Kristallmottagare
Wikipedia
Kristallmottagare kallas en äldre typ (början av 1900-talet) av mottagare för radiovågor. "Kristallen" är den verksamma delen i den detektor, som likriktade en amplitudmodulerad radiosignal så att man får en lågfrekvent signal som kan ge ljud i hörtelefoner av högohmstyp. Ett normalvärde är 2 000 ohm per lur.
Själva kristallen utgörs av någon halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid. Likriktningen uppstår när en fin spets lätt berör en aktiv punkt på kristallytan. Efter litet experimenterande med olika placeringar av spetsen söker man fram en punkt "som ger bra ljud ifrån sig".
Omkring 1940 kostade en kristalldetektor ungefär 2,50 kr, ganska mycket på den tiden, då ett 5-öres frimärke räckte för ett lokalbrev. Idag kan kristalldetektorn ersättas med en halvledardiod som har bättre egenskaper, men som ändå bara kostar några få ören i dagens (2005) penningvärde. Omräknat till 1940 års nivå blir det näst intill ingenting.
En enkel parallellkrets med spole med hög egenkapacitans, dimensionerad för mellanvåg och långvåg (200 … 2 000 m = 1 500 … 150 kHz) svarade för en tämligen dålig selektivitet, där endast den starkaste lokalsändningen kunde tas in. Men vinternätter, när lokalstationen tystnat för dagen, kan man i Sverige få in signaler från långt nere i Europa. (Så länge dylika sändare – amplitudmodulerade – fortfarande finns kvar!)
En rejäl antenn krävs. En enkel tråd duger, men den skall vara lång; ju längre dess bättre. Tråden ska helst vara av koppar, men galvaniserad järntråd duger. Höjd över mark eller väderstreck är okritiskt. Ändarna av antennen isoleras från upphängningsställena med äggisolatorer . Vid brist på äggisolatorer (sällsynt vara på 2 000-talet!) duger några rejäla byxknappar som ersättning. En bra jordledning därtill är A och O.
En till synes livsfarlig antennlösning förekom i mitten på 1900-talet. En några meter lång gummi-isolerad sladd var försedd med en banankontakt i bägge ändar. Ena änden anslöts till kristallmottagarens antennkontakt, den andra stoppades in ena hålet i närmaste vägg-kontakt för starkström. Hemligheten med anordningen är att sladden var en två-ledare där banankontakterna ansöts till var sin ledningspart, och alltså blev isolerade från varandra. Antennverkan uppstod genom att de två från varandra isolerade ledarna bildade en kondensator, som släppte igenom den av starkströmsledningsnätet uppfångade högfrekventa radiosignalen, men inte starkströmmen med 50 Hz frekvens (eller på den tiden eventuellt bara 25 Hz eller rent av likström.) Så i praktiken var "nätantennen" ofarlig så länge isolationen mellan ledarna var intakt.
Men VARNING! Vi vet ju alla att gummi åldras, och när gammalt gummi närmast blivit pulver uppstår kontakt mellan ledarna. Då BLIR anordningen såväl livsfarlig som brandfarlig. Detta hade konstruktören tydligen inte insett.
[redigera] Se även:
- Kohär, den detektor som Guglielmo Marconi m fl använde vid tidiga radioexperiment (slutet 1800-talet).
- Spetstransistor, en vidareutveckling av den enkla kristalldetektorn. (Principen patenterad 1936.)
