Xenophanes

Wikipedia

Xenophanes, ca 570-480 f.Kr. Grundade den eleatiska (eleatisk enhetsfilosofi, den statiska "vara-sfären") skolan i filosofi. Han föddes i Colophon cirka år 570 f.Kr. Det är svårt att med bestämdhet slå fast datumet med noggrannhet eftersom mycket runt Xenophanes är höljt i dunkel. Vi vet att han som ung flydde till Sicilien, där han livnärde sig själv genom att vid domstolen i Hiero (antik stad nära Syrakusa) recitera elegiska och jambiska verser som han skrivit för att kritisera teogonin (läran om gudarnas uppkomst) över Hesiodos och Homeros.

Från Sicilien begav han sig till fastlandet av Magna Graecia (storgrekland, de grekiska kolonierna i södra Italien), där han verkade som filosof. Han blev en hyllad lärare bland pythagoréerna genom att vara mera frimodig i sitt sätt att undervisa än vad som var vanligt. Han introducerade egna åsikter om doktrinerna kring Epimenides/Epimenis, Thales och Pythagoras. Han innehade den Pythagoriska stolen inom filosofin i 70 år och blev hela 105 år gammal.

Xenophanes var en elegisk (klagande) och satirisk poet, som la fram sina frågor snarare i form av ståndpunkter som reformerare än som en undersökande vetenskapare. Om vi tittar på de delar av hans produktion som idag finns att tillgå, ser vi att det mesta går i satirikerns och den sociala reformerarens tecken. Det finns en som handlar om hur en fest ska skötas, en annan som skarpt fördömer det extrema firandet som följer idrottsliga segrar och många som handlar om de förmänskligade gudarna hos Homeros. Problemet är att hitta en enskild synpunkt från vilken allt kan tolkas – den kanske inte ens finns.

Xenophanes vände ryggen åt den antropomorfistisk polyteism (månggudadyrkan) som Homeros och Hesiodos stod för. Hans revolt baserade sig på att övertygelsen att Homeros och Hesiodos läror var direkt ansvariga för den moraliska korruptionen. - Homeros och Hesiodos har beskrivit gudarna som att var vilka vanliga dödliga som helst, som genom stöld, äktenskapsbrott och lurendrejeri är som oss.

Detta berodde på att gudarna avbildades i mänsklig gestalt. Att människan gör guden till sin egen avbild. - Etiopier gör gudarna svarta och plattnästa och de från Thrakien ger dem blå ögon och rött hår. Om oxar och lejon hade haft händer och kunde göra statyer, skulle gudarna bli efter deras smak. Allt detta måste sopas bort tillsammans med sagorna om Titaner och Giganter – det är bara äldre tiders påfund.

Xenophanes fann de vapen han behövde i sin attack mot polyteismen hos samtidens forskning och vetenskap. Här är finns spår efter Anaximanderos kosmologi och Xenophanes kan ha varit hans elev innan han lämnade Ionia (Jonien - område på Turkiets västra kustsida i höjd med Aten). Han verkar att ha tagit gudarna en och en och reducerat deras mytologiska bakgrund till meteorologiska fenomen – speciellt moln. Han vidhöll att det finns bara en gud och det var världen. Guden är ett okroppsligt evigt väsen som liksom även universium är sfärisk och är av samma natur som detta. Den omsluter allt inuti sig själv, är intelligent och genomsyrar allt, men den har ingen likhet med människan vare sig till kropp eller själ.

Xenophanes menade det aldrig har funnits en tid då inget existerade – för då skulle inget senare kunnat existera. Vad som än finns har funnits i evighet och utan att härleda dess existens från några tidigare principer. Naturen är en och gränslös, och vad som är en är likadant i allt (se protoner, neutroner och elektroner). I annat fall skulle det vara många, och att, en, var utan gräns och att ett oändligt, evigt och homogent universum är oföränderligt och oförmöget till förändringar.

Han bedöms ofta vara panteistisk, men i hans termologi har gud karaktären för att vara en tidig kosmologisk generalisering. Det finns inget som skulle visa på att Xenophanes på något sätt knöt några religiösa känslor till ordet gud. Allt vi får höra om honom eller snarare om det är uteslutande negativt. Guden är olik människan, har inga organ för att känna med, men ser allt, hör allt och tänker på allt. Den rör sig inte från plats till plats och gör allt utan att slita för det. Det finns inte mer saker att säga om detta, för Xenophanes låter oss inte veta mer. Det är inte alls säkert, att efterkommande författare skulle ha citerat honomom flitigare, om han hade haft något mer positivt att berätta i religiöst hänseende.