Eva Lundgren

Wikipedia

Eva Lundgren, född 24 november 1947 i Norge, feminist och forskare. Hon är sedan 1993 professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid tvärvetenskapliga avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning, Uppsala universitet.

Lundgren inledde sin forskningskarriär i Norge under 80-talet med att studera religöst och kulturmotiverat våld. Hon fortsatte sedan med forskning som docent i teologi vid Uppsala Universitet, där hon senare installerades som professor i sociologi år 1993 -- en tjänst instiftad av regeringen för att studera "förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle, särskilt våld mot kvinnor". Hennes forskning utgår bl.a. från teorin om existensen av en samhällelig könsmaktsordning och könskonstitueringsprocesser, där mannen systematiskt förtrycker kvinnan, något som på senare tid starkt ifrågasatts och fått medial uppmärksamhet.

Innehåll

1 Personlig bakgrund
2 Teolog i Norge
- 2.1 Våldets normaliseringsprocess
3 Deltagande i svensk debatt
4 Inflytandet på svensk politik
5 Kritik och försvar av Lundgrens forskning
6 Bibliografi i urval
7 Externa länkar

[redigera] Personlig bakgrund

Eva Lundgrens far var byggnadsarbetare och modern hemmafru. Efter en karriär som mannekäng började Lundgren studera teologi i Bergen.

[redigera] Teolog i Norge

Lundgren publicerade år 1982 Den bortkomne datter. Kvinneteologi, kvinnefrigjöring, teologikritikk. Hon disputerade 1985 vid Bergens universitet med avhandlingen På tvers. Trekk fra avvikets historie. Härefter handlade hennes samhällsvetenskapliga forskning om manligt våld riktat mot kvinnor, avgränsat till våldets sammanblandning med sexualitet och religion.

[redigera] Våldets normaliseringsprocess

Teoretiskt har Lundgren fokuserat på att utveckla begreppet våldets normaliseringsprocess, en förklaringsmodell för hur misshandlade kvinnor gradvis bryts ned och finner sig i den våldsamma situationen. Personlighetsnedbrytningen kan, menar Lundgren, ske förvånansvärt snabbt och slutar ofta med att den slagna och misshandlade kvinnan skyller mannens misshandel på sig själv. Lundgren har också sökt visa att de män som systematiskt använder ett sexualiserat våld mot sina partners gör detta i syfte att befästa sin maktposition, snarare än för att tillfredsställa ett sexuellt behov. Lundgren har också hävdat att detta våld är behäftat med ett stort kriminologiskt mörkertal, då dess natur är kringgärdat av hemmets fyra väggar och utförs i helt privata sammanhang med ett offer som är ovilligt att slå sönder sin enda kvarstående trygghet i hemmet. Ett flertal studier av mörkertalet har utförts utan att någon kriminolog kunnat fastställa annat än att det finns och är svårbestämt statistiskt.

I herrens våld (I Herrens vold. dokumentasjon avvold mot kvinner, Oslo, 1985) beskriver trettio norska kvinnors liv med våldsamma män inom den karismatiska kristendomen. Beskrivningen består av intervjuer med norska kvinnor som lever med kristet engagerade män, som misshandlar de kvinnor de är gifta med. I en senare studien, vilken presenteras i boken Gud och alla andra karlar (På svenska; Natur och Kultur, 1992) är motsvarande intervjuer genomförda med 10 av de aktuella männen. Denna bok avslutas med:

"För många är den kunskap om kvinnomisshandel som förmedlas genom den här boken extra smärtsam att ta till sig eftersom våldet hos de intervjuade männen ges en biblisk och kristen legitimation. Det är lätt att hitta kvinnoförtryckande utsagor i Bibeln, och det råder ingen tvekan om att kristendomen, liksom de flesta andra religioner, är genomsyrad av ett patriakalt tänkande. Men det är viktigt att vi ser att dessa mäns tolkningar och förståelse av till exempel Bibeln bara är en tolkning bland många möjliga. Liksom allt annat kan också Bibeln och den kristna teologin brukas och missbrukas. Bibeln kan läsas på andra sätt än vad vi sett exempel på hos dessa män. Kvinnor kan läsa samma texter och finna något helt annat. Den mest angelägna kvinnouppgiften idag är kanske att återta sanningen. Vi skall ta oss rätten att söka och vad som är sant för oss."

Lundgren, Eva Gud och alla andra karlar, Natur och Kultur, 1992)

[redigera] Deltagande i svensk debatt

I Sverige väckte hon inom vårdsektorn mycket stort uppseende då hon vid en medicinsk offentlig disputation gjorde ett så kallat ex auditorio-inlägg och skarpt kritiserade Bo Bergmans doktorsavhandling Battered wives: why are they beaten and why do they stay?, ett arbete där den disputerande empiriskt försökt hitta mönster hos de misshandlade kvinnornas personliga egenskaper och funnit ett mindre antal grupper av egenskaper som typiska för just de slagna kvinnorna. Lundgren konstaterade i sitt kritiska inlägg att om man är intresserad av våldet mot kvinnor bör man primärt undersöka dem som utför våldet, samt dels att de egenskaper Bergmans grupper ansågs ha gjorde att samtliga kvinnor i världen lever under ständigt hot att bli slagna då ingen kvinna inte hade flera av de presenterade egenskaperna, dels att det är oetiskt att genomföra studier av 'personlighet' på människor som befinner sig i psykisk och fysisk chock och därtill knappast kan förväntas vara "sitt rätta jag" då hon befinner sig i en stark social nödsituation.

Många medicinska forskare vände sig mot vad man uppfattade som oprofessionell inblandning av en forskare från en annan vetenskaplig domän. Konflikten förstärktes också av skillnader inom forskningsinriktning, där medicinsk vetenskap är empirisk och kvantitativ medan Lundgren utnyttjar en teoretisk och kvalitativ forksningsmetodik. Bergmans avhandling godkändes, men en lång debatt följde inom vården efter den kritik Lundgren framfört (se Läkartidningen nr 2/1988). Vårdpersonalen har efter detta utvecklat nya omhändertagande- och dokumentationsmetoder för dessa kvinnor och barn, med fokus på dels de särskilda svårigheter kvinnorna har att bryta upp från de destruktiva relationerna, dels den särskilda problematik som råder rättsligt för inomfamiljärt våld.

[redigera] Inflytandet på svensk politik

Eva Lundgrens anhängare anser att hennes forskning påverkat många inom det offentliga Sverige som arbetar yrkesmässigt, politiskt eller ideellt mot denna form av våld i samhället. Bland de mer kända är före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ideellt arbetande kvinnor och män i landets olika kvinnojourer och ROKS samt personal inom vård, polis- och rättsväsen och socialvård. Denna kategori våld faller under så kallat allmänt åtal sedan 1980, och kvinnorna behöver inte längre själva ensamma driva den rättsliga processen mot sina våldsamma män. Denna förändring infördes långt innan Lundbergs forskning uppmärksammades.

[redigera] Kritik och försvar av Lundgrens forskning

Delar av kvinnojoursrörelsen i Sverige blev starkt kritiserad efter Evin Rubars TV-dokumentär Könskriget i maj 2005, där Lundgrens teorier om kopplingar mellan satanistiska nätverk och kvinnovåld diskuteras. Den debatt som följde programmet ledde till ett visst fokus på Lundgren och hennes forskning.

Under våren 2005 fortsatte kritiken, bland annat framförde hennes kritiker att hon redan 1991 påstått att hennes väninna nästan offrats av satanister. I Norge har Lundgren av førsteamanuensis Asbjørn Dyrendal vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet anklagats för att sprida konspirationsteorier (se [1]).

Den 3 juni publicerade statsvetarprofessorn Bo Rothstein och universitetslektorn Anne-Marie Morhed en artikel på DN Debatt där de anklagade Lundgren för bristande belägg för de påståenden hon för fram i sin forskning och krävde en granskning av Lundgrens forskning. Bland hennes kritiker finns även förre universitetsrektorn Stig Strömholm.

Universitetets ledning, i form av rektor Bo Sundquist, beslutade senare i samma månad att genomföra en sådan granskning av samtliga Lundgrens artiklar och rapporter för att bedöma om det fanns sakligt underlag för kritiken om vetenskaplig ohederlighet. Sundquist beskrev skälet till granskningen så här:

"- Eftersom det uppstått så starka reaktioner kring Eva Lundgrens forskning, är det viktigt för Uppsala universitet att göra en ordentlig granskning, vilket vi nu kommer att göra. Det finns två viktiga skäl till granskningen: Vi värnar om Eva Lundgren som forskare och om allmänhetens tilltro till forskningen, särskilt inom det aktuella området. Granskningen genomförs i enlighet med universitetets handlingsprogram för hantering av anklagelser om ohederlighet i forskning."

(Ur univeristetets pressmeddelande)

Kritiken gällde inte enbart Lundgren själv, utan riktades även mot Uppsala universitet, som av flera forskare ansågs ha utnämnt Lundgren till professor trots att hennes forskningsresultat skulle vara klandervärda. Stig Hadenius beskrev i en debattartikel i DN (29 juli 2005) tillsättningen av Lundgren som professor i sociologi som "ett politiskt spektakel". Han kritiserar regeringen och dåvarande socialdemokratiska kvinnoförbundsordföranden Margareta Winberg, men främst vänder han sig "mot den samhällsvetenskapliga fakulteten och dess tjänsteförslagsnämnd. De accepterade en skräddarsydd professur i sociologi till en teolog med de rätta åsikterna enligt de makthavande personerna." (se [2]).

I december 2005 lade de av Uppsala universitet utsedda granskarna fram en rapport (se [3]) där man konstaterade att det inte fanns tillräckliga belägg för att fälla Lundgren för medvetet fusk. Däremot pekade de på kvalitativa brister i Eva Lundgrens forskning.

De båda granskarna var dock delvis oeniga i sina slutsatser och rapporten från innehåller därför två olika sammanfattande omdömen. Margareta Hallberg avslutar med följande omdöme ([4], sidan 17-18):

"Lundgren m.fl. hävdar att de har avlivat myten om att våldet mot kvinnor kan knytas till särskilda grupper av män. Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta. [...] Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet. [...]

Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas. Vilka slutsatser som bör dras av detta vill jag dock överlåta åt Uppsala universitet att avgöra."

Jörgen Hermanssson avslutar med följande omdöme:

"Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att bli blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras. Jag kan avslutningsvis inte avstå från att tillhandahålla en mer allmän reflektion kring hela detta ärende. Hur skall man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridiska granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak."

Uppsala universitets undersökning avslutades den 15 december med ett formellt friande av Lundgren. Rektor Sundquist skriver:

"Granskningsrapporten ger enligt fakultetsdekanus (och jag ansluter mig som rektor till den bedömningen) inte underlag för att gå vidare i granskningen om ohederlighet. Jag instämmer med fakultetsdekanus’ slutsats att undersökningen inte kan tolkas så att Eva Lundgrens heder kan ifrågasättas."

(PM, 2005-12-15)

"Det ligger i sakens natur att en granskning av detta slag allvarligt försvårar för en forskare att under och efter den tid granskningen pågår på ett bra sätt fullgöra sina arbetsuppgifter. Uppsala universitet anser därför att det är viktigt att Eva Lundgren får stöd och hjälp av universitetet att ånyo få möjligheter och förtroende att fullt ut verka som akademisk lärare. Uppsala universitet har därför beslutat att erbjuda Eva Lundgren tid för egen forskning på heltid under två år med erforderliga resurser i form av planeringsbidrag."

(Brev, ställt till den det vederbör, 2006-06-30)

[redigera] Bibliografi i urval

2001: Ekte kvinne? Identitet på kryss og tvers. Oslo.
2001: Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige. Stockholm.
1994: La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep. Oslo.
1993: Det får da være grenser for kjønn. Voldelig empiri og feministisk teori. Oslo.
1992: Gud och alla andra karlar. Om kvinnomisshandlare. Stockholm.
1990: Gud og hver mann. Seksualisert vold som kulturell arena for å skape kjönn. Oslo.
1987: Prester i lyst og last. Om kjönn, makt og erotikk i Den norske kirkes sjelesorg. Oslo.
1985: I Herrens vold. Dokumentasjon av vold mot kvinner i kristne miljöer. Oslo.
1985: På tvers. Trekk fra avvikets historie. Doktorsavhandling, Bergen.
1984: Den Herren elsker, tukter han. Tre rapporter om overgrep mot kvinner. Bergen.
1982: Den bortkomne datter. Kvinneteologi, kvinnefrigjöring, teologikritikk. Oslo.
1981: Djevleutdriverne. Eksorsisme i Norge. Oslo.