Jan-Erik Lundqvist
Wikipedia
Jan-Erik "Janne" Lundqvist, född i Stockholm den 14 april 1937, svensk tennisspelare.
[redigera] Tenniskarriären
Jan-Erik Lundqvist var under stora delar av 1960-talet Sveriges främste tennisspelare. Efter säsongen 1964 var han rankad som nummer tre i världen bland amatörspelare, efter de australiska spelarna Roy Emerson och Fred Stolle. Bland meriterna kan nämnas 11 SM i herrsingel (1961-1967), seger i Swedish Open i Båstad 1963 och amerikanskt inomhusmästerskap 1965. Den senare tävlingen vann han efter kvartsfinalvinst över 1963 års Wimbledonmästare Chuck McKinley och finalvinst över den amerikanske ettan Dennis Ralston. Sin förnämsta singeltitel vann han i Italienska tennismästerskapen i Rom 1964, där han på grusunderlag i finalen besegrade Fred Stolle (1-6, 7-5, 6-3, 6-1). Lundqvist nådde vid två tillfällen (1961 och 1964) semifinalen i Grand Slam-turneringen Franska mästerskapen. Båda gångerna förlorade han mot den italienske spelaren Nicola Pietrangeli. Lundqvist avböjde ett proffserbjudande från Jack Kramers tenniscirkus 1960.
Under de första åren på 1960-talet bidrog han tillsammans med Ulf Schmidt starkt till att popularisera tennis för en bred TV-publik genom ett flertal minnesvärda Davis Cup-matcher. Det svenska laget med Lundqvist som ankare firade därvid ett antal triumfer och nådde bland annat interzonfinal mot Mexiko 1962 och Australien 1964. Under åren 1957-1970 spelade Lundqvist 91 DC-matcher för Sverige och vann 64 av dessa. Under denna tid betraktades DC-matcherna av svenska media och tennispubliken som en av idrottsårets verkliga höjdpunkter, och han blev genom sina matchframträdanden i TV en av Sveriges folkkäraste idrottsprofiler. Särskilt i europafinalen år 1962 mot Italien som spelades i Båstad, var Lundqvist i glimrande form och utklassade såväl Nicola Pietrangeli (6-2, 6-4, 6-1) som den skicklige DC-spelaren Fausto Gardini (6-0, 6-2, 6-1).
[redigera] Tennisspelaren och personen
Som tennisspelare blev han känd för sitt mycket offensiva spelsätt med tillslag av bollen långt framför kroppen. Hans servar var välplacerade och hårda. Genom sitt utomordentliga bollsinne utvecklade han speciell skicklighet i att slå överraskande, hårt underskruvade och ofta helt otagbara stoppbollar. Det var framförallt på grusunderlag han nådde sina största framgångar. Han hade under sina formstarkaste år i början av 1960-talet yttert få övermän på det underlaget. Han besegrade då många av samtidens högst rankade spelare som Manuel Santana, Nicola Pietrangeli och Neale Fraser. Särskilt minnesvärd är dock den gastkramande TV-sända förlustmatchen i Davis Cup år 1964 mot Australiens Roy Emerson, det årets Wimbledonsegrare. I matchen som spelades i Båstad ledde Lundqvist med 5-2 i femte och avgörande set men förlorade ändå till sist (6-2 6-4 3-6 2-6 5-7). Han har själv uttryckt det att han "var en millimeter från världsmästaren". Emerson har själv sagt att han inte kan glömma den här matchen där han inför ett hotande nederlag gjorde sitt livs upphämtning.
Lundqvist gav ut böckerna "Tokig i tennis" (1964) och "Tennis för miljoner" (1968). Efter tenniskarriären har han bland annat verkat som tenniskommentator i radio och TV. Under åren 1976-2004 drev han sin egen "Stockholms Tennishall, Janne Lundqvist", under parollen "tennis för alla".
Jan-Erik Lundqvist upptogs år 2004 i Swedish Tennis Hall of Fame.
