Hjalmar Hammarskjöld

Wikipedia

Hjalmar Hammarskjöld

Ämbetsperiod:	17 februari 1914 – 30 mars 1917
Företrädare:	Karl Staaff
Efterträdare:	Carl Swartz
Födelsedatum:	4 februari 1862
Födelseplats:	Tuna, Småland
Dödsdatum:	12 oktober 1953
Dödsplats:	Stockholm, Stockholms län
Maka:	Agnes Almquist
Politiskt parti:	Obunden konservativ

Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld, född 4 februari 1862, död 12 oktober 1953, begravd i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala; politiker, juristprofessor, statsråd, riksdagsledamot 1923–38 (första kammaren), statsminister 1914–17.

Gift 1890 med Agnes Almquist (1866–1940). Far till Bo, Åke, Sten och Dag Hammarskjöld.

[redigera] Biografi

Hjalmar Hammarskjöld föddes i Tuna, Kalmar län, som son till löjtnanten och godsägaren Knut och Maria Cöster, och var av ätten Hammarskjöld. Han var en mångsidig jurist och framstående både som vetenskapsman och lagskrivare. 1891 blev han professor i Uppsala och hade stort inflytande på svensk och nordisk civilrätt. Samtidigt grundlade han sitt rykte som folkrättsexpert genom flitigt deltagande i internationella möten och blev 1904 medlem av permanenta skiljedomstolen i Haag.

Som justitieminister 1901-02 i von Otters ämbetsmannaregering gjorde han ett ambitiöst men misslyckat försök att lösa frågan om den politiska rösträtten och utnämndes vid sin avgång till president i Göta hovrätt. I samband med unionsupplösningen 1905 var han ecklesiastikminister i Lundebergs samlingsregering och underhandlare i Karlstad. Han utnämndes därefter till svenskt sändebud i Köpenhamn. 1907 återvände han till Uppsala som landshövding men var ofta tjänstledig för olika uppdrag.

Efter bondetåget och den liberala regeringens avgång blev han 1914 chef för en ickeparlamentarisk ministär med uppgift att lösa försvarsfrågan. Hans "borggårdsregering" var partipolitiskt obunden, men kungalojal och konservativt präglad. Den tillkom närmast på initiativ av Arvid Lindman, andrakammarhögerns ledare, som ville undgå att kungen skulle tillsätta en kampministär under förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger.

Vid krigsutbrottet samma år inträdde borgfred mellan partierna och försvarsfrågan löstes i linje med militärens önskningar. Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan.

Han var en dominant natur och uppfattades av sina motståndare som auktoritär och självrådig, men påståendena om hans tyskvänlighet saknar stöd i källorna. Han hade många prestigefulla uppdrag, bl a som ordförande i Nobelstiftelsen 1929–47 och riksdagsman (icke partiansluten konservativ). Han invaldes 1918 i Svenska Akademien på samma stol som statsminister Louis De Geer d.ä. innehaft, nr 17. Sonen Dag erhöll omedelbart efter faderns död samma stol i akademien. Då Dag upptogs i akademin höll han ett berömt tal om sin företrädare på stol nr. 17. Det var enda gången som en son efterträtt sin far i akademin. Hammarskjölds utredningsarbeten lades till grund för beslutet om inrättandet av Regeringsrätten.

Han avled den 12 oktober 1953 i Stockholm.

Hjalmar Hammarskjöld på väg från kanslihuset (i bakgrunden) till riksdagen i mars 1917.

Hjalmar Hammarskölds familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård.

[redigera] Litteratur

• T. Gihl, Den svenska utrikespolitikens historia 4 (1951)
• D. Hammarskjöld, Hjalmar Hammarskjöld: Inträdestal i Svenska akademien (1954)
• W. Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967)
• S.A. Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (1969)

[redigera] Externa länkar

Företrädare: Ludvig Annerstedt	Sveriges justitieminister 1901-1902	Efterträdare: Ossian Berger
Företrädare: Karl Husberg	Sveriges ecklesiastikminister 1905-1905	Efterträdare: Fridtjuv Berg
Företrädare: Karl Staaff	Sveriges statsminister 1914–1917	Efterträdare: Carl Swartz