Kväner

Wikipedia

Kväner är idag den vanliga beteckningen för den befolkningsgrupp i norra Norge, som noterades i skriftliga källor första gången under 1500-talet och som numera talar kvänska som en ny språkvarietet av finskugriska språk.

Gruppens företrädare hävdar att de tillhör områdets urbefolkning och är via ingiften delvis uppblandade med samer och norrmän. En pågående debatt är vilka som tillhörde gruppen sjösamer i Nordnorge under äldre tid.

Innehåll

1 Kväner i de äldsta skriftliga källorna
2 Kvänernas historia under 1700-talet
3 Antalet kväner i Finnmarken 1745
4 Kvän och kainulainen i Tornedalen
5 Om kvänernas språk
6 Kommentar
7 Kväner och urbefolkningar - kontroversiella termer
8 Källor

[redigera] Kväner i de äldsta skriftliga källorna

Termen kvän är mycket gammal och omnämns i tidiga nordiska källor, där begreppet syftar på en befolkningsgrupp i norra Skandinavien, sannolikt vid kustområdet runt Bottenvikens nordligaste del. Resenären Ottar nämner uttryckligen kväner vid Bottenviken (890-talet e.kr.). Det spekuleras i om kvänerna kan ha varit ett förbund av jägare, fiskare och krigare i norra Skandinavien (se Kvänland) mellan 800 till 1100-talet. I Egill Skalla-Grímssons saga omtalas även en kung vid namn Faravid, som regerade över kvänerna. Men vi vet föga om vilket/vilka språk de talade och vilken kulturtradition de tillhörde. De flesta forskare menar dock nuförtiden att kvänerna i Bottenviken talade ett finskt-ugriskt språk som är närbesläktat med dagens finska. Kvänerna försvinner ur flera källor under tidig medeltid. En omstridd teori går ut på att kvänerna under medeltiden knyts till svenska kronan och blir birkarlar.

I Olaus Magnus karta från första halvan av 1500-talet nämns kväner tillsammans med bergkarlar. Olaus Magnus placerar termen qvenas i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i höjd med Västerbotten.

[redigera] Kvänernas historia under 1700-talet

Själva beteckningen 'kväner' återkommer sedan senare, förutom i beskrivningar av de finsktalande i Norge, i beskrivningar av befolkningen i Tornedalen och Nordkalotten. Det finns bara en enda detaljerad beskrivning av kväner från äldre tid. I en rapport från 1742-45, av major Peter Schnitler, skildras kvänerna som en befolkningsgrupp bosatta i Tornedalen, samt i Nordnorge. Kvänerna i Nordnorge kom åtminstone till viss del från Tornedalen: De saakaldede Qvaener ere fra Sverrigs Torne-Lapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bönder..., skriver Schnitler.

Men från Sverige kom även andra folkgrupper: Qvaener, Finner og Lapper fra Sverrig.

Kvänernas historia sammanhänger dock delvis med sjösamernas som bodde vid fjordarna i Nordnorge:Finner, enten ved Söe-Siden, eller til Fieldz, hvortil kan regnes de saa kaldede Qvaenere, eller Svenske Bönder fra Kimi- og Torne- Lapland, item Storfinland.

Sjösamerna talar mer eller mindre samma språk och har samma traditioner som kvänerna och därav kan dessa grupper likställas, menade Schnitler: Som de i Sprog og Saeder holde sig meget till de Norske Söe-Finner, saa kan de fölgeligen til disse regnes. Sjösamer och kväner bör således haft långvariga kontakter om bägge grupperna talade ungefär samma språk och hade likvärdiga traditioner.

Sjösamerna hade några kor, får och en del tamrenar, men var inte jordbrukare. De hade dessutom sommar- och vintervisten och stundtals även höstvisten: Söe-Finner …de holde nogle Köer, Faar og endel tamme Reen, men bruge ingen Ager-Dyrkning….en Söe-Finn har nu gemenlig sin Sommer- og Vitnerbye, som ha i eet Aar omskifter. Sin Sommer-Bye har han gerne ude i Fiorden for Fiskeriets Skyld, sin Vinter-Bye inde ved de naermeste Fielde, for Bierke-Skovens, og for Mosens Skyld, at haeve Braendsel, og foder till Creaturene; Nogle have Höste-Bye inde i Fiod-Bottene, for Graesets Skyld til Qvaeget.

Sjösamerna/kvänerna bodde i torvkåtor där björkstänger var fastgjorda: Torv-Gammer med Bierke-Staenger indentil fastgiordte.

Dessutom fanns det andra grupper av kväner bosatta i Nordnorge som i viss mån var jordbrukare och en grupp kväner från Tornedalen som idkade handel med kväner, sjösamer, samer, norrmän och finnar i Nordnorge. Dessa benämns stundtals som borgare från Torneå: Qvaener, eller Torne-Borgere. Man hade bl a en återkommande Kvänmarknad fyra veckor efter jul där Torne-kvänerna kom och sålde varor: Disse Finner og Qvaener fra Sverrig ere for Landet meget nyttige.

Kväner torde möjligen vara den beteckning som norrmän gav om den finsktalande gruppen i Norge, eftersom beteckningen kvän inte tycks förekomma i svenska källor annat än i Olaus Magnus karta. Som en följd av assimileringspolitiken i Norge blev beteckningen kvän med tiden pejorativ och är fortfarande nedlåtande för en del kväner. Möjligen är en etnonym som kvänerna har använt om sig själva kainulainen, ett ord som fortfarande sporadiskt förekommer i kvänområdets folkliga traditioner. Därav namnet kainun kieli.

[redigera] Antalet kväner i Finnmarken 1745

Efter åtskilliga resor och intervjuer bedömer Schnitler antalet bosatta i Finnmarken, men han sammanför sjösamer och kväner till en befolkningsgrupp. Kväner ingår inte i statistiken på antal familjer bosatta i Finnmarken. Blott norrmän, sjösamer och fjällsamer bodde i Finnmarken under denna tid, och således ingick kväner som en undergrupp i kategorin sjösamer.

Totalt fanns det 1745 i Finnmarken, Nordnorge, ungefär 746 familjer, varav 315 var norska familjer, 367 sjösamiska familjer och 64 fjällsamiska familjer.

Utöver dessa familjer som betalade skatt enbart till Norge och var norska undersåtar, fanns det ytterligare 152 "Finne" familjer som var undersåtar i flera länder.

[redigera] Kvän och kainulainen i Tornedalen

I Tornedalen är termen kvän nuförtiden närmast okänd, frånsett ett antal individer i Kiruna som under modern tid börjat kalla sig för kväner (lantalainen på meänkieli). Dessa personer är organsierade i en Kvänförening. Ett fåtal tornedalingar har viss äldre association till kväner som syftar på befolkningen i Nordnorge. I äldre tid har dock etnonymet kvän använts om befolkningen på bägge sidor om Torne älv och norröver. Men frågan om det ordet har använts som en självbeteckning av de som kunde svenska måste lämnas öppen. Forskare har hävdat att kainulainen är den finska motsvarigheten till kvän. Ordet kainulainen i meänkieli betecknar däremot otvetydigt nuförtiden den folkgrupp som talar överkalix- eller kalixmål och bor i det numera enspråkiga området i Kalix älvdal söder om byn Hoppet. Limingojärvi är den sista byn som man anser vara meänkielitalande, men i Hoppet och Jokkfall förekom tidigare att en del personer kunde finska och/eller meänkieli. Det är oklart om beteckningen kainulainen i äldre tid syftade på den svenskspråkiga befolkningen. Det finns ett antal ortnamn i området som är av finskt ursprung: Morjärv, Ansvar, Räktjärv etc.

Det finns även en del ramsor om dessa kalixbor: kainulainen soikka naama, som syftar på deras förment avlånga ansikten. En helt allmänt förekommande ramsa lyder: kainulainen karppisääri, som syftar på deras påstått långa och smala ben och det specialla tunnbrödet som bakades av kalixbor. (Jämför med arkivbelägg från östra Finland där det finns många ramsor om befolkningen i Österbotten: kainulainen kaitanaama syöpi vellinkin leivättä 'kainuubon med det avlånga ansiktet som t o m äter välling utan bröd'. Huruvida det råder något samband mellan dessa befolkningsgrupper är dock oklart.)

[redigera] Om kvänernas språk

Språket kallas på kvänska för kainun kieli av Tromsö universitet som anordnade den första kursen i kainun kieli 2005. Sedan 2006 skriver man på kvänska i tidningen Ruijan kaiku och termen kainun kieli används regelbundet.

Den första beskrivningen på kvänernas språk nedtecknades 1742-1745 av Peter Schnitler: Af dette Qvaenland skal en 30 Miile langs med Elvene af Bönder och Berg Verks folk, som tala det Öst-Finnlandske Sprog, vara beboede. ---Det StorFinlandske Sprog som nord i Norge og kaldes det Karelske, eller det Qväenske differerer fra det Lappiske at den ene Nation ei forstaar den anden; Dialecten selv i StorFinland er saa adskillig, at de Folk inderst, eller Österst i StorFinland neppe forstaar dem ved Tornestaad.

Det tycks som om Schnitler likställer språket i Nordnorge och Tornedalen som en form av östfinska som i Nordnorge kallas för karelska eller kvänska, och som avviker så kraftigt från finskan i Finland att t o m östfinnar har svårt att förstå den talade finskan i Torneå. Med Karelen och karelska avsåg man i Nordnorge Finland och finska, enligt Schnitler.

[redigera] Kommentar

Schnitler använder ett flertal benämningar på folkgrupperna som levde i Nordnorge, bl a markerar han skillnad mellan kväner, finnar och lappar och nämner dem explicit som tre olika grupper, men även t ex "lapfinner", "Field-Finner" och "Söe-Finner" omnämns. Kvänerna hade enligt Schnitler närmast likvärdiga språk och seder som sjösamerna och därför sammanförde han dem till en kategori sjösamer när han räknade antal familjer som bodde i Finnmarken. Kvänerna försvann ur statistiken i Schnitlers rapport.

[redigera] Kväner och urbefolkningar - kontroversiella termer

På olika grunder hävdas idag från en del håll att tornedalingarna skulle vara ättlingar till kvänerna, något som stundtals använts som slagträ i debatten om ursprungsbefolkningars rätt till land och rättigheter. Diskussionen om urbefolkningar och deras rättigheter har lett till konflikter mellan tornedalingar och samer. Även efter Norrbottenskusten, och avsevärt längre söderut, kallar sig en del för ättlingar till kvänerna.