Kanadas premiärminister

Wikipedia

Kanadas premiärminister (engelska: Prime Minister of Canada, franska: Premier ministre du Canada) leder Kanadas regering och är vanligen partiledare för partiet med flest platser i underhuset. Premiärministern får bära titeln the Right Honourable ("den högvälborne"). Premiärministerns officiella residens, där alla premiärministrar bott sedan Louis St. Laurent 1951, är Sussex Drive 24 i Ottawa i Ontario. Kanadas nuvarande premiärminister är Stephen Harper.

[redigera] Kvalifikationer

Alla kanadensiska medborgare över 18 år får kandidera till posten som premiärminister. Kanada är dock ett tvåspråkigt land och vanligvis behärskar premiärministern såväl engelska som franska. Alla premiärministrar har dessutom haft en plats i parlamentets underhus med undantag för John Joseph Caldwell Abbott och Mackenzie Bowell som regerade från senaten. Om en premiärminister inte lyckas vinna en plats i parlamentet brukar vanligtvis en parlamentsledamot avstå sin plats för att möjliggöra ett fyllnadsval till partiledarens favör. I de fall då en ny partiledare som inte har en plats i parlamentet tillträder precis före ett val, brukar han eller hon vanligtvis vänta till nästkommande val med att kandidera till underhuset. Detta skedde till exempel då John Napier Turner var premiärminister under en kort period 1984 utan att sitta i underhuset - ironiskt nog lyckades han vinna en stol i det val som sedan ledde till att han fölorade regeringsmakten.

Tidigare var det tradition att monarken skänkte Kanadas premiärministrar riddarvärdighet vid tillträdandet och premiärministrarna kunde därför lägga ett "Sir" före sitt namn. Den ende av Kanadas första åtta premiärministrar som valde att inte acceptera adelskapet var Alexander Mackenzie. Sedan Nickleresolutionen 1919 utdelas inte längre titlar till kanadensare och efterföljande premiärministrar har avstått från adelskapet.

[redigera] Ämbetstid

Sir John A. Macdonald, Kanadas förste premiärminister (1867-1873, 1878-1891).

Premiärministern har ingen bestämd ämbetsperiod. Istället kan han eller hon när som helst avgå av personliga skäl, men tvingas bara att avgå om ett oppositionsparti vinner en majoritet av platserna i underhuset. Om premiärministerns parti förlorar en förtroendeomröstning kan premiärministern avgå för att låta ett annat parti bilda regering eller, vilket är vanligare, begära parlamentets upplösning för att åstadkomma ett nyval. Om valet leder till att ett annat parti får majoritet i underhuset erbjuds ändå i första hand premiärministern att fortsätta i regeringsställning genom att till exempel ingå en koalition. Koalitioner är dock ovanliga i kanadensisk politik och vanligt är istället att premiärministern väljer att avgå.

Allmänna val hålls minst var femte år, men det står premiärministern fritt att när som helst begära parlamentet upplöst om han eller hon önskar ett nytt val. Då en majoritetsregering sitter vid makten hålls val i allmänhet inom ungefär 3,5-5 år men kan också utlysas tidigare som en de facto-folkomröstning när en enskild fråga av särskilt stor betydelse är aktuell. Detta skedde till exempel då frihandelsavtalet med USA blev huvudfrågan i valet 1988. Om en minoritetsregering sitter vid makten kan den fällas genom en förtroendeomröstning i underhuset vilket brukar leda till nyval, till exempel då Joe Clarks minoritetsregering (1979-80) tvingades avgå efter bara nio månader. Jämfört med situationen i till exempel det brittiska parlamentet brukar den kanadensiska premiärministern sitta på sin post under relativt lång tid.

[redigera] Uppgifter och befogenheter

William Lyon Mackenzie King, Kanadas tionde premiärminster (1921-1926, 1926-1930, 1935-1948)

Den kanadensiska premiärministern är landets regeringschef men, eftersom han eller hon i praktiken innehar parlamentets mäktigaste post, kallas han eller hon ibland felaktigt för Kanadas statsöverhuvud. Kanadas statsöverhuvud är för närvarande Elizabeth II, drottning av Kanada. Hon representeras av Kanadas generalguvernör, för närvarande Michaëlle Jean. Formellt har monarken och dennas representant de mest omfattande maktbefogenheterna i landet och står också formellt högre i rang än premiärministern men spelar i praktiken en rent ceremoniell roll inte olikt Sveriges monark.

Premiärministerns ämbete finns inte omnämnt i Kanadas författning, förutom i en nytillkommen klausul som påbjuder möten med provinsernas premiärministrar. I dagens Kanada är premiärministerns uppgifter ungefär de som författningen beskriver som generalguvernörens (som i praktiken bara är en galjonsfigur). Premiärministerns maktbefogenheter, förpliktelser och ansvarsområden etablerades 1867 efter brittiska förebilder då Kanada blev en av det brittiska Samväldets självstyrande dominioner. Sedan dess har premiärministerns post genomgått ett antal förändringar som gjort den till ett ämbete med mer omfattande personlig och absolut makt än någon annan vald ledare i någon annan verklig demokrati i världen.

Premiärministern har en mycket framträdande position vad gäller parlamentets lagstiftande roll. Nästan alla lagförslag i parlamentet kommer från regeringen, vars ministrar premiärministern brukar välja ut bland sina trogna partikamrater i parlamentet. För att vara beslutsmässigt måste ministären var enig, men i praktiken är det premiärministern själv som avgör om enighet råder bland ministrarna. Regeringens propositioner, som kallas Government Bill och numreras enligt modellen "C-18", brukar alltid få stöd bland regeringspartiets representanter i underhuset och det är sällan senaten har invändningar mot den folkvalda kammarens beslut.

Alla ledamöter i underhuset har rätt att lägga egna lagförslag men dessa motioner har mycket små chanser att gå igenom. Under exempelvis det trettiosjunde parlamentets andra sittning vann bara fyra av 471 framlagda motioner kungligt gillande. Ytterligare några lyckades överleva manglingen i överhuset, men de som till slut blev lagar förändrades alla i grunden trots att de som ursprungligen la förslagen lagt ned mycket tid och energi på att utforma dem innan de ens presenterat dem för underhuset. Några av parlamentsledamöternas förslag kan dock antas av regeringen som presenterar dem som en av sina propositioner.

[redigera] För mycket makt?

Till skillnad från parlamentsledamöter i flera andra parlamentariska system är alla valda representanter i Kanada underställda en strikt partidisciplin och om en ledamot i underhuset röstar mot partilinjen har partierna auktoriteten att utesluta vederbörande som i praktiken blir en persona non grata. Ledamoten kan då sitta kvar i underhuset som en oberoende ledamot men som sådan kommer personen att sakna medel för sitt arbete och ha små möjligheter att framföra frågor i parlamentet. Detta hände då den liberale ledamoten John Nunziata röstade mot 1995 års budget och premiärministern Jean Chrétien uteslöt honom ur partiet. Uteslutna parlamentsledamöter har små chanser att få ställa upp för sitt parti igen och om de går till val som oberoende kandidater kommer de ha stora svårigheter att finansiera sin valkampanj. Att rösta mot partiet i mindre viktiga frågor kan göra att man går miste om chansen att få en plats i regeringen eller någon av parlamentets kommittéer (motsvarande utskotten i Sveriges riksdag). Ett mer diskret sätt att markera sitt missnöje, som sällan leder till disciplinära straff, är att avstå från att rösta. Men det vanliga är att ledamöterna i underhuset följer partilinjen och garanterar att premiärministerns vilja bokstavligen "blir lag".

Den förre premiärministern Pierre Trudeau, som mer än någon annan före honom koncentrerade makten kring sitt eget ämbete, kallade nedsättande, innan han blev medlem i det liberala partiet, sina partikollegor i underhuset "tränade sälar" och oppositionens ledamöter för "nobodies när de befinner sig 50 yards från underhuset". Under en paus under G8-mötet 1998, då premiärminister Jean Chrétiens mikrofon lämnats påslagen, beklagade han sig över att USA:s president Bill Clinton i princip var maktlös och saknade befogenhet att lösa internationella problem (i sammanhanget en dispyt mellan länderna angående laxfiske) eftersom han var tvungen att rättfärdiga sig inför den amerikanska kongressen.

Det kanadensiska parlamentariska systemet har sålunda den fördelen att saker kan bli snabbt gjorda och att ansvarsfrågan alltid är lätt att avgöra. Systemet har naturligvis sina kritiker och de brukar påpeka att maktkoncentrationen gör att Kanada saknar maktdelningens säkerhetsventiler.

I praktiken är det också premiärministern som avgör tillsättningen till fler än 3 000 viktiga poster, bland annat alla ministrar i regeringen (kan bytas ut när som helst), vakanta platser i högsta domstolen och senaten, chefer vid alla statliga företag (kan bytas ut när som helst), alla ambassadörer, generalguvernören och många fler.

På sistone har några kanadensare och ett antal ledamöter i underhuset börjat ifrågasätta den makt som författningen koncentrerar på premiärministerns ämbete. De önskar en omdaning av det ineffektiva underhuset för att få till stånd en mer parlamentarisk tillsättning av landets senat och federala domare. Andra pekar istället på faran med att försvaga premiärministerns ställning: 2003 tvingade till exempel en partirevolt Chrétien att avgå.

Premiärministerns makt kringskärs dock av den annars maktlösa senaten. Till exempel drabbades Brian Mulroneys skatt på varor och tjänster och Chrétiens försök att stoppa privatiseringen av Torontos internationella flygplats av kraftiga förseningar sedan senaten, som dominerades av senatorer som föregående regeringar tillsatt, förhalat behandlingen av lagarna. Båda premiärministrarna svarade med att tänja på det konstituionella ramverket genom använda sitt informella men avgörande inflytande.

En annan begränsande faktor är det faktum att Kanada är en starkt decentraliserad federation; mycket av makten ligger hos provinsernas premiärministrar. Alla konstitutionella ändringar måste godkännas i provinserna och alla lagförslag som berör provinsernas jurisdiktion, till exempel sjukvård och utbildning, måste föregås av möten med provinsernas premiärministrar.