Diod
Wikipedia
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Dioden är en icke-linjär elektrisk komponent som leder elektrisk ström i endast en riktning (ideellt räknat). Namnet kommer av att den har två elektroder, katod och anod. Ström kan bara gå från anod (pluspol) till katod (minuspol) - men inte tvärtom. Den första dioden var kristalldetektorn som användes i ljudradions barndom på 1920-talet. Dioder kan vara ett elektronrör, men numera är det vanligaste att dioden är gjord av halvledare. En vanlig tillämpning av dioder är likriktning av växelström. Detta görs med en s.k. likriktarbrygga som är en uppkoppling av fyra dioder på ett speciellt sätt.
En halvledardiod består av halvledare, som i ena änden är p-dopad och i andra n-dopad. Skiktet mellan det p- resp. n-dopade områdena kallas för en pn-övergång.
Den vanligaste dioden är gjord av kisel, och börjar leda framåt när spänningen överstiger ungefär 0,5 volt. En äldre typ som man fortfarande kan stöta på är germanium-dioden.
Om dioden backspänns, det vill säga att katoden påläggs högre spänning än anoden, så leds en mycket liten ström genom dioden (s.k. läckström). Typiskt värde på denna kan vara ett fåtal μA för vanliga kiseldioder. Om backspänningen görs tillräckligt hög sker ett s.k. genombrott, och dioden börjar åter leda ström bra, men skadas generellt om strömmen inte begränsas. Dock finns en speciell typ av dioder, s.k. zenerdioder, som tillverkas för att klara av just denna situation och leda ström bakåt under kontrollerade förhållanden. Typiskt för zenerdioden är att den när den väl börjar leda bakåt, vilket sker vid den så kallade zenerspänningen, har låg resistans.
