Tennisracket
Wikipedia
Tennisracket är det redskap som används inom lawn-tennis för att slå till bollen. Tennis spelades från början (omkring 1300-talet) med strängförsedda handskar som har utvecklats till dagens moderna racketar i kompositmaterial som i kombination med spelarens teknik ska ge så kraftfulla slag som möjligt.
Innehåll |
[redigera] Historia
Ursprungligen, före 1300-talet, spelades tennis med bara händerna. Senare började man använda handskar och försåg dessa med strängar av senor mellan fingrarna. Från 1300-talet använde man racketar, från början kortskaftade, av solitt trä med slagytan klädd med pergament eller liknande. Från 1500-talet användes träracketar där huvudet försetts med ett nätverk av strängar av olika material som till exempel fårtarmar.
Bruket av ramar av trä fortsatte in i vår egen tid. Fortfarande används träracketar i exempelvis real tennis. Dessa tillverkas i dag uteslutande av firman Greys of Cambridge. Annars har trä helt ersatts av andra material vid tillverkningen av racketar avsedda för bland annat lawn-tennis, med avsikten att göra dem lättare och med större slagyta, och därmed öka kraften i tillslaget av tennisbollen.
[redigera] Träracketar avsedda för lawn-tennis
Perioden 1874-1984, det vill säga under 110 år, dominerade träracketar inom tennisen. I samband med att tennisspelet introducerades av Walter Clopton Wingfield år 1874, sålde han träracketar till det nya spelet av i stort sett samma utseende som de för real tennis. Firman Wright & Ditson var en av de första som tillverkade racketar specialdesignade för lawn-tennis. Firman köptes upp år 1891 av Spalding, som sedan in i vår tid fortsatte att tillverka racketar av hög kvalitet. Tennisracketar var från början tunga, robusta och tillverkade av ett stycke solitt böjt trä, oftast ask, med en från halsen inåt huvudet vettande konvex träkil som stadgade konstruktionen. Kilens form ändrades senare så att den inåt huvudet vettande ytan blev konvex. Detta skedde cirka 1910. Huvudets form varierade. En vanlig tidig form på huvudet var att detta från halsen vidgades uppåt och att toppen var tvärt "avhuggen". Senare kom racketar med den mer klassiska ovala formen på huvudet. Regler för racketramens utformning fastlades inte från början, däremot bestämdes att den flätade slagytan måste vara plan, lika på båda sidor och fri från föremål som kunde ändra bollens uppträdande vid tillslag. Tidigast användes naturmaterial till strängningen, senare också mer hållbara nylonsträngar.
För att utjämna för oundvikliga skillnader i träets kvalitet och även förbättra hållfastheten hos ramen, började man på 1910-talet att tillverka ramen av två eller flera trälameller (på engelska ply, pluralis plies). Längre fram var det vanligt att ramen bestod av upp till elva ihoplimmade trälameller, ofta med inslag av olika träsorter som bok, mahogny, lönn, hickory och valnöt. Askträ fortsatte dock att vara det dominerande materialet i ramen. Kända racketmärken under "träeran" var Dunlop Maxply (tillverkad 1933-83), Slazenger, Donnay, Wilson, Bancroft och Head. Flera av dessa firmor tillverkar fortfarande racketar, numera av modern typ.
[redigera] Träracketarnas prestanda
Träracketarnas design var en kompromiss mellan låg vikt, styvhet och hållfasthet. De var generellt tyngre (ca 380—410 gram för en ordinär seniorracket, såväl lättare som tyngre racketar tillverkades också) än dagens racketar. Samtidigt kunde huvudet inte göras för stort eftersom det måste tåla en rimligt hård strängning. På 1970- och -80-talen experimenterade vissa firmor med att införa lameller av andra material vid sidan av träet i konstruktionen, för att på så sätt öka hållfasthet och styvhet. Wilson tillverkade på detta sätt en träracket med förstorat huvud (Jack Kramer Midsize). De vanliga cirkamåtten för en seniorracket var: totallängd 69 cm, varav skaftet 38,5 cm. Slagytans längd var drygt 27 cm och dess bredd 20,5 cm. Konstruktionen innebar att träracketar, oavsett kvalitet, var mer vibrationskänsliga och mindre styva, särskilt i toppen, än dagens racketar. Framförallt var den effektiva träffytan (på engelska "sweet spot", se också nedan under moderna tennisracketar), det vill säga det område på strängarna inom vilket bollträff ger upphov till ett "rent" slag, mycket mindre än på dagens racketar. Detta innebar problem, framförallt för motionsspelarna att slå rena slag. Racketens tyngd innebar också begränsningar i möjligheten att med racketswingen få upp tillräcklig hastighet i träffögonblicket av bollen. Bollarna slogs därför av dåtidens elitspelare ca 25 % långsammare än i dag, vilket många anser gav spelet en helt annan karaktär.
[redigera] Spelstil med träracketar
På grund av träracketens speciella egenskaper, som sedda med dagens ögon innebar begränsningar, användes en annan slagteknik än i dagens tennis. Den amerikanske tennislegenden Bill Tilden beskrev redan år 1922 i sin bok "The Art of Lawn Tennis" hur en forehanddrive skulle slås. Den första fasen av swingen utförs, med sidan av kroppen vettande mot slagriktningen, bakom kroppen. Denna fas bestämmer slaghastigheten. Nästa fas av swingen är omdelbart framför kroppen och definierar bollträffens kraft och bollkontrollen. Den tredje fasen är det avslutande genomförandet (engelska follow through) och definierar bollträff och spin. Alla forehandslag skall "toppas", det vill säga överskruvas. Den svenske elitspelaren Jan-Erik Lundqvist gav år 1964 i sin bok "Tokig i Tennis" rådet att förbereda slaget i tid och att ta ut racketen ordentligt. Särskilt viktigt var det att träffa bollen långt framför kroppen (viktigt även i dag) och med rak arm.
[redigera] Moderna tennisracketar
Redan år 1967 introducerades racketar av aluminium eller stål. Mindre lyckade försök hade gjorts redan under 1880-talet med stålracketar. Först nu hade man löst vissa tekniska problem, särskilt i fråga om hållbarheten hos strängarna. Jimmy Connors blev den förste elitspelaren som använde enbart metallracket. Det var den klassiska Wilson T-2000 som designades av den franske förre elitspelaren René Lacoste. Denna tidiga representant för en ny racketteknologi hade visserligen ett litet huvud som träracketerna, men var både lättare och starkare än dessa.
År 1976 introducerade Howard Head en helt ny racket av aluminium (Prince Classic). Den hade ett mycket större huvud och var lättare än de gamla racketerna. Han gav den beteckningen "Oversize", en storlek som är standard i dag. Fördelen jämfört med träracketerna var att den totala slagytan var ca. 50 % större, vilket också innebar en effektiv träffyta (sweetspotområde) som var avsevärt större än förut. Sweetspotsområdet innefattar egentligen av två intill varandra liggande sweetspots; vid träff i den ena (på engelska "vibration node"), belägen nära slagytans centrum, minimeras vibrationerna och vid träff i den andra (på engelska "centre of percussion"), belägen något närmare halsen, minimeras racketens tendens att böja handleden. Vid träff i sweetspotsområdet upplever spelaren att slaget är rent, något som var betydligt lättare att åstadkomma med en racket av den nya typen. Egenskaperna hos Heads racket uppskattades framförallt hos motionsspelare som fann det mycket lättare att spela tennis för nöjes skull. Därtill blev slagen, på grund av det större huvudet, med automatik kraftfullare än med de gamla träracketerna. Professionella spelare var emellertid mindre förtjusta eftersom racketen hade något oberäkneliga egenskaper.
För att förbättra tennisracketens generella egenskaper, särskilt avseende styvhet, tröghetsmoment, vibrationsfrihet och vikt, har man bland annat experimenterat med många olika material vid tillverkningen. Vanligt i dag är racketramar tillverkade av olika typer av kolfibrer (oegentligt kallad "grafit"), ofta med inslag av exempelvis kevlar, titan, glasfiberarmering, bor eller zirkonium. En firma, Head, marknadsför racketar där ramen har inslag av en ny legering med handelsnamnet "liquidmetal". Det senaste år 2005 är att återinföra trä i grafitramen (tillverkare ProKennex). Vikten har reducerats till mellan 250 och 325 gram med de nya materialen, vilket är till fördel framförallt för motionsspelare. Tröghetsmomentet kring symmetriaxeln (engelska: roll moment of inertia) är cirka 50 % större än hos de äldre träracketarna, vilket är en följd av den vidare ramen. Detta innebär att moderna racketar är väsentligt mindre vridningsbenägna vid "orena" bollträffar utanför racketens längsaxel, än äldre racketar. Den likaledes minskade vibrationsbenägenheten vid bollträffen jämfört med träracketar, innebär sannolikt också mindre risk för "tennisarmbåge". Cirkamåtten hos en oversize-racket är; totallängd 70,5 cm, skaft 31,5 cm, slagytans längd ca 35 cm och dess bredd 24—26 cm. Vanligen används enheten kvadrat-tum (eng. square inches)om tennisracketar. Normalt är storlekar mellan 85 - 110 sq.inch. De allra största racketarna (oversize eller supersize) ger visserligen stor kraft i tillslaget av bollen, men erbjuder mindre bollkontroll. Professionella spelare föredrar oftast tämligen styva ramar i midsize eller midsize-plus, vilket motsvarar en storlek av 85-100 square inches.
Strängarnas uppgift är dels att ge skruv (spinn) till bollen, dels att absorbera bollens rörelsenergi vid träffen och att återföra så mycket som möjligt av denna till bollen vid återstudsen. Nivån på återförandet beror på strängarnas elasticitet och "hårdheten" i strängningen. Vid strängningen används i normalfallet en spännkraft på cirka 265 N per sträng (oegentligt betecknat som "hårdhet 27 kg"). När en tennisboll träffar strängarna, komprimeras den något, mer ju större hastighet den har vid träffen. Samtidigt överförs en del av bollens energi till de eftergivliga strängarna. Vid återstudsen kommer, vid normal strängning, så mycket som 90-95 % av den till strängarna överförda rörelseenergien att återföras till bollen. Nettoeffekten blir ändå en betydande förlust av den ursprungliga bollenergin i samband med att denna återtar sin ursprungliga form. Som en tumregel gäller att ju lösare strängningen är, desto mer energi återförs och desto "hårdare" bollreturer kan åstadkommas. Allra hårdast kan bollen returneras om den träffar ett område mellan rackethalsen och sweetspotområdet, på engelska betecknas området som "best bounce area". Olika spelare föredrar olika strängningar, vissa vill ha hårdare strängning, vilket ger bättre bollkontroll men lösare slag. Om en returnerad boll, det vill säga en boll i rörelse, träffar slagytan inom ett område nära toppen återförs endast litet eller ingen energi alls till bollen. Slaget blir stumt och returen mycket ineffektiv. Området benämns the "dead spot". Vid serve eftersträvas bollträff just i the dead spot, eftersom racketens samlade rörelseenergi då överförs utan större förluster till bollen.
[redigera] Tillverkningsprocess
Moderna tennisracketar är uppbyggda av så kallat kompositmaterial, det vill säga ett blandmaterial bestående av epoxy resin och fibrer av kol, kevlar etcetera enligt ovan. Racketarna är i princip gjutna och görs med särskilda tekniker ihåliga. Standardmetoden för tillverkning av tennisracketar kallas kompressionsmetoden. Ett antal varianter av denna har utvecklats, av vilka flera patenterats. I princip "lindas" kompositmaterialet för hand i ett flertal skikt kring en racketformad innertub av plast. Därefter läggs racketramen i en gjutform och hettas upp samtidigt som innertuben fylls med luft eller expanderande skum. En variant av metoden, så kallad injektionsgjutning, utvecklades av Dunlop för att effektivisera tillverkningsprocessen genom att reducera det hantverksmässiga inslaget. Kompositmaterialet injicerades i en racketformad gjutform. Racketen blev ihålig genom en i gjutformen placerad lättsmält metallkärna, också den formad som den blivande racketen men med något mindre dimensioner. Efter gjutningen hettades racketen upp ytterligare, varvid den inre metallkärnan smälte och avlägsnades. Med injektionsmetoden framställdes kvalitativa racketar med högt grafitinnehåll, men för tillverkning av racketar med stora huvuden var den mindre lämpad, varför den senare har övergivits. Se också extern länk.
[redigera] Spelstil med moderna tennisracketar
Det klassiska spelet med svepande taktiskt placerade grundslag med någon topspin eller underskruv, har ersatts av spel inom eliten som betonar kraftiga slag från baslinjen och där varje slag slås som en presumptiv "vinnare". Denna trend påbörjades redan under 1960-talet med spelare som Rod Laver, och utvecklades vidare av bland andra Björn Borg. Dessa spelare kunde slå moderna slag, om än inte lika hårda, även med de äldre träracketerna (som dock ofta var modifierade med inslag av andra material). Ett typiskt forehandslag spelas i dag ofta med kroppen riktad mot nätet. Före slaget kröker spelaren kroppen. I slagögonblicket rätas kroppen ut och roteras. Slaget blir mycket effektivt med kraftig överskruv.
[redigera] Extern länk
- Rackettillverkning, ur Paul Douglas "The Handbook of Tennis
- Tennisracketens fysikaliska egenskaper
- Racketens egenskaper och spelstilar
