Sveriges riksdag

Wikipedia

Sveriges riksdag '


Utformning	Enkammarriksdag
'
Talman	Per Westerberg (m)
Antal platser	349
Fördelning av platser	Socialdemokratiska arbetarpartiet: 130 Moderata samlingspartiet: 97 Centerpartiet: 29 Folkpartiet liberalerna: 28 Kristdemokraterna: 24 Vänsterpartiet: 22 Miljöpartiet de gröna: 19
Mandatperiod	4 år
Funktion	Rösta fram lagar, skriva motioner, framställa utskottsbetänkanden.
'
Talman
Antal platser
Fördelning av platser
Mandatperiod
Funktion

Västra riksdagshuset sett från Rosenbad.

Östra riksdagshuset sett från Stockholms slott.

Västra riksdagshuset sett från Vasabron.

Plenisalen (kammaren) i riksdagshuset.

Sveriges riksdag, Riksdagen, är Sveriges parlament. De folkvalda på riksnivå, riksdagsledamöterna, samlas i riksdagen, som har 349 ledamöter och leds av en talman. Riksdagsval i Sverige sker vart fjärde år, tredje söndagen i september. Riksmötet öppnar tredje tisdagen i september varje år utom valår, då det öppnar några veckor senare. För att ett parti ska få plats i riksdagen krävs minst 4 % av rösterna vid ett val, eller 12 % av rösterna i någon valkrets.

Historiskt sett kan ordet riksdag ha tre betydelser: dels det beslutande och politiska organet, dels den tidsperiod under året som riksdagsarbetet fortlöper (sedan införandet av nuvarande regeringsform 1975 formellt kallat ”riksmöte”), dels själva riksdagshuset.

Riksdagen är organiserad i femton riksdagsutskott och EU-nämnden. Utrikesnämnden intar en särställning då den leds av statschefen, kung Carl Gustaf, och är ett samrådsorgan mellan regeringen och riksdagen. Det årliga riksdagsarbetet indelas i arbetsperioder som kallas sessioner. Riksdagen är representerad i internationella organ, till exempel Europarådet, EU, Nordiska rådet och FN.

Riksdagsarbetet består bl.a. i att behandla regeringens propositioner, skriva motioner, framställa utskottsbetänkanden, deltaga vid arbetsplena och bordläggningsplena, framställa spörsmål, interpellationer, till statsråd, och debattera.

Riksdagens funktion, direktiv och bestämmelser, föreskrivs av Riksdagsordningen (RO).

Riksdagen har liksom Regeringen myndigheter knutna till sig, vilka i flera fall har till funktion att verka för Riksdagens kontrollmakt. För närvarande har Riksdagen sju myndigheter: Justitieombudsmannen, Riksrevisionen, Riksbanken, Riksdagens valprövningsnämnd, Riksdagens arvodesnämnd, Statsrådsarvodesnämnden, och Riksdagens överklagandenämnd. Riksdagsförvaltningen är en ytterligare myndighet som är knuten till Riksdagen, som sköter den interna förvaltningen.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Riksdagens historia

Redan år 1435 kallade man till ett möte i Arboga för att diskutera och besluta om rikets angelägenheter. Arboga möte har därför ibland kallats Sveriges första riksdag. Men först vid Gustav Vasas två riksmöten i Västerås 1527 och 1544 kan man tala om en riksdag med representation av de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder. Själva termen riksdag kom i bruk under 1540-talet.

På 1600-talet skapades fastare regler för riksdagen. Utskottsväsendet växte fram. Bestämmelser infördes om vilka som skulle kallas till riksdagen och vid vilka tillfällen riksdagen skulle inkallas.

Det karolinska enväldet, vars införande skedde i samverkan med riksdagen, försvagade riksdagens ställning. Riksdagen blev ett lydigt redskap i kungens händer.

[redigera] Frihetstiden

Desto större dominans fick riksdagen under frihetstiden på 1700-talet, då i stort sett all makt koncentrerades till ständerna. Ett partisystem – hattar och mössor – och en parlamentarism, som företer vissa likheter med nutidens, växte fram. Traditionerna i det nuvarande riksdagsarbetet, särskilt inom utskotten, går tillbaka till denna tid. Detta ständervälde, slutligen försvagat av ekonomiska kriser, ståndsmotsättningar och korruption, föll samman när Gustav III genomförde sin oblodiga statsvälvning år 1772. Makten gled sedan undan för undan över i kungens händer.

[redigera] 1809 års författning

År 1809 fick Sverige en ny författning. Den föreskrev en delning av makten mellan kungen och riksdagen, som fortfarande bestod av de fyra stånden. Även domstolar och myndigheter fick en självständig ställning och JO-ämbetet inrättades. Maktdelningsläran, som skilde mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt, utövade stort inflytande på 1809 års regeringsform som, låt vara med stora ändringar, kom att gälla till och med år 1974. Riksdagsordningen tillkom år 1810.

[redigera] Tvåkammarsystem

Under åren 1809–1974 gjordes viktiga förändringar i författningen för att även de framväxande nya samhällsklasserna skulle bli representerade. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med ett tvåkammarsystem. Första kammaren valdes indirekt genom landstingen och de största städernas kommunala församlingar. Den ansågs representera "bildningen och förmögenheten". Endast män var dock valbara på grund av ålders-, inkomst- och förmögenhetsvillkor.

Vid val till andra kammaren under 1800-talet var rösträtten begränsad till män och för rösträtt krävdes innehav av fast egendom eller erlagd skatt på en årlig beskattningsbar inkomst. Valbar var den som hade rösträtt och fyllt 25 år, vilket innebar att endast 21 procent av rikets alla män över 21 år hade rösträtt till andra kammaren.

[redigera] Rösträtten

Rösträttsfrågan kom att debatteras livligt från 1860-talet, då krav på en i praktiken allmän rösträtt fördes fram. Allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren genomfördes år 1909. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män, och år 1921 för kvinnor, och inte förrän då blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket.

Efterhand sänktes även rösträttsåldern, vid till exempel andrakammarvalet 1944 var rösträttsåldern 23 år. Till valet 1976 sänktes rösträttsåldern från 20 år till 18 år.

Jämsides med den allmänna rösträtten utvecklades och accepterades allmänt det parlamentariska styrelseskicket, som innebär att regeringen för sin existens är beroende av riksdagens stöd.

[redigera] Enkammarsystem

År 1970 övergavs tvåkammarsystemet och en kammare med 350 ledamöter infördes. Samtidigt gjordes utskottsväsendet om. Systemet med olika utskott för lagfrågor respektive budgetfrågor övergavs och 16 utskott för olika ämnesområden, fackutskott, inrättades. Tre år senare, 1974, fick Sverige en ny författning. Parlamentarismens principer skrevs in i författningen och talmannen tilldelades en central roll vid bildandet av regeringar.

[redigera] Jämviktsriksdag

Olägenheterna med ett jämnt antal ledamöter visade sig ganska snart. Vid riksdagsvalet 1973 fick de socialistiska och borgerliga blocken 175 riksdagsplatser var. Det ledde till att flera omröstningar i riksdagen fick avgöras med hjälp av lotten.

Den 10 januari 1975 hölls riksdagens högtidliga öppnande som från och med detta år kallades riksmötets öppnande, i det provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg. 1975 års riksmöte varade endast under vårsessionen eftersom riksdagens arbetsår ändrades från att tidigare ha omfattat en vår- och en höstsession till att omfatta en höst- och en vårsession. Den 15 oktober 1975 öppnades således 1975/1976 års riksmöte och från och med 1976/1977 års riksmöte har kammaren 349 ledamöter.

[redigera] Fyraårig valperiod

År 1994 fattade riksdagen två viktiga beslut, dels att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år, dels att budgetarbetet skulle effektiviseras. Det senare innebär att budgetåret numera löper på kalenderår samt att budgetpropositionen läggs fram och behandlas under hösten.

[redigera] Riksdagspartier

Partier representerade i Sveriges riksdag idag (med resultat i senaste allmänna val 2006) är Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (34,99%), Moderata samlingspartiet (26,23%), Folkpartiet liberalerna (7,54%), Kristdemokraterna (6,59%), Vänsterpartiet (5,85%), Centerpartiet (7,88%) samt Miljöpartiet de Gröna (5,24%).

Det finns i Sverige en gräns på fyra procent för att komma med i riksdagen, denna gräns brukar kallas "Fyraprocentsspärren", alternativt att ett parti får 12% i en valkrets då partiet får dela på mandatplatserna i den valkretsen.

[redigera] Mandat per parti

	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti: 130
	Moderata samlingspartiet: 97
	Centerpartiet: 29
	Folkpartiet liberalerna: 28
	Kristdemokraterna: 24
	Vänsterpartiet: 22
	Miljöpartiet de gröna: 19