Emund den gamle
Wikipedia
Emund den gamle (namnet kommer av att han förmodligen var runt femtio år när han tillträdde tronen), i Västgötalagens kungalängd kallad Emund Slemme, död cirka 1060, var svensk kung från cirka 1050. Han var son till Olof Skötkonung och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen. Emund var döpt men enligt Adam var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams uppfattning kan bero på två saker, dels att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av ärkestiftet Hamburg-Bremen och att han i väldigt stor utsträckning skall ha försökt kombinera den gamla tron med den nya. Ett experiment som framför allt skall ha drivits av den självutnämnde ärkebiskop Osmundus, och förmodligen syftade till att blidka de asatroende. Han avvisade ärkestiftets försök att ersätta denne med sin biskop.
Emund anses tillsammans med den danske kungen Sven Estridsson ha ansvarat för den första formaliserade gränsläggningen mellan Sverige och Danmark (troligen utan att fråga smålänningarna vad de tyckte om detta). Han påstås också ha sänt sin son Anund till kvänernas land, där denne blev förgiftad. Då Emund saknade barn efterträddes han av en storman från Västergötland som bar namnet Stenkil.
| Företrädare: Anund Jakob |
Sveriges regent ca. 1050–1060 |
Efterträdare: Stenkil |
