Pärluggla

Wikipedia

?Pärluggla Status i Sverige: Livskraftig

Systematik
Domän:	Eukaryoter
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Ugglor Strigiformes
Familj:	Äkta ugglor Strigidae
Släkte:	Aegolius
Art:	Pärluggla
Vetenskapligt namn
§Aegolius funereus Auktor: Linné, 1758


Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Pärlugglan (Aegolius funereus) är en liten uggla som tillhör familjen äkta ugglor.

[redigera] Utseende

Pärlugglan är 24-26 cm lång och vingbredden är ungefär 53-60 cm. Den är brun på ovansidan med vita fläckar (pärlor) på skuldrorna. Undertill är den vitaktig med bruna streck. Huvudet är stort, med gula ögon och ett vitt runt ansikte och ett "överraskat" utseende. De korta fötterna är befjädrade ut till klorna. Ungfåglar är chokladbruna och fläckarna är inte så tydliga. Könen skiljer sig mycket i fråga om vikt: hannen väger cirka 100 gram och honan upp till 160 gram. Till utseendet är de dock lika.

[redigera] Levnadssätt

Denna lilla uggla tar små bytesdjur, särskilt sorkar och andra små däggdjur, men också små fåglar. Den är främst nattaktiv och vilar på dagen tätt intill en trädstam. Bara högst i norr och där mest vid dimmigt väder jagar den också på dagen. Pärlugglan väntar tills bytet kommer fram ur sitt gömställe och letar sällan efter det. Den använder nästan uteslutande hörseln när den jagar. Bytet delas oftast i små bitar innan ugglan sväljer det. Inför häckningstiden och vintern samlar pärlugglan matförråd som för det mesta lagras i ett hål i träd, ibland även i fågelholkar. Flykten är tyst, rak och snabb. När ugglan vilar sitter den upprätt och fyller sin fjäderdräkt med luft. På vintern blir den ofta insnöad när den sitter på det sättet. Ibland lämnar den viloplatsen för att bada eller för att vårda fjäderdräkten.

Pärlugglehannens revirrop är mycket karakteristiskt och består av en serie om fyra till tio starka blåsljud som upprepas många gånger och kan höras 500 meter bort. Pärlugglan har också en del andra läten. Den sjunger sällan och när det finns andra ugglor i närheten är den ofta absolut tyst. Utanför häckningstiden har varje pärluggla sitt territorium som försvaras med arga rop eller ansatser till anfall. Men de används mest mot andra rovfåglar.

[redigera] Utbredning

Pärlugglans utbredning

Pärlugglan häckar i täta barrskogar i norra Eurasien och Nordamerika, och i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen (se karta). I Sverige finns den över större delen av landet och är troligen den vanligaste ugglan. Pärlugglan är normalt en stannfågel, men ibland kan stora mängder flytta längre söderut på hösten. Den är sällsynt på platser långt söder om dess häckningsområden, men detta kan delvis bero på att det är svårt att upptäcka denna nattuggla utanför häckningssäsongen när den inte ropar.

[redigera] Fortplantning

Pärlugglan bygger oftast sitt bo i ett hål i ett träd, ofta hål som tidigare använts av spillkråkor, men kan också använda utsatta holkar. Den lägger 2-7 ägg som honan ruvar i cirka 27 dagar. Ungdjuren vårdas minst tre veckor. På hösten börjar alla familjemedlemmar att gå skilda vägar. Häckningen sker huvudsakligen bara en gång om året men när äggen går sönder eller när det finns mycket föda ruvar honan en gång till. Om andra rovdjur som jagar samma föda uppträder kan det hända att pärlugglan lämnar ett gammalt bo.

[redigera] Systematik

Ett äldre vetenskapligt namn är Strix tengmalmi efter den svenske naturforskaren Peter Gustaf Tengmalm. På engelska och franska kallas den också "Tengmalms uggla": Tengmalm's owl respektive Chouette de Tengmalm (alternativt Boreal owl och Chouette boréale). Hittills är åtta underarter beskrivna, varav fem är internationellt godkända.

[redigera] Status

Populationen har ökat i mellersta Europa de senaste åren. Bara i Tjeckien och Polen är den fortfarande listad som hotad art. Ökningen i Mellaneuropa har troligtvis berott på en kombination av skyddsåtgärder (särskilt utsättning av holkar), ökad plantering av barrskog och mildare vintrar.