Emil Hildebrand
Wikipedia
Henrik Robert Teodor Emil Hildebrand, född 22 oktober 1848 i Stockholm, död 24 augusti 1919 i Stockholm, historiker, riksarkivarie. Son till Bror Emil Hildebrand och Anna Mathilda Ekecrantz. Bror till Hans Hildebrand och Albin Hildebrand. Gift 1876 med Julia Anna Wilhelmina Centerwall.
Hildebrand blev 1867 student i Uppsala, 1872 fil. kand. och 1875 fil. doktor, inskrevs samma år som e. o. amanuens i Riksarkivet samt utnämndes 1880 till lektor i modersmålet, historia och geografi vid Högre realläroverket på Norrmalm (Norra Real) och 1901 till riksarkivarie. Han tog avsked från riksarkivarietjänsten 1916. Hildebrand var anhängare av proveniensprincipen och gjorde en betydande insats för att ge denna princip genomslag i svenskt arkivväsen.
Han blev 1889 ledamot av Vitterhetsakademien, var 1896-1902 sekreterare i Kgl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, erhöll 1896 Svenska Akademiens Karl Johans-pris för historiskt författarskap och blev 1908 ledamot av Vetenskapsakademien. Han blev 1913 ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala.
Hildebrand var 1880 en av stiftarna av Svenska historiska föreningen och var 1881-1905 redaktör för den av föreningen utgivna Historisk tidskrift (HT).
Emil Hildebrands minne vårdas idag av Sällskapet Emil Hildebrands Vänner.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
