Tysk-romerska riket
Wikipedia
| Tysklands historia |
|---|
|
Tysk-romerska riket, egentligen Heliga romerska riket av tysk nation (ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation), var en stat i västra och centrala Europa som grundades 962 och upplöstes av Napoleon Bonaparte 1806.
Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien samt delar av östra Frankrike, norra Italien och västra och norra Polen.
Redan Karl den store använde sig av titeln kejsare över Rom, vilket kan betraktas som en länk från det sönderfallande (väst-)Rom till tysk-romerska riket. Detta grundades när Otto I kröntes till kejsare 962. Grunden för riket lades dock redan i fördraget i Verdun år 843. Ordet helig lades till namnet på 1100-talet, vilket var ett sätt att poängtera kejsarens överhöghet som motvikt mot påvestolens ambitioner. Den tyska nationen lades på först på 1400-talet.
Efter reformationen delades de ingående staterna i en katolsk och en protestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till det trettioåriga kriget. Efter westfaliska freden 1648 förlorade det tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse.
År 1804 lämnade Österrike federationen för att bilda ett eget kejsardöme. Två år senare krossades det Tysk-romerska riket av Napoleons armé. 1806 upplöstes riket även formellt.
[redigera] Rike?
Riket kallades även "Heliga romerska riket", och ett känt uttalande från Voltaire beskriver det som "varken heligt eller romerskt eller ens ett rike".
Det var egentligen inte så mycket ett rike som en federation bestående av ett stort antal stater av olika storlekar och uppsättning. Det styrdes dock av en kejsare som ansågs vara helig och även arvtagare till de romerska kejsarna. Varje stat var representerad i en riksdag uppdelad i tre, senare fyra, ständer. Kejsaren valdes av kurfurstarna. Utländska regenter kunde ha territorium inom det Tysk-romerska riket – till exempel Sveriges besittningar i Pommern.
[redigera] Det tysk-romerska rikets författning
Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte någon roll, men i stället var Henrik rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid låta hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme.
Det första fullt fria valet var Lothar II:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, även om man höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mest biskopar, ärkebiskopar och hertigar i valet. Småningom blev det så att de viktigaste andliga och världsliga furstarna höll ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet.
Riksämbetena var i början sju, och deras innehavare var alltså valfurstar, eller kurfurstar. Dessa riksämbetsmän var de tre ärkeärkekanslerna (det vill säga ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln), ärkedrotsen (pfalzgreven vid Rhen), ärkemunskänken (kungen av Böhmen), ärkemarskalken (hertigen av Sachsen), och ärkekammarherren (markgreven av Brandenburg). Denna ordning lagstadgades i "Gyllene bullan" (1356).
År 1623 erhöll Bayern Pfalz' gamla valrätt, men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet. 1692 kom en nionde, för Hannover, vars regent blev ärkeskattmästare. Eftersom kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna.
Sålunda var grevarna av Waldburg arvdrotsar, grevarna av Limburg och (efter 1713) grevarna av Althau arvmunskänkar, grevarna av Pappenheim arvmarskalkar, furstarna av Hohenzollern arvkammarherrar och grevarna av Zinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Bland annat blev furstarna av Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna av Schwarzburg arvstallmästare, grevarna av Werthern det Heliga romerska rikets arvdörrvaktare, och så vidare.
Vid interregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgreven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici) och kurfursten av Sachsen (juris saxonici) för de sachsiska.
[redigera] Se även
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
