Nicolaus Cusanus

Wikipedia

Nicolaus Cusanus, egentligen Nicolaus Chrypffs eller Krebs, men kallad Cusanus efter sin födelseort, byn Kues vid Mosel, född 1401, död 11 augusti 1464 i Todi, Italien, var en tysk kardinal, filosof och teolog.

[redigera] Biografi

Som barn flydde Nicolaus Cusanus från hemmet för att komma undan faderns misshandel. Han tog sin tillflykt till en adelsman vilken lät uppfostra honom i Deventer hos "det gemensamma livets bröder", varefter han studerade juridik, matematik och filosofi vid universitetet i Padua. Juris doktor blev han 1424. Han ägnade sig en tid åt advokatyrket, men blev snart präst och uppträdde med iver i förhandlingarna om de kyrkliga reformerna. På kyrkomötet i Basel 1431-1443 förfäktade han i skriften De concordantia catholica det allmänna kyrkomötets supremati över påven, men då han vidare såg den enda utsikten till kyrkans reformering i stärkandet av påvemakten, blev han en av dennes ivrigaste anhängare samt utnämndes 1448 till kardinal och 1450 till biskop i Brixen.

I Brixen blev han ovän med landsherren, ärkehertigen Sigismund av Österrike. Efter att ha suttit en tid i fängelse, tvingades han till förlikning. Pius II sändes honom till Tyskland för att visitera kyrkor och kloster, och han fick utstå hårda strider då han försökte reformera prästerskapets och munkarnas seder.

Under förberedelserna till det av hans vän Pius II påtänkta korståget mot trons, vetenskapens och litteraturens fiender dog han i Livorno 1464.

[redigera] Vetenskapliga gärningar

Tvärtemot samtidens vidskepliga syn uppträdde han med en för tiden förvånande upplysthet, ogillande kyrkans fromma svek med reliker och blödande hostior. Häxväsende och trolldom betraktade han såsom kvarlevor från hedendomen. Alla dessa stridigheter till trots fann han tid till vetenskapliga studier och filosofiska spekulationer.

Som matematiker var han långt före sin tid, och i avhandlingen De reparatione calendarii, som han lade fram på mötet i Basel, föreslog han en förbättrad tidräkning.

Jordens klotform och rörelse kring sin axel lärde han ut om före Copernicus; han lät göra den första kartan över Tyskland i kopparsnitt och lämnade förslag om metodiska experiment och naturiakttagelser.

[redigera] Docta ignorantia

Cusanus står på gränsen mellan medeltiden och renässansen och kan lika väl kallas den sista skolastikern som den förste moderne tänkaren; han är lika mycket teolog som filosof. Hans djupaste intresse är nog det teologiska, och det är för att lösa treenighetslärans problem, som han utvecklade sin kunskapsteori. Dessa grundtankar växte upp ur den mysticism, som han under ungdomsåren insupit i Deventer.

Människan kan i sin ofullkomlighet inte nå absolut kunskap utan Gud menar Cusanus; kunskapen är ett styckverk, en lärd okunskap, och hon kan närma sig lärdomen genom namnen och begreppen vilka sammanbinder och särskiljer tingen. Över sinneskunskapen med dess förvirrade bilder sätter han det söndrande förståndet och det spekulativa förnuftet, men över det sistnämnda en mystisk åskådning, i vilken först motsatserna uppgår i en oändlig enhet Coincidentia oppositorum och därmed kan Guds väsen uppfattas, i och med att vi blir ett med honom.

Till denna lärda okunnighet - hans första filosofiska arbete bar titeln De docta ignorantia - sökte han på mångfaldiga vägar föra sina läsare, än genom begreppsmässig dialektik, än genom mystiskt svärmeri, än genom bilder ur vardagslivet, än genom matematiska spekulationer – alla olika vägar som vilka alla, för honom, mynnade ut i den kunskapsspets, det vishetens kompendium, som gudsskådandet är, en omedelbar intuition, ett seende utan begripande.

Guds väsen kan inte uppfattas annorlunda, ty i Guds oändlighet ingår allt, som för vårt förstånd ter sig som motsatsfullt. Förståelsen av Gud kan inte ske genom positiva mänskliga begrepp eftersom Gud inte kan särskiljas från andra positiva begrepp. Han förespråkar därför att man förklarar Gud genom vad Gud inte är (via negationis).

Den oändliga kurvan sammanfaller med den oändliga räta linjen. Maximum och minimum sammanfaller, då båda är oändliga. Intet får uteslutas från Guds väsen, inte ens motsatserna, då han är allt i allt. Men därför kan han heller inte fattas av vårt förstånd; inget namn kan ges till honom, då alla namn används för att skilja ett från annat, men hos Gud finns inte någon åtskillnad. I kulten avlöses den lärda okunnigheten av den heliga okunnigheten; Gud tilläggas där egenskaper och namn, men med insikt om att de skall tas i en högre bemärkelse än deras vanliga, en betydelse, som vi endast kan ana, inte förstå.

Världen är en utveckling av Guds väsen, är liksom hans kropp och i varje ting avspeglar sig universum.

Även människan är en värld i smått. Hennes mål är hennes ursprungliga anlags utveckling i och med kärleken till Gud, enheten med honom. - Detta är tankar, som flera gånger i nya former uppträtt i filosofins historia, särskilt hos Schelling och Hegel.

Men vid sidan av denna mystiska religionsfilosofi möter man i Cusanus skrifter frön av sådana moderna begrepp som individualitet och utveckling, liksom atomteorins grundtankar. I stort sett har han förebådat den naturfilosofi, som under renässanstiden utvecklades i Italien.

Giordano Bruno, som genom sin entusiasm och vältalighet försköt Cusanus minne in i skuggan, har i mångt och mycket levt gott på hans tankar.

Frisinnade katoliker menar att han är en av kyrkans djupaste tänkare, liksom han även torde vara den katolske teolog, som står den protestantiska religiositeten närmast.

Hans De docta ignorantia fullbordades 1440 och kort därefter De coniecturis, om det i förmodanden sig rörande tänkandet.

Förutom flera mindre traktater följde sedan fyra dialoger De idiota, bland vilka den viktigaste är De mente (1450). Hans viktigaste skrifter har utgivits i tysk översättning av Scharpff (1862).

Bland den rätt omfattande litteraturen om honom kan nämnas:

• R. Falckenberg, "Grundziige der philosophie des Nicolaus Cusanus " (1880),
• A. Herrlin, "Studier i Nioolaus' av Cues filosofi" (1892).

Universum är gränslöst för hade det en yttersta gräns måste det vara begränsat av något annat och kan då inte vara hela universum. Jorden är inte världens centrum, men eftersom vi inte har någon fast punkt att jämföra med kan vi inte upptäckta dess rörelse.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)