Falklandskriget
Wikipedia
Falklandskriget | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Karta över Falklandsöarna. (Notera att Port Stanley heter Stanley idag) |
|||||||||
|
|||||||||
Stridande | |||||||||
Storbritannien | Argentina | ||||||||
Förluster | |||||||||
258 dödade[1] 777 skadade 59 tillfångatagna |
649 dödade 1 068 skadade 11 313 tillfångatagna |
Falklandskriget är benämningen på den väpnade konflikten mellan Storbritannien och Argentina år 1982 om Falklandsöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna (argentinskt/spanskt namn: Islas Malvinas).
Kriget inleddes då Argentina ockuperade Sydgeorgien den 19 mars 1982, vilket snart följdes av en invasion av Falklandsöarna. Kriget slutade med de argentinska truppernas kapitulation den 14 juni 1982.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Falklandsöarna hade länge varit ett tvisteämne mellan Storbritannien och Argentina. Argentina proklamerade sina anspråk på ön 1816 i samband med sin självständighet från Spanien. Öarna hade då varit obebodda sedan 1811, men tidigare hade det förekommit såväl franska och engelska kolonier på ön och senast en spansk koloni. Argentina började kolonisera öarna 1826. Efter en konflikt om sälfångst med USA förstörde ett amerikanskt örlogsfartyg den argentinska kolonin år 1832. Året därpå kom en brittisk styrka och körde iväg den argentinska militären, som till 80% bestod av brittiska legosoldater som inte ville slåss mot sitt hemland. Britterna inledde därefter sin kolonisering av öarna som fick en rent brittisk befolkning.
Argentina erkände aldrig britternas överhöghet. 1964 röstade FN igenom en resolution där Argentina och Storbritannien uppmanades att förhandla för att hitta en fredlig lösning. En förhandlingsserie pågick till 1981. Dessa samtal ledde till en del praktiska framsteg, bl.a ordnades flygkommunikationer mellan Falklandsöarna och Argentina, men frågan om överhöghet löstes ej då britterna hävdade att en förutsättning för ett överlämnade var att en majoritet av Falklandsöarnas befolkning var för en sådan lösning, och det samtidigt fanns en massiv motvilja mot en sådan lösning bland öarnas befolkning. En brittisk utredning som startades 1976 om möjligheterna för Falklandsöarna att bli självständiga ökade Argentinas missnöje kraftigt.
Argentina gick i början av 1980-talet igenom en djup ekonomisk kris och ett stort allmänt missnöje fanns mot den styrande militärjuntan. Den argentinska militärjuntan, som leddes av general Leopoldo Galtieri, beslöt att avleda uppmärksamheten mot sin egna misslyckade politik genom att spela på nationalistiska känslor och erövra de närliggande Falklandsöarna, vilket bedömdes gå snabbt och enkelt och få begränsade effekter i Argentinas relationer med omvärlden.
I januari 1982 ställde den argentinska militärjuntan krav på Storbritannien att ge upp överhögheten över Falklandsöarna.
[redigera] Kriget
Den under våren uppbyggda spänningen mellan länderna ökade den 19 mars, då 50 argentinare landsteg på Sydgeorgien och reste den argentinska flaggan. Den 2 april beordrade sedan Galtieri invasionen av Falklandsöarna, han fick stöd av Peru som skickade vapen till Argentina, samt Bolivia och Kuba som erbjöd sig skicka trupper till öarna, något som inte skedde.
Britterna överaskades av anfallet, men den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig att skicka en flottstyrka till Sydatlanten. Vid de följande striderna lyckades britterna utan större svårigheter återta öarna, dels med hjälp av Chile.
Antalet stupade i konflikten blev 649 argentinare, 247 britter, 3 falkländare och 8 kinesiska sjömän. I 2002 hade 264 brittiska falklandsveteraner begått självmord, sedan kriget tog slut. I Argentina är talet 454 (2006).
De största förlusterna i människoliv orsakades av sänkningen av den argentinska kryssaren ARA General Belgrano (†323), vilket gjordes med gamla osofistikerade torpeder från andra världskriget. Argentinarna lyckades med hjälp av fransktillverkade exocetrobotar sänka den brittiska jagaren HMS Sheffield och fraktfartyget SS Atlantic Conveyor.
Britterna gick segrande ur kriget av flera anledningar. Till stor del berodde den brittiska segern på bättre vapensystem och organisation. Storbritannien fick också hjälp och stöd av Frankrike – som införde vapenbojkott emot Argentina samt lånade ut stridsflygplan av samma typ som Argentina hade så att Royal Air Force kunde träna mot dem – och av Chile och dess ledare Augusto Pinochet. De brittiska trupperna var också bättre utbildade, utrustade och motiverade än de argentinska.
[redigera] Kronologi
- 19 mars - 50 argentinska nationalister, utklädda som skrotarbetare, landstiger på Sydgeorgien.
- 24 mars - britterna skickar ett inspektionsfartyg med 22 marinsoldater för att få argentinarna att lämna Sydgeorgien.
- 25 mars - argentinsk korvett hindrar inspektionsfartyget.
- 31 mars - brittiska guvernören mobiliserar falklandsmilitsen och 57 marinsoldater på Falklandsöarna.
- 2 april - 92 grodmän och 700 marinsoldater från Argentina invaderar Falklandsöarna, strider bryter ut och den brittiska guvernören kapitulerar.
- 3 april - 100 marinsoldater från Argentina invaderar Sydgeorgien, strider bryter ut och den lilla brittiska försvarsstyrkan retirerar med inspektionsfartyget.
- 4 april - de sista brittiska soldater på Falklandsöarna kapitulerar.
- 5 april - Den brittiska regeringen beslutar att skicka en flottstyrka bestående av två hangarfartyg med Sea Harrier-flygplan samt 4.000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av 8 jagare och 15 fregatter.
- 12 april - Storbritannien meddelar att all skeppsfart inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att sänkas av atomubåtar (MEZ - Maritime Exclusion Zone)[1].
- 25 april - brittiska elitförband återerövrer Sydgeorgien.
- 28 april - en omfattande luftbro av civila och militära flyg har förstärkt den argentinska garnisonen med 12.630 man.
- 30 april - Storbritannien meddelar att alla flygplan inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att skjutas ned, utan varning (TEZ - Total Exclusion Zone).
- 1 maj - brittiskt bombflyg (Avro Vulcan B.2) bombar huvudstaden Port Stanleys flygplats från en bas nära ekvatorn (Ascension Island).
- 2 maj - brittisk atomubåt torpederar kryssaren ARA General Belgrano.
- 4 maj - argentinsk exocetrobot sätter jagaren HMS Sheffield ur spel.
- 21 maj - britterna landsätter 2.500 soldater vid Port San Carlos.
- 28-29 maj - slaget om Goose Green.
- 4 juni - Storbritanien och USA lägger in veto i säkerhetsrådet mot Perus förslag om vapenvila.
- 11 juni - hårda strider om bergen runt Port Stanley bryter ut.
- 14 juni - Argentinas överstbefälhavare på öarna kapitulerar. Krigshandlingarna tar slut men det dröjer till 20 juni innan britterna har kontrollen på alla öarna.
[redigera] Resultat
De politiska effekterna av kriget blev stora, främst i Argentina.
Efter krigsslutet ökade protesterna i Argentina mot dess militärjunta som snart tvingades avgå, och demokratin kunde återupprättas. I Storbritannien ökade den sittande regeringens popularitet i allmänhet och Margaret Thatchers i synnerhet vilket starkt bidrog till Tories överväldigande valseger i parlamentsvalet 1983.
Argentina vidhåller alltjämnt sina anspråk på Falklandsöarna. Deras anspråk motiveras med att:
- Överhögheten över öarna överfördes från Spanien till Argentina i samband med självständigheten 1816.
- Storbritannien övergav sin första koloni på öarna 1774, och avstod från koloniala anspråk i Sydamerika 1790 i ett avtal med Spanien. (Nootkasundöverenskommelsen).
- Den brittiska invasionen 1833 anses ha varit illegal enligt internationell lag.
- Öarna ligger på kontinentalsockeln utanför Argentina, vilket enligt 1958 års FN-konvention om kontinentalsocklarna skulle kunna ge dem ett anspråk till öarna.
Britterna motiverar idag sin överhöghet med att:
- Det brittiskt-spanska avtalet 1790 inbegrep inte territorier utanför statlig kontroll.
- Besittningsrätten för den femte generartionen Falklandsbor uppväger alla argentinska anspråk.
[redigera] Kuriosa
Under den argentinska ockupationen bestämde militärmyndigheterna att införa högertrafik med omedelbar verkan. Falklandsborna fortsatte dock att köra på vänster sida som en protest. Efter ockupationens slut återinfördes vänstertrafik.
[redigera] Källor
- Anderson, Duncan: The Falklands War 1982 (2002) Osprey Publishing Ltd. ISBN: 1-84176-422-1
- Freedman, Lawrence: The official history of the Falklands campaign. (2005) Routledge. ISBN: 0-7146-5207-5
- Freedman, Lawrence: Signals of war (1990) Faber and faber. ISBN: 0-571-14144-7
- Hastings, Max: The Battle for the Falklands (1983) Michael Joseph Ltd ISBN: 0-7181-2228-3
- The Falklands War - A Military History, Dvd (2002) Eagle Media Productions.
- The Fall of Port Stanley, Dvd (2002) Cromwell Productions Ltd.
- Britains Small Wars
- Argentinsk hemsida om kriget
- MoD - 20-year anniversary
- Escuadron Fenix
- Naval-History.Net - "Battle Atlas of the Falklands War 1982"
- Minnessida för de argentinska soldater som stupade
- Minnessida för de brittiska soldater som stupade
- tyska Webseite zum Falklandkrieg
- Argentinska arméns officiella hemsida
- Argentinska flottans officiella hemsida
- Argentinska flygvapnets officiella hemsida
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. | |
Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |