Koreakriget
Wikipedia
| Koreakriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Kalla kriget | |||||||||
 Amerikanska marinkårssoldater stormar iland vid Inchon |
|||||||||
|
|||||||||
| Stridande | |||||||||
 Förenta nationerna: Republiken Korea USA Storbritannien Kanada Australien Nederländerna Frankrike Filippinerna Turkiet Etiopien |
Kommuniststater: Nordkorea Kina Sovjetunionen |
||||||||
| Befälhavare | |||||||||
| Syngman Rhee
|
Kim Il-sung Choi Yong-kun Van Len Peng Dehuai |
||||||||
| Styrka | |||||||||
| Not: Alla siffror kan skifta från källa till källa. Den här mäter toppen av styrkorna under kriget. Sydkorea 590 911 |
Nordkorea 260 000 Kina 780 000 Sovjet 26 000 Totalt: 1 066 000 |
||||||||
| Förluster | |||||||||
| USA döda 54 000 USA skadade 103 000 Sydkorea döda 673 000 Totalt 1 271 244 till 1 818 410 |
Kina döda 145 000 Kina skadade 260 000 Sovjet döda 315 Totalt 1 858 000 till 3 822 000 |
||||||||
| Civila döda/skadade (totalt koreaner) = Hundratusentals | |||||||||
Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön från 25 juni 1950 till 27 juli 1953 (slutade med vapenstillestånd).
Kriget började med att Nordkorea gjorde ett anfall över den 38:e breddgraden. FN:s säkerhetsråd antog den 27 juni en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Sovjetunionen bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet, och kunde därför inte lägga in sitt veto. FN-styrkor ledda av USA gick nu in på Sydkoreas sida, medan Nordkorea senare mottog hjälp från Kina. Kriget övergick snart i ett dödläge. Tre år senare enades parterna om ett "tillfälligt" vapenstillestånd som råder än idag. Förlusterna i kriget var stora: För Sydkorea 1 miljon, Nordkorea 1 miljon, Kina 400 000, USA 54 000, övriga FN-länder 3 000 (alla siffror är ungefärliga).
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Fram till andra världskrigets slut var Korea en del av det japanska imperiet. Under Potsdamkonferensen i juli-augusti 1945 mellan segrarmakterna i andra världskriget beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. Efter att USA och Sovjetunionen tagit kontroll över sina delar, påbörjas förhandlingar för hur Korea skulle återförenas och få självständighet. Förhandlingarna misslyckades och 1947 hänskjöt USA ärendet till FN. En speciell FN-kommitté för Korea bildades, men den sovjetiska befälhavaren tillät inte FN tillträde till norra Korea. 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som partiordförande. De båda parterna hävdade att just de var den rätta att leda ett återförenat Korea. Tonen hårdnade och militära förband – både sydkoreanska och nordkoreanska – gjorde räder över 38:e breddgraden.
[redigera] Nordkorea går över 38:e breddgraden
Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen.
Efter Sovjetunionens fall har man i arkiven funnit att Kim Il Sung rest till Moskva och diskuterat en anfallplan med datum, mål m.m. Stalin motsatte sig länge ett anfall då han fruktade att USA skulle ingripa. Kim spelade då ut ledarna för Kina och Sovjetunionen mot varandra: Han fick både Mao och Stalin att tro att den andre var mer positiv till ett krig än han verkligen var.[5] [6] Vid ett möte med Stalin i april 1950 övertygade Kim Stalin att det skulle bli en snabb seger och att det inte fanns någon risk för amerikansk intervention eller för upptrappning till världskrig. Stalins godkände då planen under förutsättning att man även fick stöd från Kina. I maj 1950 reste Kim till Peking för att träffa Mao, som dock också oroade sig för amerikansk intervention. Men Kim sa oärligt att Stalin redan hade godkänt planerna, varefter Mao gav sitt medgivande. Både den amerikanske generalen Douglas MacArthur och utrikesministern Dean Acheson hade också offentligt sagt att USA:s försvarslinje går från Filippinerna, till Ryukyuöarna, Japan och vidare till Aleuterna, vilket alltså uteslöt Korea.[7]
Andra bidragande orsaker till att Stalin ändrade sig och godkände anfallet, var att 1949 segrade kommunisterna i kinesiska inbördeskriget och Sovjetunionen genomförde sitt första kärnvapentest, vilket ökade Stalins självförtroende. Även Sydkoreas ledare Rhee hade varit ivrig att starta ett fullskaligt krig med syftet att återförena de två staterna men fick inget stöd från USA.
Anfallet ägde rum en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. (Nordkorea hävdade att det var Syd som hade börjat kriget genom att ha gått över gränsen men idag vet man alltså att det inte var så.) FN:s säkerhetsråd antog den 27 juni en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea.[8] 7 juli antog säkerhetsrådet en resolution om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken.[9] Som befälhavare utsågs MacArthur. En vecka senare överförde Syngman Rhee de sydkoreanska styrkorna till FN, och från denna dag stred samtliga styrkor på den södra sidan under den blå-vita FN-flaggan. Allt detta blev möjligt eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten – i protest mot att Maos Kommunistkina inte fick vara representerade – och inte kunde lägga in sitt veto. Nationalistkina, som leddes av Chiang Kai-shek, innehade Kinas plats.
Amerikanarna tvivlade inte på att Nordkorea hade anfallit på order från Moskva och man hade svårt att föreställa sig konflikten som ett inbördeskrig vars mål var att återförena Korea.
Nord hade till en början stora framgångar och redan den 28 juni föll Söul. De amerikanska styrkorna som var dåligt utrustade och omotiverade drevs på reträtt. Inga sovjetiska soldater deltog i kriget, med undantag av några stridspiloter (se nedan). Ett fåtal militära rådgivare fanns, men de var förbjudna att gå söder om 38:e breddgraden.
FN-styrkorna fortsatte att retirera och bildade en skyddande ring runt hamnstaden Pusan. Pusan var den enda stora hamn i söder som kunde ta emot trupptransporter. I början av september 1950 stod Nordkorea bara ett par mil från Pusan.
[redigera] FN-styrkorna slår tillbaka
FN-styrkorna bestod av förband från Sydkorea (som dock ej var medlem av FN), USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Därtill kom sjukvårdsförband från Sverige, Danmark, Norge, Italien (ej FN-medlem) samt Indien. De olika länderna satte in sina styrkor under olika tidpunkter i kriget.
15 september anföll FN-styrkorna Inchon, Söuls hamnstad, och ett brohuvud etablerades en bra bit bakom fronten. Detta oroade Nordkoreanerna som avdelade sin trupp att slå tillbaka. I söder kunde nu FN avancera norrut och 27 september återtogs Söul. Efter dessa framgångar gav den amerikanska presidenten Truman efter mycket diskussioner den 27 september klartecken till MacArthur att fortsätta över den 38:e breddgraden in i Nordkorea, ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. På utrikesdepartementet var Rysslandsexperterna George Kennan och Charles Bohlen emot beslutet men biträdande utrikesminister Dean Rusk var för det. Den 30 september gick sydkoreanska trupper över gränsen.
Sovjetunionen hade avbrutit sin bojkott av säkerhetsrådet och lagt veto mot ett flertal resolutioner i säkerhetsrådet. Den 20 september lade därför Acheson fram det så kallade Uniting for Peace-förslaget. Det innebar att om säkerhetsrådet på grund av oenighet inte kan ingripa när det finns ett hot mot freden, så ska istället generalförsamlingen kunna rekommendera medlemmarna att vidta gemensamma åtgärder.[10] Förslaget antogs av generalförsamlingen den 3 november.[11]
En resolution antogs av FN:s generalförsamling den 7 oktober om återförening av ett demokratiskt och självständigt Korea.[11] Detta följdes av att också amerikanska styrkor gick över gränsen. Den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang. FN fortsatte norrut och i slutet av oktober 1950 stod man nästan vid kinesiska gränsen vid Yalufloden.
[redigera] Kina ingriper
Främmande trupp så nära Kinas gräns gjorde att kinesiska styrkor korsade Yalufloden in i Nordkorea den 19 oktober. Ingen formell krigsförklaring skedde, utan trupperna är frivilliga i Nordkoreas krigsmakt. Kina bidrog med så mycket soldater att FN-styrkorna kunde börja drivas på reträtt. I slutet av 1950 hade nordkoreanska och kinesiska trupper återtagit territorium fram till 38:e breddgraden. De gick vidare och intog Söul för andra gången 4 januari 1951. De avancerade ännu en bit in i Sydkorea innan amerikanerna och deras allierade lyckas stabilisera fronten.
Kinas ingripande i kriget gjorde att MacArthur började argumentera för hårdare insatser och utökning av kriget genom att bland annat flygbomba kinesiskt område. Han krävde att kärnvapen skulle sättas in. Hans kampanj skedde delvis i amerikansk press och kritiserade Truman för att vara för slapphänt gentemot kommunisterna. Det hela underlättades inte av att MacArthur hade politiska ambitioner inom det Republikanska partiet medan Truman var demokrat.
Den 7 mars 1951 började motoffensiven, kallad Operation Ripper, med Matthew Ridgway som befälhavare för USA:s 8:e armé. Ridgway hade ersatt Walton Walker efter att denne dött i en bilkollision i december 1950. Offensiven föregicks av den mest omfattande bombningen under hela kriget. Den 16 mars lyckades FN-trupperna åter inta Söul – det var fjärde gången staden bytte sida – och i slutet av mars hade man nått 38:e breddgraden.
Bråket mellan MacArthur och Truman hade fortsatt. Den 11 april 1951 (koreansk tid) ersattes MacArthur som befälhavare för FN-styrkorna av Ridgway. Det blev därmed bara ett begränsat krig. Den avgörande händelsen som fick Truman att avskeda sin general hade inträffat den 5 april. Den republikanske minoritetsledaren i Representanthuset, Joseph W. Martin, läste inför en fullsatt kammare upp ett brev MacArthur hade skickat till honom: "Det verkar märkvärdigt svårt för vissa att inse att det är här i Asien som kommunistkonspiratörerna har valt att spela spelet om att ta över världen... om vi förlorar kriget mot kommunismen i Asien så är Europas fall oundviklig... vi måste vinna. Det finns ingen ersättning för seger." (There is no substitute for victory.)[12] MacArthur sa senare att anledningen till att han inte vann Koreakriget var att Washington tvingade honom att slåss "med en arm bakom ryggen" mot kommunisterna.
[redigera] Dödläge och eldupphör
Från både FN:s och Kinas håll tyckte man nu att kriget hade nått ett dödläge, att man bara slösade med soldaters liv. De båda ursprungskontrahenterna, Syngman Rhee och Kim Il Sung, ville båda fortsätta kriget. Förhandlingstrevare slängdes ut via Sovjetunionens FN-ambassadör Malik. Det dröjde ända tills 27 juli 1953 innan ett avtal om vapenstillestånd skrevs under, i byn Panmunjom, två år efter att förhandlingarna inletts. En av anledningarna till att det drog ut på tiden var att mycket få av de nordkoreanska krigsfångarna ville återvända, medan nästan samtliga sydkoreanska vill hem. Vapenstilleståndslinjen går till största delen strax norr om 38:e breddgraden.
1954 hölls en FN-konferens i Geneve med Koreas enande på agendan, men den gav inget resultat. Därför gäller avtalet om vapenstillestånd och den de-militariserade zonen än i dag. Inget fredsfördrag har skrivits under vilket betyder att länderna fortfarande ligger i krig med varandra.
[redigera] Planer på att använda kärnvapen
I början av 1950-talet hade USA ett klart övertag framför Sovjetunionen vad gällde kärnvapen. Vid en berömd presskonferens den 30 november 1950 antydde Truman att USA inte uteslöt att använda kärnvapen.[13] Men Trumanadministrationen försäkrade efteråt att presidentens ordval hade varit olyckligt och att det inte fanns några planer på att använda atombomben.[14]
Trumans befälhavare MacArthur ville använda kärnvapen, som nämnts ovan. Och USA hade planer på att använda kärnvapen. Våren 1951 levererades kärnvapendelar till en amerikansk bas[15] i Okinawa, efter en begäran från MacArthur den 10 mars.[16] Anledningen till att MacArthur avskedades i april 1951 var inte bara för att han var ovillig att lyda order. Truman ville ha en mer pålitlig befälhavare ifall man framöver skulle bestämma sig för att använda kärnvapen.[16] [17] Men USA var orolig för att kriget skulle utökas. Det fanns risk för att Sovjetunionen skulle bli indraget. En annan anledning till att kärnvapen aldrig sattes in var att den kinesiska offensiven slogs tillbaka. Det blev alltså bara ett s.k. "begränsat krig".
Dwight D. Eisenhower, som blivit USA:s president 1953, hotade indirekt med att använda kärnvapen, och skyndade på så sätt på försöken att få ett vapenstillestånd. Dessa hot kan ses som en del av bakgrunden till att Nordkorea själva har försökt utveckla kärnvapen.[18] En annan bidragande orsak till att kriget tog slut var Stalins död i mars 1953. Stalin hade insisterat på att Kina och Nordkorea skulle fortsätta kriget.[19]
[redigera] Sovjetisk inblandning
Till skillnad mot USA så deltog inte Sovjetunionen aktivt i kriget i någon stor omfattning – några marktrupper användes inte. Men som nämnts ovan så var det Stalin som gav grönt ljus till det nordkoreanska anfallet. Och dokument som offentliggjordes under 1990-talet har visat att sovjetiska piloter deltog i kriget, något som tidigare inte var känt. Koreakriget var därför det enda tillfället under kalla kriget som USA och Sovjetunionen stred mot varandra.[20] Detta höll dock båda sidor tyst om.
[redigera] Kriget i populärkultur
- M*A*S*H (film)
- M*A*S*H (TV-serie)
- Brotherhood of War (film)
[redigera] Källor
- Ferell, Robert H., Harry S. Truman: a life (1994), ISBN 082620953X.
- Huldt, Bo, Bra böckers världshistoria. Band 14, Tre Världar: 1945-1965 (1983), ISBN 9186102966.
- Gaddis, John Lewis, The Cold War: a new history (2005), ISBN 1-59420-062-9.
[redigera] Noter
- ^ Den här dagen den 29 augusti 1950 från BBC
- ^ The Korean War från Veterans Affairs Canada
- ^ [1] på Korean-War.com
- ^ Franska deltagandet i Koreakriget Franska ambassaden, hämtat, 31 oktober 2006
- ^ James I. Matray, "Revisiting Korea: Exposing Myths of the Forgotten War", trumanlibrary.org.
- ^ Kumm, Björn: Kalla kriget (2006), ISBN 9188930939, sidan 137-139.
- ^ Dean Acheson, Present at the Creation: My Years at the State Department (1969), s. 355-358.
- ^ FN:s resolution från 27 juni 1950.
- ^ FN:s resolution från 7 juli 1950.
- ^ "The United Nations and the Korean War".
- ^ [a b] un.org: Resolutions adopted by the General Assembly during its fifth session.
- ^ Bartleby.com: Respectfully Quoted: A Dictionary of Quotations. 1989.
- ^ 295. The President's News Conference, November 30, 1950, trumanlibrary.org.
- ^ Gaddis, s. 49.
- ^ Gaddis, s. 59.
- ^ [a b] "Korean War", Microsoft Encarta Online Encyclopedia 2006, läst 22 oktober 2006.
- ^ Bruce Cumings, "Korea: forgotten nuclear threats", Le Monde diplomatique, december 2004.
- ^ Walter Pincus, "N. Korean Nuclear Conflict Has Deep Roots", washingtonpost.com, 15 oktober 2006.
- ^ Gaddis, s. 60.
- ^ Gaddis, s. 60.
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Koreakriget
