan.
- Automatiskt förhåll och superhöjning för att förenkla avfyrning och reducera minimiskjutavstånd.
- En lite större raket, ett minskat luftmotstånd och ett bättre styrsystem som förlänger max-räckvidden och förbättrar dess prestanda mot snabba och manövrerbara mål.
- Förbättrad dödlighet mot mål erhålls genom en fördröjd träffantändning. I slutmanövern träffar roboten flygkroppen istället för jetutblåset och en sekundär stridsladdning antänder det återstående raketbränslet vid träff (ifall bränsle ännu finns).
- Förbättrat motstånd mot motåtgärder (mot både skenfacklor och ALQ-144-seriens störningssändare).
- Lätt förbättrad sökarkänslighet.
Enligt tillverkaren så har Sydafrikanska tester visat Iglans överlägsenhet gentemot dess amerikanska motsvarighet, den år 1982 ibruktagna, men lättare och mindre amerikanska FIM-92_Stinger-roboten. Ett annat test i Kroatien visade dock inte på någon klar överlägsenhet, men påvisade lite bättre sökarprestanda och enbart en marginellt kortare flygtid och en längre räckvidd för Iglan.
Enligt Kolomna OKB, har Igla-1 ett Pk-värde (probability of kill) på 0,30 till 0,48 mot oskyddade mål. Detta tal reduceras till 0,24 när målet skyddas av skenfacklor och störning. I en annan rapport påstod tillverkaren att missilen hade ett Pk-värde på 0,59 mot ett ankommande och 0,44 mot avlägsnande F-4 -flygplan som inte använder infraröda motmetoder eller som gör undanmanövrar.
[redigera] Igla
Den färdigutvecklade 9K38 Igla (NATO-benämning SA-18 Grouse) med dess 9M39 missil accepterades slutligen för användning i den Röda Armén år 1983. De största förbättringarna gämtemot Igla-1:an inkluderar:
- ett mycket förbättrad motstånd mot facklor och störning.
- en mera känslig sökare, en utökad framifrånattackskapabilitet för att inkludera rakt framifrån ankommande flygplanfighters (all-aspekts kapabilitet) under gynnsamma förhållanden
- en lite utökad räckvidd.
- en högre-impulsraket som hade en kortare förbränning med högre topphastighet (men ungefärligen samma flygtid till max-avstånd) och ett bränsle som fungerar som sprängämne när den detoneras av en sekundär stridsladdning vid kollission.
Tester i Finland har visat att i jämförelse med den franska Mistral-missilen, så har 9K38 Iglan en kortare räckvidd, sökarkänslighet och mindre stridsladdning men överlägset motstånd mot motåtgärder.
[redigera] Andra varianter
Flera varianter av Iglan utvecklades för specifika användningsområden:
- Igla-1E - Exportvariant?
- Igla-1M - Marinvariant (NATO-benämning SA-N-10).
- Igla-1D - En variant med separat avfyrningsrör och robot för fallskärmsjägare och specialstyrkor.
- Igla-1V - Luftburen variant, huvudsakligen för stridshelikoptrar.
- Igla-1N - En variant med tyngre stridsladdning på bekostnad av räckvidd och fart.
- Igla-1A - Exportvariant?
- Den nyaste varianten är Igla-1S, som är en avsevärt förbättrad variant med längre räckvidd, känsligare sökare, förbättrat motstånd mot de senaste motåtgärderna och en tyngre stridsladdning.
I motsats till den amerikanska Stingern som genomgick ett flertal förbättrings- och moderninseringsprogram under 1980- och 1990-talen, så gjordes det inga betydande uppgraderingar mellan 9K38 Igla (1983) och Igla-S (2002) -varianterna.
[redigera] Jämförelsetabell mellan Igla och andra bärbara luftvärnsrobotar
| Vapen | 9K36 Strela-3 | 9K38 Igla | 9K310 Igla-1 | FIM-92A Stinger |
| antagningsår | 1974 | 1983 | 1981 | 1982 |
| Vikt, fullt system, skjutfärdigt | 17,0 kg | 17,9 kg | 17,9 kg | 14,3 kg |
| Vikt, robot | 10,3 kg | 10,8 kg | 10,8 kg | 10,1 kg |
| Vikt, stridsladdning | 2 kg, varav 390 g TNT | 2 kg, varav 390 g TNT | 2 kg, varav 390 g TNT | 2 till 3 kg, varav 450 g HE |
| Stridsladdningstyp | Styrd energiexplosion med fragmenterad stridsladdning med kollissions- och snuddtändrör. | Styrd energiexplosion med fragmenterad stridsladdning med försenad kollissions- och snuddtändrör. | Styrd energiexplosion med fragmenterad stridsladdning med försenad kollissions- och snuddtändrör. | Ringformig explosionsfragmentering med försenad kollissionständrör. |
| Flyghastighet, medel / topp | 470 m/s upprätthållen | 600 m/s upprätthållen | 600 m/s / 800 m/s | 700 m/s / 750 m/s |
| Max-räckvidd | 4100 m | 5200 m | 5000 m | 4500 till 4800 m |
| Målets maximala hastighet, ankommande | 260 m/s | 360 m/s | 360 m/s | ? |
| Målets maximala hastighet, avlägsnande + | 310 m/s | 320 m/s | 320 m/s | ? |
| Sökartyp | Kvävekyld, blysulfid (PbS) | Kvävekyld indium-antimonid (InSb) huvudkanal, okyld blysulfid (PbS) för motmedelskanalen | Kvävekyld, indium-antimonid (InSb) | Argonkyld, indium-antimonid (InSb) |
| Sökardetaljer | FM-modulerad | FM-modulerad, med aerospik för att reducera luftmotstånd vid överljudsfart | FM-modulerad, med trebensmonterad noskon för att reducera luftmotstånd vid överljudsfart | FM-modulerad |
[redigera] Användning i den förmenta komplotten mot Air Force One
Den 12 augusti, 2003 togs den brittiske medborgaren Hemant Lakhani i förvar som ett resultat av den brottsprovokation som arrangerats i samverkan med amerikanska, brittiska och ryska säkerhetstjänster. Hemant Lakhani hade, som han trodde, emottagit en äldre-generations Igla och han försökte föra in den i USA. Det har sagts att han tänkte använda roboten i en attack mot den amerikanske presidentens flygplan Air Force One, eller mot ett kommersiellt amerikanskt flygplan, han lär också ha planerat att köpa ytterligare 50 stycken Iglarobotar.
Den ryska säkerhetstjänsten, Federalnaya Sluzhba Bezopasnosti, noterade dock vapeninhandlarens aktiviteter i Ryssland och tog kontakt med amerikanarna vilket ledde till att Lakhani kontaktades av amerikanska agenter. Agenterna uppträdde som terrorister som ville skjuta ner ett kommersiellt flygplan. Lakhani erhöll senare en icke-fungerande Igla-robot av ryska agenter som arbetade under täckmantel. När Lakhani sedermera flög till USA så arresterades han i Newark, New Jersey när han överlämnade försändelsen till en förklädd amerikansk agent. En malaysier, Moinuddeen Ahmed Hameed och en amerikan Yehuda Abraham som sades ha tillhandahållit pengar för robotköpet blev också arresterade.
Man har noterat att Hemant Lakhani inte hade några kontakter i Ryssland innan den amerikanska underrättelsetjänsten arrangerade dessa åt honom och att han inte har någon tidigare historia av inblandning i vapensmuggling [1]. Detta faktum lägger vissa tvivel över påståendet att det skulle existerat några egentliga attentatsplaner i verkligheten.
Igla och Igla-1 har exporterats från Ryssland till över 30 länder, däribland Bosnien och Herzegovina, Bulgarien, Kroatien, Tyskland, Malaysien, Finland, Indien, Irak, Polen, Singapore, Serbien och Montenegro, Slovenien, Sydkorea och Syrien. Ett flertal gerilla och terroristorganisationer har också Igla-robotar enligt källor. År 2003 var enhetspriset ungefär 60 000–80 000 USD.
[redigera] Data
- Huvudfunktion: bärbar luftvärnsrobot
- Tillverkare: KBM
- Motor: raketmotor som nyttjar fast bränsle
- Längd: 1,7 m
- Diameter: 72 mm
- Avfyrningsvikt: 11 kg
- Fart: 700 m/s, omkring Mach 2
- Stridsladdning: 2 kg med 390 g sprängämnen
- Räckvidd:
- Horisontell: 5,2 km
- Vertikal: 3,5 km
- Tändrör: kontakt- och snuddtändrör
- Sökarhuvud: 2-kanalers infraröd (användningen av 2 kanaler reducerar känslighet för facklor)
- Förstörelsechans: mot oförsvarat jaktplan upskattat till 30–48 %, då infraröda motmedel (IRCM) och störning används så upskattas dödligheten till 24–30 %.
