Utilitarism
Wikipedia
Utilitarism är en konsekventialistisk etiklära som syftar till att maximera det goda för det största antalet. Som lärans fäder brukar filosoferna Jeremy Bentham, James Mill och John Stuart Mill nämnas. Bland de moderna utilitaristerna återfinner vi bland annat Peter Singer och Torbjörn Tännsjö. Det är dock viktigt att hålla i minnet att utilitarismen inte är en enhetlig lära utan uppvisar stor variation.
Innehåll |
[redigera] Handlings- kontra regelutilitarism
En tudelning av utilitarismen kan göras i handlingsutilitarism och regelutilitarism. Den förstnämnda och vanligaste formen av utilitarism menar att vi ska handla så att konsekvenserna blir så goda som möjligt. Den andra formen menar att vi ska handla så att om handlingen skulle upphöjas till regel skulle den ge de bästa konsekvenserna. För att åskådligöra skillnaden kan vi tänka oss att tre patienter kommer in till ett sjukhus. Samtliga är döende men två av dem kan räddas om organ tas från den tredje och implanteras i de två. Handlingsutilitaristen skulle säga att vi bör döda den ene så de andra får leva. Regelutilitaristen säger att vi inte ska döda någon (alltså låta samtliga dö) eftersom om vi skulle döda någon av patienterna för att ta dennes organ skulle vi underminera förtroendet för sjukvården.
[redigera] Vad ska maximeras?
Säger man att man ska maximera det goda behöver man en definition av det goda. Att detta är svårt eller kanske till och med omöjligt (se det naturalistiska misstaget) är de flesta ense om. Alternativ till att maximera det goda är att maximera önskeuppfyllande (preferentialism) eller maximera uppfyllandet av vissa antagna allmänna önskningar (perfektionism eller objektiv lista).
De tidiga utilitaristerna avsåg med det goda lycka eller lust och kallas därför hedonister. Ett exempel på kritik som riktats mot hedonistisk utilitarism är att handlingar som inte får mätbara försämringar för personer enligt den hedonistiska utilitarismen inte kan vara dåliga. Det spelar inte någon roll ifall min partner är trogen eller otrogen så länge det inte förändrar min, min partners eller någon annans lycka. Enligt vissa former av preferensutilitarism kan jag däremot ha en preferens för att min partner inte är otrogen, och om denna preferens dessutom är intrinsikal (jag har den för sin egen skull, inte för att jag blir lyckligare om min partner inte är otrogen) så vore det moraliskt fel av min partner att vara otrogen, allt annat lika.
Men är det egentligen så stor skillnad mellan preferentialister och hedonister? Preferentialister är intresserade av att vi ska uppfylla önskningar vi har för önskningens egens skull (intrinsikala önskningar). Jag önskar kanske mina vänner framgångar, att de ska få bra jobb och tjäna mycket pengar. Men önskar jag inte det för att det ska komma mig till nytta, de bjuder mig på restaurang osv, så att det i slutändan är mitt välbefinnande det handlar om?
[redigera] Subjektiv kontra objektiv konsekventialism
En skiljelinje går mellan objektiva och subjektiva konsekventialister. En objektiv konsekventialist menar att det är de faktiska utfallet som är moraliskt relevant. En subjektiv konsekventialist menar att det är vad den handlande agenter tror, eller kan, kommer att bli utfallet som är relevant.
[redigera] Kritik av utilitarism
Då utilitarismen är en konsekventialism gäller de invändningar vi finner där men också nya. Är kanske läran för krävande; skulle vi inte alla kunna göra mer för våra medmänniskor? Borde vi kanske ge bort så mycket som möjligt av vad vi har att vi om vi skulle ge bort mer skulle hamna i en sämre position än våra medmänniskor? Mot detta kan en utilitarist invända att kraven är höga men inte oriktiga.
Jämlikhet är också en punkt på vilken utilitarismen kan ifrågasättas. Antag att det kommer in tre trafikskadade till ett sjukhus. En av patienterna är svårt skadad, de två andra lättare skadade. Resurserna är knappa. Tillgängliga vårdresurser kan antingen användas på ett sätt som samtliga blir rullstolsbundna eller så att den svårt sjuka blir permanent sängbunden medan de två andra blir helt friska. Kanske blir lyckan störst i världen om de två blir helt friska men är detta något vi är beredda att acceptera?
Kanske finner vi jämlikhetsprincipen ifrån ovan mer tilltalande om den tillämpas på saker med avtagande marginalnytta som pengar. För en svensk är kanske en lottovinst på 100 kronor inget man hoppar högt över medan det för en u-landsinvånare skulle betyda väldigt mycket. Kanske kan man begära att den rikare i alla fall ska omfördela en del av sitt överskott så att det skapar mer gott i världen.
En invändning som utilitaristen har svårt att svara på är om inte den kalkylerande hållningen är ett hot mot kärlek och vänskap? Vill vi inte att våra vänner ska vara våra vänner även om det goda i världen skulle öka om de tog avstånd från oss? En utilitarist skulle kanske säga att vi under vissa omständigheter inte ska inta en kalkylerande hållning men kanske också att det är egoistiskt att se till sina egna intressen när alternativet är att öka det goda i världen.
Derek Parfit har skrivit om den avskyvärda slutsatsen (the repugnant conclusion). Enligt den hedonistiska utilitarismen ska vi öka lyckonettot i världen. Vi kan gå tillväga på två sätt: (i) göra befintliga individer lyckligare eller (ii) skapa nya individer så länge dessa blir minst lika lyckliga. Väljer vi (ii) bör vi fylla världen med individer tills individerna som tillkomer inte längre lever ett liv som är värt att leva. Denna kritik mot utilitarismen kallas den avskyvärda slutsatsen.
Inte heller finns det någon oomtvistad metod för att mäta det goda och jämföra olika människors lycka eller välbefinnande.
John Rawls är en av de moderna filosofer som kritiserat Utilitarismen hårt. Framför allt utifrån två punkter.
1. Individen respekteras inte utan är underordnad. 2. Det 'goda' sätts före det 'rätta'.
