Sigismund

Wikipedia

Sigismund I hänvisar hit. Flera betydelser av Sigismund och Sigismund I, se Sigismund (olika betydelser)

Sigismund

Sigismund porträtterad av Martin Kober omkr. 1590

Regeringstid

Sverige: 17 november 1592-24 juli 1599
Polen: augusti 1587-19 april 1632

Kröning

Sverige: 19 februari 1594
Polen-Litauen: december 1587

Valspråk

Pro jure et populo
("För rätten och folket")

Ätt

Vasa

Föräldrar

Gemål(er)

Anna av Steiermark
(till 10 februari 1598)
Konstantia av Steiermark
(1605-12 juli 1631)

Barn

Företrädare

Sverige: Johan III
Polen: Stefan Batory

Efterträdare

Sverige: Karl IX
Polen: Vladislav IV

Född

20 juni 1566
Gripsholms slott, Mariefred,
Södermanland

Död

19 april 1632
Warszawa, Polen

Begravningsplats

Krakóws domkyrka, Polen

Sigismund (född 20 juni 1566, död 19 april 1632), kung av Sverige 1592–1599 och som Sigismund III Vasa (på polska Zygmunt III Waza; på litauiska Zigmantas Vaza) kung av Polen och storfurste av Litauen från 1587.
Sigismund var son till Johan III och Katarina Jagellonica, sonson till Gustav Vasa, brorson till Erik XIV och Karl IX, kusin till Gustav II Adolf. Han var gift i maj 1592 med Anna av Steiermark (1573-1598) och 1605 med dennes syster Konstantia av Steiermark (1588-1631).

[redigera] Utväljandet till polsk kung

Sigismund, son till Johan III och den polska prinsessan Katarina, dotter till Sigismund I av Polen, föddes den 20 juni 1566 under föräldrarnas fångenskap 1563-1567 på Gripsholms slott och blev genom faderns tronbestigning 1569 närmaste arvinge till den svenska kronan. Han var född arvinge också till Litauens krona, men genom unionen i Lublin 1569, som Johan III visserligen aldrig erkände, skapades dubbelriket Polen-Litauen i form av en enhetlig valmonarki. Med tanke på hans utsikt att ändock bli väljarfolkets utkorade lät fadern uppfostra honom i romersk-katolska religionen, ehuru hans egentliga lärare (Niklas Rasck, Arnold Grothusen) var protestanter.

Prins Sigismund Vasa med skallra. Vargtanden om halsen skall skydda mot sjukdomar, trolldom och ondska. Målning av Johan Baptista van Uther.

År 1586 var Sigismunds förmälning med prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp (av protestantisk bekännelse) påtänkt, men detta uppslag förföll såsom oförenligt med den stora dynastiska planen. Efter Stefan Batorys död (december 1586) verkade änkedrottning Anna, Stefans moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val och för en giftermålsförbindelse mellan Vasahuset och den rivaliserande habsburgska dynastien.

Johan III blev i det avgörande ögonblicket tveksam, ehuru det var ett uppenbart svenskt intresse att avvärja den moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa kronan åt sonen genom Estlands avträdande, men hans något tvetydiga instruktioner hindrade inte de svenska sändebuden (Erik Brahe och Erik Sparre) från att göra en sådan utfästelse, för vilken änkedrottningen gick i borgen med all sin egendom. Väljarfolkets majoritet vanns för Sigismund genom måttliga utfästelser (augusti 1587), särskilt emedan en segrande moskovitisk eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig med Osmanska riket och emedan den mäktige kanslern och hetmanen Jan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för vilken den påvliga diplomatin i hemlighet verkat, proklamerades dock samtidigt av en minoritet, och situationen ledde till inbördeskrig, som slutade med Maximilians nederlag och tillfångatagande vid Pitschen (Byczyna) i januari 1588.

[redigera] Kung av Polen

Sigismund lämnade Sverige i september 1587, sedan han och fadern genom "Kalmar stadgar" enat sig om garantierna för Sveriges självständighet och intressen inom den nya föreningen. Efter landstigningen i Danzig fördes besvärliga förhandlingar med de polska ständernas ombud angående Estlands avträdande, som Sigismund ihärdigt förvägrade. Samma hållning intog han vid kröningen i Kraków (december 1587) trots våldsamma påtryckningar av Zamoyski och andra; tvistefrågan uppsköts till hans tronbestigning i Sverige.

Sigismunds sigill

Ärkehertiginnan Anna av Steiermark (1573-1598). Hon och hennes syster Konstantia av Österrike (1588-1631) var döttrar till ärkehertig Karl av Steiermark och Maria Anna av Bayern.

I Polen blev Sigismund inte populär; han var "alltför tystlåten, envis, långsam, njugg och mjältsjuk" (Olof von Dalin), och hans böjelse för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde från början. Det halvt fientliga förhållandet till Österrike ordnades under den påvliga kurians bemedling genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars 1589), och samtidigt inledde Sigismund förhandlingar med ärkehertig Ernst om en abdikation till dennes förmån. Detta skedde i samförstånd med Johan III, som redan ångrade 1587 års valpolitik och längtade efter sonen. På mötet i Reval (september 1589), då han sökte övertala Sigismund att medfölja till Sverige, omintetgjordes dock hela planen genom de svenska och polska rådsherrarnas energiska föreställningar. Sigismund fortsatte emellertid abdikationsförhandlingarna och äktade i samband därmed ärkehertiginnan Anna av Steiermark, dotter till ärkehertig Karl av Steiermark, i Kraków i maj 1592.

Vissa personer tillhörande den nya drottningens hovstat (Schiehel, Gemma, Ursula Mejerin) framträder snart som medlemmar av Sigismunds kamarilla, men trängs med tiden i skuggan av den jesuitiske kammarherren Bobola. Emellertid hade Sigismunds intima förbindelser med Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet framkallat misstämning bland adelsfolket, som till riksdagen 1592 krävde en räfst med kungen och hans hemliga agenter. Sigismund lät förmå sig till ett slags avbön och löfte om bättring.

[redigera] Kung av Sverige

Polsk-lituansk-svenska unionen 1592-1599

Sigismund till häst

Efter fadern Johan III:s död 17 november 1592 fick Sigismund med viss svårighet riksdagens tillstånd att besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att avträda Estland. Han åtföljdes 1593 till Sverige, där han anländer med sin drottning till Stockholm den 30 september 1593, av den påvlige nuntien Germanico Malaspina (1550-1604) och sina jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna med hertig Karl och de svenska ständerna i mycket bestämde hans hållning (se Germanico Malaspina). Han förmådde inte genomdriva sitt krav att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet och han måste före kröningen i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594 avge försäkran att fasthålla vid Uppsala mötes beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest mot dessa avtvungna medgivanden.

Vid sin avresa från Sverige i juli 1594 förstod han att splittra den svenska regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet och de kungliga ståthållarna och förbehöll sig själv särskilt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik allt från Söderköpings riksdag 1595 (se Karl IX) stod Sigismund länge utan verkliga maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en stor beskickning till Sverige 1596. Endast det av Clas Fleming styrda Finland förblev honom troget. Till en verklig kraftansträngning samlade sig Sigismund 1598, sedan han beslutit sig för en väpnad expedition till Sverige. Han utverkade riksdagens tillstånd att resa på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt neutralt i den utbrytande fejden. Sigismund värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar och städer till en mot hertig Karl riktad handelsblockad. Detta misslyckades, men hohenzollernska huset, som i fråga om länshertigdömet Preussen stod i beroende av Sigismund, erbjöd (i samförstånd med Mecklenburg) en stark diplomatisk påtryckning emot hertig Karl, ehuru denna inblandning i själva verket snarare tog formen av en opartisk medling.

Sedan Sigismunds armada satt sig i besittning av Kalmar började under de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan kungen (Erik Sparre) och hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk, och sedan Sigismund försummat att utnyttja sin framgång i slaget vid Stegeborg 8 september 1598 led han ett avgörande nederlag i slaget vid Stångebro 25 september 1598. Genom fördraget i Linköping samma års gav Sigismund efter för hertigens fordringar: krigsfolket skulle avdankas, Sigismund skulle snarast bege sig till Stockholm för att regera enligt lag och ed. Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. Sigismund bröt omedelbart fördraget: sedan han inlagt en besättning i Kalmar avseglade han till Danzig. Han återupptog blockadplanerna och rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut var också Finland kuvat. På riksdagen i Stockholm 24 juli 1599 blev Sigismund avsatt (se Karl IX).

[redigera] Efter avsättningen i Sverige

Från 1601 var Sigismunds krig mot farbrodern också Polens krig mot Sverige; det fördes i Livland med växlande lycka (se Jan Karol Chodkiewicz). Från polsk synpunkt var förvecklingarna med Ryssland långt betydelsefullare, och från 1604 var Sigismund själv djupt invecklad i de intriger som spanns kring den förste falske Dimitrijs person och genom vilka Polen 1609 drogs in i krig med Ryssland (se Dmitrij Ivanovitj och Polens historia). I sin utrikespolitik höll Sigismund för övrigt fast vid sina intima förbindelser med huset Habsburg och beseglade dem 1605 ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin svägerska, ärkehertiginnan Konstantia av Steiermark. Den store Zamoyski, som ogillat detta steg och över huvud förkroppsligade den polska adelns ovilja mot tyskt inflytande, avled vid samma tid. Det allmänna missnöjet med Sigismunds tyska och jesuitiska kamarilla och med hans påstådda absolutistiska strävanden bröt 1606 ut i en väldig adelsresning (rokosz), som dock krossades av rikets reguljära krigsmakt i slaget vid Guzow 1607. Därmed fick den jesuitiska reaktionen fritt spelrum, och det österrikiska inflytandet befästes; en formell allians mellan Polen och Österrike avslöts dock först 1613. Då Sigismund 1620 lämnade kejsaren hjälp mot Gábor Bethlen bidrog detta till en oundviklig brytning med osmanerna (se Polens historia). Om Rigas fall 1621 och det fortsatta kriget med Sverige se Gustav II Adolf. Sigismund avled den 19 (30 g.st.) april 1632 på Warszawas slott (han hade 1609 utsett Warszawa till Polens huvudstad) och ligger begravd i Krakóws domkyrka.

Bland de polska statsmän som under Sigismunds senare period åtnjöt hans särskilda förtroende bör nämnas stormarskalken "markgreve" Zygmunt Myszkowski och hans efterträdare Mikolaj Wolski, kanslern Felix Kryski och hans efterträdare Andrzej Lipski. Särskilt nära stod honom naturligtvis också den svenska emigrantkretsen, de båda kusinerna Jöran Posse m.fl., och av tyska äventyrare greve Althan och Tengnagel.

Sigismund synes ha haft ett lyckligt familjeliv. Under sin sista tid arbetade han på att få de yngre sönerna försörjda med biskopsstift, och Johan Albert blev i själva verket biskop av Ermeland, senare av Kraków, Karl Ferdinand biskop av Breslau.

Konungen var en mycket begåvad målare och guldsmed. Endast tre av hans tavlor överlevde till våra dagar: en av dem har genom århundradena tillskrivits Tintoretto. I sin guldsmedsverkstad tillverkade han egenhändigt största delen av den berömda silverkistan med reliker av den Helige Adalbert som befinner sig i domkyrkan i Gniezno.