Halland

Halland är ett landskap i sydvästra Götaland i södra Sverige. Det gränsar i söder till Skåne, i öster till Småland och i öster och norr till Västergötland, samt har i väster kust mot Kattegatt. Halland är en del av Göteborgs stift.

Landskapet Halland sammanfaller i stor utsträckning med det år 1719 bildade länet. För skillnaden mellan landskapet och länet se vidare Hallands län.

Namnet kommer möjligen från Hovs hallar (hällar), som begränsar landskapet i söder.

Prinsessan Lilian innehar titel som landskapets hertiginna.

[redigera] Geografi och geologi

Halland avgränsas i söder av Hallandsåsen och i öster av det sydsvenska höglandet. I norr avgränsades det ursprungligen av Göta älv men gränsen kom att förskjutas något söderut under 1200-talet då befolkningen i Västergötland ökade. Landskapet är omkring 155 kilometer i nord-sydlig riktning och har en bredd varierande mellan 15 och 50 kilometer. Längs kusten ligger, räknat från söder, städerna Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka

Halland har bestått av åtta härader, uppräknade från söder till norr: Höks härad, Tönnersjö härad, Halmstads härad, Årstads härad, Faurås härad, Himle härad, Viske härad och Fjäre härad.

De berömda halländska åarna är Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Den populära ramsan för att komma ihåg dessa går: 'vi ska äta, ni ska laga', alternativt 'laga ni, äta vi.' Den första varianten räknar upp floderna norrifrån, den andra söderifrån. Utöver dessa finns bland annat Fylleån, Suseån, Löftaån, Rolfsån och Kungsbackaån.

Den största ön är Balgö. Den har en yta på omkring 250 hektar och ligger strax norr om Varberg. Andra öar är Vendelsö, Nidingen och Malön samt Tylön, varav den senare är den enda ön av betydande storlek söder om Varberg. Den största sjön är Lygnern i den nordligast delen av landskapet, den går även in i Västergötland. Till de övriga större sjöarna tillhör Hjörneredssjön, Fegen, Tjärnesjön, Skärsjön, Stora Neten och Stora Hornsjön.

Halland kan med avseende på flora och fauna delas in i tre regioner, med varierande avstånd från kusten: kustslätten, övergångsbygden och skogsbygden. Området upp till Värötrakten och närmast kusten, tillhör kustslätten. Det är till stor del uppodlat och har en hög befolkningstäthet. Dess övriga yta har en stor artrikedom. Jorden är främst sandiga/moiga och leriga sedimentjordar. Övergångsbygden består till ungefär lika delar av odlad mark och skog. Här finns även de mesta av landskapets lövskogar. Bygden omfattar Hallandsåsens nordslutning, en remsa mellan kustslätten och skogsbygden upp till värötrakten samt större delen av området norrutöver. Skogsbygden omfattar de östligaste delarna av landskapet. Den domineras av barrskog. I de sydliggare och mellersta delarna finns många myrar. Jordmånen är relativt näringsfattig.

[redigera] Klimat

Halland har på grund av sitt kustläge ett för Sverige milt klimat, framförallt vintertid. Läget vid Sydsvenska höglandet gör att nederbörden är hög. Klimatet uppvisar små skillnader i nord-sydlig riktning, men däremot relativt stora skillnader i öst-västlig riktning, beroende på variationen i avståndet till havet. Skillnaden i medeltemperaturen mellan kusten och inlandet är drygt en grad celsius, skillnaden är störst på hösten och minst på våren. Nederbörden ökar från omkring 700 millimeter per år vid kusten till som högst 1 100 millimeter i inlandet. Även humiditeten är högre i inlandet. Kusten har omkring 2 100 soltimmar per år, medan inlandet har omkring 1 600 soltimmar.

[redigera] Historia

Bronsåldern var troligen en period av relativt goda materiella förhållanden i Halland. Nya områden befolkades och många fornlämningar finns bevarade från perioden. Bland fornlämningarna finns över 1 100 gravhögar och rösen.

Mot slutet av bronsåldern skedde ett överutnyttjande av skogsresurserna och stora delar av Halland kom att bli trädlöst. Kanske var detta en följd av stor efterfrågan på guld eller brons hos den lokala makten.

När klimatet försämrades i slutet av bronsåldern och början av järnåldern medförde detta att den lokala makten inte längre kunde producera till exempel brons i samma omfattning som innan och det samhällssystem som funnits under bronsåldern föll samman.

Järnålderns samhällssystem verkar till en början varit relativt jämlikt, men kom efter omkring år 200 att förändras med en utvecklig där byar bildar större gemenskaper och småkungadömen. Under 400- och 500-talen byggs storgårdar som efterhand blir större, men färre. Ett exempel på en storgård från denna tiden är den i Slöinge som blivit utgrävd.

Det var inte bara samhällssystemet som förändrades under järnåldern, även bosättningsmönstren ändrades. Nya byar bildades medan gamla övergavs. Utifrån de områden som blev befolkningscentra under järnåldern skedde senare efterhand en utflyttning under medeltiden.

Av uppgifter från en handelsman, Ottar som på 870-talet färdades mellan Skringsal nära Oslofjorden och Hedeby på vid den nuvarande dansk-tyska gränsen, kan man dra slutsatsen att Halland då var ett danskt område.

Under järnålderna förekom järnframställning i bland annat Hishult och Tvååker/Sibbarp (Järnmölle/Järnvirke).

I Halland användes skånelagen som landslag och landsting hölls i Getinge. I kung Valdemars jordebok finns sju halländska kungalev uppräknade: Laholm, Halmstad, Faurås, Sjönevad, Vare, Grimeton och Tölö.

Halländsk bonde (1715)

Från 1200-talet och framåt kom Halland att bli krigsplats för ett stort antal krig mellan, i huvudsak, Sverige och Danmark. De många krigen kom att göra landskapet fattigt, dels då det orskade omfattande förstörelse, dels då det medförde att invånarna inte såg det som lönt att genomföra större investeringar eftersom de ända riskerade att bli förstörda p.g.a. krig.

Landskapet kom att plundras tre gånger under 1200-talet, först 1256 av den norske kungen Håkon IV Håkonsson, senare 1277 av den svensk kungen Magnus Ladulås och slutligen 1294 av den danske kungen Erik Menved. Under de följande århundradet kom Halland att delas i två delar (med Ätran som gräns) och byta härskare ett stort antal gånger innan det åter blev danskt under Valdemar Atterdag. Det var också under denna perioden som Varbergs fästning anlades.

Genom Kalmarunionen kom Halland att plötsligt ligga centralt placerat. Kungen skulle enligt unionsfördraget bli vald i Halmstad.

Under Engelbrekts uppror 1434 kom landskapet att bli erövrat och bland annat brändes borgen i Falkenberg. Efter att fred slutits 1435 blev det åter stridigheter under första halvan av 1436 som medförde att Lagaholm erövrades av svenskarna. Även stridigheterna mellan svenskar och danskar i början av 1500-talet kom att påverka Halland. Det skedde bland annat 1519 då gränstrakterna skövlades av svenska soldater som hämnd för att Västergötland härjats av danska soldater. Även under grevefejden förekom strider i Halland. Från 1500-talet och fram till 1800-talet hade landskapet stora problem med flygsand, vilket främst orsakats av skogsskövling.

Under nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget blev Halland återigen skådeplatsen för svenska-danska stridigheter, bland annat genom slaget vid Axtorna 1565.

Halland blev svenskt under trettio år, genom uppgörelsen vid freden i Brömsebro (1645) och permanent svenskt genom freden i Roskilde (1658). Det sista slaget på halländsk mark skedde vid slaget vid Fyllebro den 17 augusti 1676 under skånska kriget.

Till en början styrdes den nya provinsen av en guvernör. 1658 utnämndes den första landshövdingen samtidigt med den första länstyrelsen, enligt 1634 års regeringsform. Mellan 1658 och 1719, men med några års undantag, fanns ett eller ett par olika generalguvernement med överhöghet över de nya provinserna. 1683 infördes svensk lag. I 1719 ärs regeringsform avskaffades förvaltningsformen guvernement och generalguvernemnt i den inrikes förvaltningen och Halland blev då län i full bemärkelse. Se vidare Hallands län.

De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviseras och är i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna. Erosion och sandhedar m.m. gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och emigrationen var påtaglig långt in på 1900-talet.

Efter andra världskriget har landskapet genomgått en remarkabel förändring. Från 150 000 invånare år 1945 tll över 300 000 år 2005 och från att ha varit en agrar provins till ett industrialiserat landskap. Framförallt är det norra Halland som haft den största utvecklingen då orter som Kungsbacka och Onsala blivit pendlingsorter till Göteborg. Hallands kuster lockar nu till sig mängder med turister på somrarna med Halmstad som "Sveriges sommarstad".

Halland har omkring 7 700 kända fornlämningar.

[redigera] Städer

[redigera] Härader

[redigera] Kända hallänningar

Konst

Litteratur

Musik

Politiker

Övriga

Alf Ahlberg, filosof
Carl-Gustaf Andrén, universitetskansler
Sven Peter Bexell, kulturhistoriker
Lars Gathenhielm, kommendörkapten, kapare
Abela Gullbrandsson, väckelseledare
Birger Gunnersen, ärkebiskop
Beda Hallberg, majblommans skapare
Lars Linderoth, väckelsepräst
Peter von Möller, lantbruksreformator
Pehr Osbeck, naturforskare
Albert Sandklef, folkminnesforskare
Knut Söderwall, språkvetenskapsman, ordbokschef
Bengt "Bengan" Johansson, landslagstränare i handboll

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

[redigera] Källor

Kungsvägen genom Halland - Bidrag till halländsk kulturhistoria och underlag för vägminnesvårdsprogram. Stellan Haverling. 1996. Göteborg: Vägverket
Kjell Georgson m.fl.. (red.). (1997). Hallands flora. . Översättning: . : . sid. . ISBN 91-972863-0-3.

	Sveriges landskap
Blekinge \| Bohuslän \| Dalarna \| Dalsland \| Gotland \| Gästrikland \| Halland \| Hälsingland \| Härjedalen \| Jämtland \| Lappland \| Medelpad \| Norrbotten \| Närke \| Skåne \| Småland \| Södermanland \| Uppland \| Värmland \| Västerbotten \| Västergötland \| Västmanland \| Ångermanland \| Öland \| Östergötland