Träldom

Wikipedia

Träldom var det juridiska och sociala tillstånd, vari de germanska samhällenas lägsta klass, trälarna (fornsvenska Þræl), de ofria, befann sig.

Trälar verkar alltifrån äldsta tider ha förekommit hos de germanska folken. De betraktades som saker i sina ägares händer och åtnjöt blott i sådan egenskap skydd till sina personer. Trälens herre hade oinskränkt makt över honom, även över hans kropp och liv. Tillfogades trälen av någon annan en skada, var detta en oförrätt, som begåtts mot hans herre och för vilken denne hade rätt att kräva upprättelse. För rättskränkning från trälens sida var det även hans herre, som närmast hade att svara.

Förmögenhet kunde trälen inte äga. Han kunde inte heller ingå äktenskap enligt landets lagar. Detta kan dock endast sägas ha varit utgångspunkten för lagstiftningen i ämnet. Än i ett, än i ett annat avseende, olika för olika rättsområden och för olika tider, inrymdes åt trälarna i visst mått en rättsställning i samhället. Särskilt ingrep den kristna kyrkan kraftigt till trälarnas förmån. Och den av strömning som kyrkan frambringat ledde slutligen till träldomens fullständiga upphävande. I de flesta germanska länder skedde detta dock till en början på så sätt att träldomen endast bytte karaktär. Den gick över i livegenskap.

Träldom uppstod genom krigsfångenskap, genom härstamning från eller gifte med träl eller genom frivillig underkastelse. Vanärande brott och underlåtenhet att betala skuld kunde även föranleda träldom. Genom frigivning löstes träldomen. Den frigivne kom emellertid ursprungligen inte i besittning av alla en fri mans rättigheter; inte ens hans avkomma gjorde det, ty i en följd av generationer hängde trälbörden kvar och ledde, ehuru visserligen i alltjämt förminskat mått, till en viss saknad av självständighet och medborgerlig rätt.

Den tid från vilken våra äldsta underrättelser om de nordiska rättsförhållandena härrör låg tämligen nära tiden för träldomens fullständiga avskaffande. Rättssatserna röjer också, att de hör till en brytningsperiod. Det finns stadganden, som inom vissa gränser behandlar trälarna som verkliga rättssubjekt, andra, som likställer de frigivna med de friborna, och ännu andra, som gynnar frigivningar eller öppnar utsikter för en träl att även i annan ordning förvärva sig frihet. Och då enligt germansk rätt i allmänhet barn av förbindelse mellan fri och träl antingen blev trälar eller också delade endera faderns eller moderns villkor, blev de enligt de svenska rättsböckerna däremot alltid fria. Man ser, att institutet är statt under avveckling.

I Norge och på Island är likväl tal om trälar och träldom ännu på 1100-talet, i Danmark och Sverige till och med under 1300-talet. Sista gången som förordnande om trälar meddelats i Sverige är i den stadga, som Magnus Eriksson gav 1335 under sin eriksgata. Där påbjöds att den som i Västergötlands eller Värends lagsagor föddes av kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara träl eller bära träls namn. Äldre föreskrifter av liknande art har meddelats redan förut för andra landsändar. Förbud mot att ge sig till träl (gåvträldom) skall ha utfärdats redan av Birger jarl. I privaträttsliga urkunder omtalas, på ett undantag när (Arnö 2 juni 1304), ej träldom som bestående efter 1200-talets slut.

Att träldomen i Sverige inte avlöstes av livegenskapen berodde på att länsväsendet, som framkallade livegenskapen, inte fick något verkligt fäste i Sverige. Men de stadganden, som utfärdades med avseende på inte enbart tjänstehjon och landbönder, utan även den självägande bondeklassen, var visserligen en längre tid påverkade av de rättsgrundsatser och bestämmelser som i andra länder tilllämpades beträffande livegna.