Karl den store
Wikipedia
Karl den store, (latin: Carolus Magnus, franska: Charlemagne, italienska: Carlomagno), född 2 april 742, död 28 januari 814. Kung av Franken 771-814, utropad till kung av Longobardien 774, tysk-romersk kejsare 800-814. Äldste son till kung Pippin den Lille av Franken.
Karl var av samtiden betraktad som en fysisk kraftkarl, det påstods att han genom att fatta ett rejält tag runt sitt eget hår kunde lyfta både sig själv och den häst han satt på.
När Pippin dog 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig på politiska grunder med Himiltrude, dotter till langobarden Desiderius.
Mycket ovanligt för en furste vid denna tid, skilde sig Karl från sin hustru. Det är oklart om Himiltrude var lite för stolt och tog initiativet, eller om Karl framkallade skilsmässan på politiska grunder. Resultatet blev i vilket fall förvecklingar med Desiderius, förvecklingar som Karl kunde använda sig av politiskt.
Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, och för att skydda påven mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det germanska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken.
Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror, Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse. Men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.
När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas "slakten vid Verden". Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendomen krossats, och på julafton år 785 lät Karl döpa Widukind. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare, och han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.
På juldagen den 25 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Fylld av tacksamhet krönte påven Leo III Karl till "Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom", med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts sedan Romulus Augustus abdikerade som västromersk kejsare 476, alltså över 300 år.
För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framtid tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, något som även de världsliga herrarna måste sig rätta sig efter.
Vid hovet i Aachen och i Augsburg vistades också 802-804 Abul-Abbas, såvitt man vet den första asiatiska elefanten norr om Alperna sedan Hannibals fälttåg.
Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Caroli Magni.
[redigera] Barn
- Ludvig den fromme (778 - 840), Kejsare av tysk-romerska riket 813-840.
[redigera] Externa länkar
- Gregorius av Tours (539-594) skriver om Frankerriket i sin History of the Franks
- Einhards berömda biografi på latin[1] och på engelska [2] (den senare är en klassisk översättning av Samuel Epes Turner som har blivit kritiserad för att inte vara originalet troget)
- Commons har fler bilder relaterade till Karl den store