Slaget vid Lund

Wikipedia

Slaget vid Lund

Karl XI (till höger) och Erik Dahlbergh, målning av Johan Philip Lemke

Datum	4 december 1676
Plats	Norr om Lund, Skåne
Utfall	Svensk seger

Stridande

Sverige

Danmark

Befälhavare

Karl XI
Simon Grundel-Helmfelt

Kristian V
Carl von Arenstorff

Styrka

ca 8 000 man

ca 13 000 man

Förluster

3 000 döda
70 tillfångatagna

6 500 döda
2 000 tillfångatagna

Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant

Slaget vid Lund stod den 4 december 1676 och är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark. Förlusterna var cirka 50% på båda sidorna (6 500 danska trupper och 3 000 svenska trupper). Slaget var oerhört kaotiskt och rena tillfälligheter gjorde att svenska armén segrade.

[redigera] Förspelet

Innan slaget hade svenskarna sitt härläger vid Lilla Harrie norr om Kävlingeån några kilometer norr om Lund medan de danska trupperna var förlagda vid Skälshög mellan det svenska härlägret och Lund.

Läs mer om de detaljerade krigshändelserna under 1676 fram till slaget vid Lund: Det skånska kriget året 1676

[redigera] Slaget

Vid ungefär 02:30 den 4 december korsade de svenska trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall mot det danska härlägret. En framryckning visade sig dock vara alldels för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen. De svenska trupperna gick istället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken och andra höjder norr om staden. Detta hade dock den danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att kunna inta höjderna före de svenska trupperna.

Vid 08:30 kom båda styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra. Karl XI ledde själv den svenska högerflygeln och efter en timmes strid gav den danska vänsterflygeln vika och inledde en oordnad reträtt norrut. Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet upp till Kävlingeån.

Samtidigt hade de båda arméernas huvudstyrkor drabbat samman norr om Lund. De danska styrkorna hade betydligt mer artilleri än de svenska trupperna. De danska trupperna var överlägsna och vid tolvtiden drog sig de svenska trupperna tillbaka för att omgruppera. Generalkvartermästaren Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av kungen. Denne hade i ett tidagare skede gett sig hän åt förföljandet av en dansk häravdelning och övergett huvudstyrkan. Dahlberg lyckades hitta kungen och berätta att de svenska trupperna befanns sig i ett svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner och red i ilfart mot Lund.

Vid 15:00 var de svenska styrkorna på Möllevångshöjden utanför Lund i ett desperat läge. När Karl XI och de nio skvadrorna återkom gick de till anfall mot den danska vänsterflygeln. Denna tar till flykten men Karl XI:s skvadroner lider stora förluster. Kungen själv, Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg lyckas ta sig igenom de danska trupperna och förenas med de svenska trupperna på Möllevångshöjden.

Kungens närvaro gjöt nytt mod hos de svenska trupperna och kungen ger order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och där grips många av panik och flyr slagfältet. Slutstriden äger rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka och vid 16:30 hade allt motstånd upphört.

[redigera] Efterspelet

Livregementet under ledning av Nils Bielke utmärkte sig under slaget och tilldelades av konungen en halmkrans som tecken för sitt hjältemod. Traditionerna vårdas idag av Livgardets dragoner och Livregementets husarer som fortfarande bär halmkransen och firar den 4 december som högtidsdag.

Bland de faktorer som innebar att slaget slutade med svensk seger har den svenska kavalleritaktiken utpekats. Det danska kavalleriet använde karakoll vilket innebar att kavalleriet ställs upp i fyra till sex led. Varje led rider fram mot fienden, avfyrar sina handeldvapen och återvänder sedan till ledet. Gustav II Adolf hade för det svenska kavalleriet infört en annan taktik som innebar att kavalleriet anföll i sluten formering, sköt med pistoler mot fienden och bröt sedan in bland fienden i hög hastighet med blanka vapen (Rystad 2001, s. 88-89).

Slaget var på inget sätt ett betydelsefullt militärt avgörande. I propagandan efter slaget, upphöjdes det till en strålande seger för den unge kung Karl XI. I den danska krigspropagandan tonades slagets betydelse ned. Det skånska kriget fortsatte, med fler fältslag, belägringar och stor förödelse, fram till 1679, då svenskarna tvingades betala lösen för de fästningar som ännu hölls av danska trupper.

[redigera] Litteratur

Göran Larsson & Claes Wahlöö, Slaget vid Lund: ett mord och icke ett fältslag, (1998) ISBN 9188930386
Göran Rystad, Karl XI. En biografi, (2001) ISBN 918944227X