Wing Chun
Wikipedia
Wing chun (詠春) är en sydkinesisk kung fu-stil.
Innehåll |
[redigera] Organisationer och stavningar
Det finns ett flertal separata organisationer inom wing chun, med rötter hos olika lärare. Ofta väljer dessa olika sätt att stava stilens namn med våra västerländska bokstäver, såsom Ving Tsun (enligt VTAA org. i HK) Yong Chun (enligt mandarin Putonghua standard) Wing Cheun (enligt Yale Cantonese Spelling) Wing Tsun, Ving Tchun, Wing Tzun och så vidare. Som ganska vanligt är inom kampsportsvärlden, har det genom tiderna pågått en politisk kamp där olika mästare och organisationer framställer sig som den enda rätta tolkningen av stilen och det råder ofta en skarp känsla av rivalitet mellan de olika grenarna. Träningen variera något i olika traditioner; dels har olika lärare har egna personliga tolkningar av stilen, dels kan deras egen lärare ha varierat sin undervisning under tidens lopp.
[redigera] Historia
Stilen har spårats till sekelskiftet 1700/1800. Det finns många legender om hur stilen ska ha uppkommit, men det troligaste är att wing chun har uppkommit genom en sammansmältning av tidigare stilar. Den vanligaste berättelsen om stilens ursprung är att den uppfanns av en buddistisk nunna vid namn Wu Mei eller Ng Mui. Stilens tidiga histora finns relativt detaljerat beskriven, men det är tveksamt om många av de tidigaste utövarna ens existerat. I vissa fall kan de vara en sammanslagning av flera personer, kanske hela skolor eller till och med rena myter. En av de tidiga mästarna som man dock vet har existerat är Leung Jan (1826 - 1901). Denne man, som arbetade som en sorts apotekare, lärde sig wing chun av en personer som arbetade på operasällskapet Röda Djonken.
Yip Man var den första att lära ut Wing Chun öppet i Hong Kong på en skola som accepterade betalande elever. Innan dess hade det inte ens gått att betala för att lära Wing Chun, utan stilen hölls strikt inom familjerna som hade kunskapen. Yip Man dog 1972 och anses vara början till den moderna Wing Chun historien.
[redigera] Systemet
Wing chun är avsett och ansett som en realistisk och praktiskt kampart. Systemet bygger till stor del på kamp på kort avstånd.
Stilen betraktas inte som en sport av sina utövare, och det är relativt ovanligt att utövare som tränar Wing Chun ställer upp i kampsportstävlingar. Träningen är därför inte tävlingsanpassad: man tränar inte för olika tävlingsmoment eller fokuserar på poänggivande tekniker. Anhängarna menar att möjligheten att träna helt utan att ta hänsyn till vilka regler som råkar gälla i tävlingar är en stor styrka.
Wing chun består av ett relativt litet antal tekniker som är uppbyggda för att kunna användas ihop och bilda en enhet som passar bra ihop. I träningen betonas vikten av att lära sig koncept och principer istället för massor av oilka tekniker för varje tänkbar situation. Dessa principer kan sedan tillämpas av den enskilde utövaren på ett sätt som passar dennes egna stil och förmåga. På avancerad nivå kan man se att olika personer använder sin kunskap i stilen på olika sätt, men så länge principerna och koncepten är korrekta är det fortfarande wing chun.
En mycket viktig del av träningen, något man tränar på alla nivåer, är att automatiskt hitta rätt distans och vinkel i förhållande till motståndaren. Detta görs till stor del genom att träna på fotarbete, det vill säga förlyttningar medelst fötterna. Själva fotarbetet anses av många vara grunden till förståelse av wing chun. Detta är på intet sätt unikt för just wing chun utan dom flesta kampstilar, inklusive västerlänsk boxning, poängterar vikten av ett bra fotarbete. Eftersom mycket av wing chuns tekniker utförs med händerna anses det speciellt viktigt att upprätthålla en stabil kontakt med marken och god balans.
En god balans och stabil kroppsstruktur poängteras på alla nivåer i träningen. Inom Wing Chun anses det av yttersta vikt att aldrig tappa balansen och kontrollen. Detta gör att alla tekniker, både slag och sparkar, utförs på ett sätt så att balansen bibehålls. Även om en attack inte träffar skall balansen bibehållas. Detta ställer vissa krav på vilka tekniker kan utföras under Wing Chun konceptet.
De flesta attacker är korta. Det förekommer normalt inga hopp, falltekniker eller andra stora rörelser, och i princip finns det bara två olika utgångsställningar. På många sätt är wing chun ganska likt västerländsk boxning, i och med att man så mycket som möjligt försöker behålla båda fötterna på marken och att man försöker röra sig så ekonomiskt som möjligt.
Man använder alltid maximalt med kraft rakt framåt. Kraften används för att attackera motståndaren så snabbt och direkt som möjligt. Typiska wing chun-anfall tar alltid kortaste vägen mot motståndaren. Dom flesta attacker är linjära, dvs går på en rak linje genom luften mot målet. Idén är att alltid hålla sig till en rak linje på grund av att man inom wing chun menar att en attack som går rakt mot målet alltid är snabbare än en cirkulär attack. En cirkulär attack, exempelvis en krok, kommer alltid i teorin att träffa målet senare än den direkta linjära attacken. Även sparkarna är raka och går direkt mot målet på en rak linje.
Dom vanligaste attacker utförs med händerna armbågarna, knäna eller fötterna.
En vanlig attack med handen är ett slag med knuten eller öppen hand. Det typiska för wing chun är att ett slag med knuten hand utförs med handen vertikalt och där träffytan är dom tre nedersta knogarna. Jämför exempelvis med många andra budostilar eller västerlänsk boxning där det är mer vanligt att träffa med en horisontellt knyten näve. Även handens ovansida kan användas som träffyta. Att träffen sker med vertikalt liggande hand och med de tre understa knogarna är en följd av det korta avståndet. Det är helt enkelt ett mer praktiskt sätt att slå när avståndet är kort då handen ej behöver vridas till horisontalläge utan kan träffa i samma vinkel som den hålls i försvarsställning.
Slag med öppen hand förekommer relativt ofta, oftare än i många andra stilar. Attacker med öppen hand kan användas mot käken, halsen och andra mjuka delar av kroppen. Många utövare har en personlig preferens för att använda sig av öppna händer, speciellt vid attacker mot kroppen. Lägre fram i systemet, på en mer avancerad nivå, förekommer även attacker med fingrarna mot strupe och ögon.
Inom wing chun föredrar man att attackera där motståndaren är som mjukast, det vill säga hals, strupe och knän. Här är ett av dom uppenbara skälen till varför wing chun utövare menar på att stilen inte passar sig speciellt bra i tävling då mycket av attackerna är direkt förbjudna och rent olämpliga i sportsammanhang. Detta, något brutala, sätt att slå mot kroppens svagaste delar är en del i wing chuns praktiska och pragmatiska filosofi att använda minsta möjliga kraft och attackera där det ger mest utdelning.
Attacker med ben - sparkar - förekommer mot alla kroppsdelar. Dock lägger många utövare större vikt vid att träna låga sparkar mot motståndarens knän då dessa passar bra in i systemet. En låg spark anses vara snabbare och lättare att utföra än en hög dito från det korta avstånd wing chun strävar efter. Det är också relativt svårt att utföra en spark mot motståndarens övre regioner då denna befinner sig på wing chuns korta avstånd, då är det mer logiskt att attackera motståndarens knä och skrev.
Attacker med armbågarna används ofta när avståndet är för kort för slag med händerna. En armbågsattack kan antigen utföras i mot huvudet eller halsen. Även låga attacker med armbågar mot kroppen förekommer.
I normalfallet används händerna för att attacker och försvara övre delen av kroppen och benen för nedre delen av kroppen. Inom dom olika grenarna finns lite olika inställning till hur försvar skall gå till. Vissa grenar poängterar ett mjukt flöde där attacker styrs undan mer än blockeras. Andra grenar använder mer kraft för att blockera attackerna.
Andra karakteristika för stilen är träningsformen chi sao (klisterarmar) som används för att träna upp reflexer, och träning med en stor trädocka som ofta kallas wooden dummy.
Wing chun är en typisk "kontringsstil", det vill säga att en wing chun utövare reagerar på en attack och kontrar med en motattack. En typisk wing chun-kontring består av att försvar och attack kommer samtidigt, då alternativet att först försvara sig och därefter samla kraft för att attackera tar längre tid. Man kan på så sätt inte uppnå maximalt kraftiga attacker, men inom wing chun prioriteras hastighet framför styrka. Eftersom tanken är att en attack alltid skall följas av en skur med attacker är tanken att den mindre kraften kompenseras genom att slå fler gånger.
Vissa wing chun organisationer har senare tid inför andra moment i träningen än de rent klassiska. Vissa har med influens från modern MMA börjat träna markkamp. På andra håll har man kompletterat träningen med filipinska kampstilar såsom eskrima, arnis och kali. Inom andra, mer traditionella, wing chun stilar så anser man att markkamp inte passar in i systemet och tränar inte detta alls.
[redigera] Vapen
Wing chun är i första hand en vapenlös stil. Fokus ligger på att använda händer och fötter men historiskt har det förekommit vapen på dom högre nivåerna i stilen.
Vanlig förekommande vapen inom wing chun är två korta svärd, eller långa knivar om man så vill, samt en lång stav.
Knivarna och staven börjar vanligtvis tränas på en relativt avancerad nivå. Därför är det ovanligt att nybörjare tränar med dessa vapen. Knivarna, som används i par, är korta och relativt breda. Dessa kallas även för "butterfly knives/swords" på engelska. Träningen med knivarna övar upp styrkan i handlederna eftersom knvivarna är relativt tunga att hantera. Just handledsstyrka är viktigt i de vapenlösa wing chun teknikerna och vapenträningen ger som bieffekt även indirekt träning i dessa. Vissa grenar av Wing chun har valt att använda mer traditionella svärd som är lite längre och smalare.
Även staven, som är relativt lång i jämförelse med många andra stilar, används för att träna upp styrkan i armar, axlar och en stabil ställning.
[redigera] Formerna
Traditionell kung fu-träning består ofta till stor del av olika former (träningsform bestående av en serie av rörelser som ska utföras på ett visst sätt, jämför de japanska ordet kata). I wing chun finns endast tre former som utförs utan vapen. Utöver det finns former för knivarna, staven och andra specialvarienter i många grenar av stilen. Men det är dom tre vapenlösa formerna som är grunden i wing chuns former.
Formerna introduceras traditionellt i träningen efter hand eleverna är mogna för det. Exakt när detta sker bestämt av tränaren och vilken organisation man tränar under. I modern tid så följer tränandet av formerna ofta någon sorts "utbildningsplan" där formerna tränas efter hur långt en utövare har gradera sig.
Dom tre formerna är precis samma former både för nybörjare och avancerade. Det finns således inga former speciellt anpassade för nybörjare eller mer rutinerade och avancerade utövare. Detta gör att alla gör precis samma former inom en organisation. Förutsatt att utövare kommit så långt i träningen att denna har lärt sig alla tre. Detta gör att en form kan se lite annorlunda ut beroende om det är en mästare med lång erfarenhet som utför den eller om det är en nybörjare som gör formen för första gången i sitt liv.
En form är en serie av förutbästämda rörelser/tekniker som skall utföras i en följd. Rörelserna kan exempelvis vara steg, sparkar, attacker med händerna eller andra rörelser med syfte att utveckla styrka eller kordination. Formerna används som en träningsmetod där utövaren kan träna tekniker ensam, annars är parträning mycket vanligt inom wing chun. Men formerna används även för att få mental styrka och mindre stress. Det varierar från klubb till klubb och mellan olika organisationer exakt hur formerna utförs. Det finns ett otal olika variationer på alla tre formerna. Samtidigt utvecklas och ändras formerna något genom tiden i takt med att stilen utvecklas.
Första formen, siu lim tao, är den första form en nybörjare lär sig och lär ut stilens grunder. Denna form görs utan att fötterna rör sig. Utövaren står stilla i en av wing chuns grundpositioner och gör tekniker endast med armarna. Målet är att lära sig korrekta vinklar för varje teknik och hur energi genereras. Mentalt lär den första formen ut koncentration, att kunna fokusera enbart på rörelserna i formen och rensa sinnet från andra störande tankar.
I den andra formen, chum kil, börjar utövaren att röra på sig och fotarbete och sparkar introduceras. Målet är att hitta den bästa vinkeln och positionen för att attackera motståndaren. Andra formen lär ut hur grundställning, höft, axlar och armbågar jobbar tillsammans för att ge maximal kraft.
Den tredje formen, biu tse också benämnd biu ji, är den mest avancerade av wing chuns traditionella former. Den lär ut hur utövaren skall komma ur en dålig position och återta kontrollen. Eftersom den genom historien har lärts ut väldigt restriktivt har den har en aura av mystik runt sig. Den tredje formen introducerar även slag med fingrarna mot ögon och hals.
[redigera] Chi sao
Chi sao brukar ofta anses vara den övning som är mest karakteristisk för just wing chun. Det är en övning som används för att lära ut bland annat hur man instinktivt skall reagera på anfall och motståndarens försvar. Chi sao är en träningsmetod som tränas på ett visst sätt för att träna upp vissa förmågor, inte en teknik som ska vara användbar i sig. Genom att söka kontakt med motståndarens armar och ben så skall den som bemästrar chi sao kunna reagera väldigt snabbt på hur motståndaren rör sig. Denna del av träningen skall öva upp reflexer och reaktioner så att detta sker snabbt och så automatiskt som möjligt.
Chi sao kan se lite lustig ut för den oinvigda. Två personer står framför varandra med bägge underarmarna i kontakt med partnerns underarmar. Båda personerna rör därefter armarna i runda rullande rörelser. Härifrån kan man sedan försöka attackera sin partner genom att komma förbi hans händer med sin attack. Man kan träna chi sao helt fritt där bägge partnerna försöker attackera och försvara sig bäst dom kan, eller med förutbestämda attacker och försvar. Tanken med chi sao är att det är själva trycket man känner från motståndarens armar på sina egna armar som skall styra reaktionerna. Det går därför utmärkt, och detta praktiseras ibland på träningar, att utföra chi sao blundandes. Genom att det är trycket som bägge personerna känner på sina armar som styr hela övningen är det väldigt svårt att förstå vad övningen går ut på utan att testa själv.
Det finns även en övning med benen som liknar chi sao, som heter chi gerk.
[redigera] Bruce Lee och Yip Man
Wing chun är en av de kinesiska stilar som är väl spridda i väst. Det har delvis att göra att stilen fick stor uppmärksamhet genom filmstjärnan Bruce Lee. Han började i unga år lära sig wing chun av Yip Man. Yip Man var troligen den förste som tog wing chun utanför själva Kina, då han bosatte sig i Hong Kong. Bruce Lee blev en stor stjärna i Kina och övriga Ostasien genom en rad kampsportsfilmer producerade i Hong Kong. Han dog strax innan hans första Hollywood-producerade film, Enter the Dragon, hade premiär men blev i och med filmens premiär en stor kung fu-stjärna över hela världen. Som kampsportsutövare är Bruce Lee dock inte primärt känd i egenskap av utövare av wing chun, utan för sin egen kampstil jeet kune do (ofta förkortat JKD). Innehållet i hans filmer har dock inte speciellt mycket med varken wing chun eller JKD att göra.
Delvis på grund av Bruce Lee är Yip Mans namn mycket välkänt. Det finns goda skäl att tro att han alls inte var den störste mästaren under sin tid, men stor del av den wing chun som finns i väst härstammar från honom. Det förekommer många rykten om vem som har tränat mest under Yip Man, och det är helt klart att många som påstår sig ha haft honom som mästare far med osanning - i vissa fall är det omöjligt rent kronologiskt. Inom stilen har det funnits, och finns fortfarande, mycket politiska strider med smutskastning och förtal av andra grenar. Mycket av denna politik går ut på att argumentera att man är den enda som har fått den rätta träningen av just Yip Man och att alla andra har tolkat hela stilen på ett felaktigt sätt.
